När golvande guldkorn en får att vilja skriva om musik igen

"Brödet" på Cyklopen den 22 maj 2015

Jag älskar att gå och lyssna på demoband. Varför jag nästan aldrig gör det nu för tiden är oförklarligt. Det är ett värde i sig att ge ett band eller en artist en chans innan någon berättat om det är bra eller dåligt. Och för mig är det en glädje även när demobanden för dagen lämnar mycket att önska i kvalitet och leverens. Det har fortfarande ett egenvärde. Men det som ändå hela tiden finns i bakhuvudet är en längtan efter det där guldkornet, att få bli fullständigt golvad när en inte förväntar sig det. Att få höra något nytt och känna att det här är så bra och kan bli hur stort som helst.

Den starkaste känslan av det slaget som jag någonsin haft var när jag såg First Aid Kit i början av 2008. Det var fortfarande nästan bara en syster som utgjorde bandet, den andra var bara kör och gitarrspelandet verkade nytt för något ovana fingrar. Däremot vibrerade hela luften av en urstark känsla; att de här kan bli hur bra som helst och hur stort som helst.

Igår fick jag för första gången sedan dess en liknande känsla. Den framkallandes av ”Brödet”. Ett band som är ganska hemlighetsfulla och sparsmakade i att försöka beskriva sig själva. Enligt deras facebook-sida spelar de genren ”Depth” och kan beskrivas med orden ”we care”. Beskrivningen av bandet i gårdagens event är en liten sägen med rader som ”...ett stort inbördeskrig hotar hela provinsen, av vilken den ena sidan vill bryta sig fri från skaran av förvirrade pretentiösa medelklassbarn, medan den andra vill förbli en del av det.” 

Den som nu vill irritera sig på pretentioner bör bara släppa det och istället hänge sig åt musiken. Brödet är ett urtight sexmannaband som skapar fantiastiska ljudbilder och ett hypnotiskt driv. Här är både laptops, syntar och elgitarrer en självklarhet. Jag kommer och tänka på en textrad ur den gamla LCD Soundsystem-klassikern ”I'm loosing my edge” där det ironiseras över band som säljer sina gitarrer för att köpa turntables som snart säljs för att köpa gitarrer igen. Brödet säljer inget. Även om de elektroniska elementen dominerar tjänar de mycket på att ha en full klassisk uppsättning med elgitarrer, bas och trummor utöver syntarna. Det skapar en vacker och levande ljudbild och lyfter bandet till något utöver det vanliga.

Stella Cartiers på sång har en röst med inneboende nonchalans, menat på ett bra sätt och en stark personligt ton som lyssnaren kommer att känna igen. Den är en del av den övriga ljudbilden men samtidigt ett givet centrum.

Att de har en trummis som av en bandmedlem beskrivs som en prickfri robot men med högst mänskliga känslor säger nästan allt om Brödets sound. Det är precis så det låter, musiken är prickfri och känslorna svallande. Och hitsen är många.

Brödet får mig att vilja starta ett skivbolag och signa dem fort som bara den (även om någon annan nu kanske har hunnit före?). Och dessutom fick de mig att vilja skriva om musik igen. Mitt tonårsjags musikmani är återuppväckt och allt tack vare Brödet. Att jag fick den här storartade upplevelsen för blotta 20 spänn känns som rena rånet.

Snart kommer singeln Kervala finnas på Spotify och ingen kommer att kunna värja sig. Tjuvlyssna redan nu på Soundcloud.

Skrattar åt Skansros

Det är alldeles oerhört komiskt. Först går Skansros och anklagar Autisterna för att vara pretentiösa och nu visar det sig att alla mina misstankar om stenar i glashus var rätt så befogade.

I DN för någon veckan sen säger sångaren Felix Andersson:
– Heter man Autisterna har man antagligen en viss kulturell ryggsäck. Vi skulle aldrig vara så pretentiösa att vi tog vårt namn efter en Stig Larsson-bok.

När samma Skansrosare intervjuas av den alltid så förträfflige Daniel Swedin i senaste numret av Groove pratar de lite om Felix Anderssons textförfattarförebilder Slas och Olle Adolphson. Sedan nämns att Skansros hade en låt på sin EP med namnet ”Fritiof Nilsson Piraten” där första raden börjar likadant som i Piratens Bombi Bitt och jag.

Det avslutande stycket i intervjun handlar om psykoanalytikern Erik H. Erikson eftersom hans teori om individens olika utvecklingsstadier där varje fas innehåller en psykosocial konflikt är något som intresserar Felix Andersson. I fasen i åldern 19-30 ska den huvudsakliga konflikten vara den mellan närhet och isolering.
- Det känns ju som att det är den konflikten er skiva handlar om?, påpekar Daniel Swedin.
– Precis, säger Felix Andersson och jag skrattar ihjäl mig. Det här är alltså killen som går och kallar ett annat band för pretton. Sällan har väl kommentaren ”bristande självinsikt” känts mer träffande.

Annika förklarar Glasvegas

Jag var en av alla de som hoppade på Glasvegas-hypen. Jag brukar vanligtvis vara allergisk mot all form av unison hyllning, så till den grad att jag ibland avfärdar band som faktiskt förtjänar min uppmärksamhet (läs Arcade Fire). Glasvegas fann jag, liksom många andra, helt oemotståndliga och stämde in i hyllningskören.

Nu under våren har jag börjat ifrågasätta mina hyllningar. Kommentarerna om att Glasvegas låter som vilken meningslös arenarock som helst började gnaga i mig när den störta euforin lagt sig för av någon anledning har jag aldrig lyckats förklarar exakt varför jag tyckte det var så bra. Jag är inte den som kan hela rocklexikonet utan och innan, inte den som upptäcker allt nytt först. Min nisch som musikkritiker har enligt mig alltid varit förmågan att beskriva och förklara varför något är bra, identifiera både styrkor och svagheter - att hitta kärnan. Med Glasvegas lyckades jag aldrig sätta fingret på var det fina låg och det gick alltså så långt att jag började tvivla på mitt eget omdöme och ordet överskattat började smyga sig in i mitt sinne följt av ett frågetecken.

I helgen hittade jag förklaringen till Glasvegas storhet och såklart var det experternas expert Annika Norlin som hade den. På sin fantastiska låttextblogg "Waiting around to die" skriver Annika ett inlägg om Florence Valentins "Spring Ricco". Där passar hon på att göra en utläggning om hur svårt det är att skriva låtar med ett budskap utan att hamna i det hon kallar för ett äckligt ovanifrånperspektiv. Och sen kommer det - förklaringen:

"För mig var just det här var det enastående med Glasvegas-skivan, hur de lyckades berätta något utan att ställa sig ovanför den de berättade om, hur de för en gångs skull förde in lite kött och känslor i de här låtarna och hur de såg de som ingen annan såg utan att överdriva för tydlighetens skull."

Där satt den! Det är precis därför Glasvegas är så bra, bättre än de flesta och definitivt många snäpp över alla de menlösa band som Glasvegas-belackarna försöker jämföra dem med.

Duetten "Stenad i Stockholm" mellan Perssons Pack och Annika Norlin är för övrigt en av vårens höjdpunkter.

Spellista Mars

1. Elenette - Jag hatar män
2. Andrew Bird - Oh no
3. Fever Ray - Seven
4. Anna Järvinen - Äppelöga
5. Jenny Wilson - The Wooden Chair
6. A Camp - Stronger Than Jesus
7. Perssons Pack & Annika Norlin - Stenad i Stockholm
8. Santogold - L.E.S Artistes
9. M Ward - Never Had Nobody Like You
10. Animal Collective - Summertime Clothes

Jag hatar män

Jag saknar verkligen att gå och lyssna på demoband. Det finns ju ingenting som stoppar mig egentligen men back in Sundsvall var det så lätt att ha koll och det var så trevligt att märka när hade gått och blivit bra. Sånt händer inte så ofta längre.

Ett undantag inträffade dock nyligen.

Det var ungefär ett år sedan på KGB. Det var någon tidning som firade ett jubileum och jag var egentligen bara där för att höra Wendy McNeil. Jag minns bandet som spelade när vi gick. Discobeat, saxofon, text på svenska som knappt gick att urskilja förutom något bisarrt om att "kuken är så tung att bära". Min allmänna reaktion till musiken var ett ?

Så här ett år senare råkade jag av en händelse hitta samma låt på youtube. Jag hatar män heter låten och bandet heter Elenette och skillnaden är radikal. Nu finns en 50-talspopmelodi och doa-körer och ett helt oslagbart medryckande sväng. Jag avgudar den här låten.

Jag tänkte posta den här men jag minns inte mitt youtube-lösenord och när jag skulle skicka efter ett nytt mindes jag inte mitt användarnamn så den nyfikne får sköta det hela själv.

Jag rekommenderar starkt!

On the Road

Jag behöver musiktips. Egentligen känns det som att jag borde försöka vända mig direkt till säg Bjurman/Virtanen eller Filip och Fredrik eller någon annan självklar USA-hypare. Det jag behöver är i alla fall roadtrip-musik, kust till kust roadtrip-musik. Sex veckor i de förenta varav fyra i bil kommer kräva sitt soundtrack. Och jag vet att det finns många som har idéer när det gäller det här ämnet. Jag har ännu inte berättat om mina sommarplaner utan att avundsjuka blickar och prats om "ditt livs resa" uppkommer. Det känns lite som att jag åker på någon annans drömsemester, de flesta andras drömsemester...

Naturligtvis har jag insett att detta blir sommaren då jag måste ge upp min hållning att ignorera Bruce Springsteen men i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska satsa på.

Råd efterfrågas.

2008

Jag trodde aldrig att jag skulle orka göra en sån här lista igen. Men det är kul att ha!

1. Frida Hyvönen – Silence is Wild

Jag vet egentligen inte vad jag kan säga om Silence is Wild, det är en fantastisk skiva. Jag är helt betagen. De frågetecken som jag till en början kände inför vissa spår är borta för länge sedan. Det är stort och luftigt men på samma gång intimt och känslosam. Det var faktiskt en självklar etta.

2. Fleet foxes – Fleet foxes

När jag gick genom korridorerna på Stockholms universitet med Tiger Mountain Peasant Song i hörlurarna för första gången så kände jag mig oövervinnelig, som att det inte fanns en enda negativ händelse i världen som kunde hindra den explosion av skönhet som omslöt mig. Jag fattade aldrig att det var hajpade utan blev lite sur när de var etta på alla listor. Jag trodde liksom att de var mina, men men...

3. Markus Krunegård – Markusevangeliet

På en fest förra våren youtubades det flitigt. Jag var trött och för att pigga upp mig fick jag välja låt. Det kändes som att jag var ensam pop-nörd där och mitt val ”Jag

ör en vampyr” fick ett svagt mottagande. Några få dagar senare var det ingen av de tidigare tveksamma vännerna som kunde sluta sjunga. Spelningen på debaser var en av årets allra bästa och nu när det är kallt och vinter kommer Markusevangeliet äntligen till sin fulla rätt.

4. Vampire Weekend – Vampire Weekend

Smarta, fina och söta. Grym rytm och en finfin spelning på Accelerator i somras.

5 Jenny Lewis – Acid Tongue

Jenny Lewis har en av mina absoluta favoritröster, allt hon sjunger blir till, tja...guld.

6. Autisterna – Sista scenen

Oförtjänt bortglömda! ”Himmelen” var storslagen. Själv sjöng jag om ”Johanna” och fula skor sommaren lång trots att det är en ganska sorgsen skiva full av snö.

7. Hello Saferide – More Modern Short Stories from Hello Saferide

Jag älskar ca 75% av skivan. En del grejer fattar jag inte charmen med men Annika Norlin är ändå min idol. Så fyndig och rolig. Jag älskar att spela hennes låtar, alltid min tonart redan från början.

8. Glasvegas – Glasvegas

Jag förstår ändå de som tycker att viss överskattning pågår, jag hade varit en av dem om det inte hade varit för den skotska accenten. Nu förstår jag precis

9. Magnetic Fields – Distortion

”California girls” var typ årets låt.

10. She & Him – Volume One

Förrförra veckan älskade jag den här skivan så mycket att det räcker för ett helt år. Den är redan sönderlyssnad men vi hade en fin vecka.

! ett hedersutropstecken till First Aid Kit som är Stockholms bästa band !

Andra nya skivor som jag har lyssnat på under året: Kristian Anttila, Mountain Goats, MGMT (men jag kommer aldrig att förlåta dem för den urusla spelningen på Accelerator, hade det inte varit för den så hade de nog hamnat topp tio ändå), Håkan Hellström, Lykke Li

Jag planerar att lyssna mer på: Hot Chip, Anna Ternheim, Joel Alme, Detektivbyrån, TV on the Radio

Rätt årstid

Jag kände det redan när skivan kom, Markusevangeliet är en vinterskiva. Så där mitt under våren var det många nyanser som gick förbi men med kyla och mörker förstår jag allt. Igår gillade jag till och med "Noiserock i Japan"...

She & Him

Hon verkar älska 60-talet lika mycket som jag. Och hon låter fantastisk, både i de egna låtarna och på albumets alla covers. Det är några dagar sedan jag började lyssna på She & Hims album "Volume One" och det låter alltid så klyschigt men jag har faktiskt inte velat lyssna på något annat ända sen dess. Så ljuv och vän men med djup och mening, det är en fantastisk skivan som jag är strålande lycklig över att ha snubblat över.

Att Han var M Ward gick inte att ta miste på men vem är hon? Jo, tydligen är det skådespelerskan Zooey Deschanel som varit med i allt från Elf, Litarens guide till galaxen och fina The Go-Getter som nämnda M gjorde soundtrcket till. Tack och lov för att de båda träffades annars hade jag aldrig fått höra Volume One, jag tror nämligen att mitt för närvarande ganska goda humör är har en direkt korrelation till hur många gånger jag får trycka på play och höra "Sentimental heart".

Jag är betagen och oförskämt glad.

Glasgow

Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det allt brunt, smutsigt tegel, regnet och barnen i skoluniform - atmosfären skulle man kunna säga. Något i Glasgow gör i alla fall att jag plötsligt känner en än större förståelse för alla band som kommer härifrån. Det är naturligtvis bara i mitt huvud men min Glasgow-playlist på i-podden når helt enkelt nya höjder här i sin rätta miljö.

Lite oväntat för min egen del lyssnar jag allra mest på The Jesus and Mary Chain, jag har ju alltid trott att Belle and Sebastian som var mitt Glasgow-band nummer 1...

Dirty Dancing

Det är som om det bara fanns en enda låt kvar på min I-pod. Varje gång jag går utanför dörren åker Podden på och de senaste dagarna har mina val sett likadana ut varje gång. Musik - artister - Frida Hyvönen- Silence is Wild - Dirty Dancing. och inte bara för att det är första spåret...
För om jag sen stänger av musiken för att säg, svara i telefon och sen slår på musiken igen så gör jag samma sak, jag fortsätter alltså inte där jag var utan går tillbaka till Dirty Dancing en gång till.

Den här vanan gjorde att jag ett tag nästan trodde att jag bara gillade halva Silence is Wild eftersom jag oftast bara lyssnade på de fyra första låtarna innan jag gick tillbaka igen. Jag är inte så vidare förtjust i spår 2 och 3 medan Dirty Dancing och London! är gudomliga. Jag har dock nu insett att det finns guldkorn längre bak i spellistan också. December och Birds till exempel. Kallt och varmt på samma gång, som solsken över ett snölandskap eller te efter en promenad i höstkylan. Fint.

Världen blir lite vackrare

Jag har en ny spellista på min i-pod där de flesta låtar är från skivor som kommit ganska nyligen. Därmed ligger det en del låtar på den som jag inte har hört så mycket, några som jag nästan måste kolla vad det är när de dyker upp, utvalda lite på måfå från väl valda album.

Det är sällan jag kommer till slutet av listan innan jag är framme dit jag ska så låtar mot slutet kan överraska. I måndags kväll kom jag fram till universitetet efter långlyssnande. Då när jag lämnade mörkret och regnet och klev in i de klaustrofobiska sjukhuskorridorerna som utgör Stockholms universitet spelades plötsligt världens vackraste låt.

Jag visste inte vad det var, jag bara gick korridoren fram som i en film, tittade mig omkring i ren eufori och kände hur mycket finare min värld måste vara motför alla andras, i just det ögonblicket alltså.

Tiger Mountain Peasant Song - Fleet Foxes. Och världen blir vackrare.

Velandet blev ett enkelt val

Popaganda eller inte Popaganda? De 4 orden är fullt tillräckliga för att sammanfatta mina tankegångar den senaste tiden. Idag bestämde jag mig först för att gå då jag skulle få sällskap av en god vän. Det var dock bara lördagen som var aktuell för min del så när en-dagspasset var slutsålt slog den ökända beslutsångesten till igen, ett 2-dagars blir ju nästan dubbelt så dyrt...
Efter en lång tids vridande och vändande på för- och nackdelar, kontroll av smhi:s 5-dagarsprognos kom informationen som avgjorde saken; det är åldersgräns på 13 år. Kul för kidsen i och för sig, jag önskar att det varit så när jag var tonåring. Men nu är jag 22 och kommer därmed inte - jag kommer definitivt inte.

Spellista

Sommarspellista för 2008 - hittills

1. Black Kids - I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you

2. Autisterna - Johanna

3. Duffy - Mercy

4. MGMT - Time to pretend

sen repeat och repeat repeat repeat repeat

Lycka

Toto*Teens - Messa De Requiem

Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.

När det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen.

Nio apostlar vidgar sina vyer på vad som skulle kunna vara en helt vanlig musikföreställning, ty dom har tagit steget från den ordinära verkligheten och siktar uppåt mot skyn. uppåt mot ärligheten, härligheten, tryggheten och sanningen.

"Död, var är din seger? Död, var är din udd?"

Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen.


Jag återvänder till midsommar-Sundsvall tidigare för Toto Teens. Ärligt talat skulle jag nog ta ledigt från jobbet för att kunna se detta. Jag är fullständigt överexalterad. Jag saknar ord.