Hjälp jag är patetiskt!

Jag har inte varit på en enda konsert på hela hösten! En hel konsertlös höst, det är skandal, det är deprimerande, det är nästan så att jag inte borde få ha kvar det som ett av mina intressen. Ikväll hade jag dessutom två olika konserter i området som intresserade mig. The Animals spelade på en liten ort alldeles i närheten och ja, jag vet att dom bara är gamla gubbar nu och lite sorgliga som fortfarande turnerar men jag har en extrem 60-talsfetisch. Jag dyrkar 60-talet, jag menar kan man annat än älska ett årtionde då till och med topplistemusiken var bra? Så The Animals var ett alternativ, det andra var The Soft Eyes på den lokala rockklubben. Lugn, skön pop av medlemmar från The Concretes och Marit Bergmans kompband. Helt min stil med andra ord men gick jag? Nä, jag satt hemma och tittade på Top Model. Soft Eyes var till och med gratis, jag du hörde rätt: gratis och ändå gick jag inte dit. Jag känner inte igen mig själv längre, jag har aldrig tvekat inför att gå på konsert även om jag blivit tvungen att gå ensam men nu går det inte. Jag kan inte annat än skaka på huvudet åt mig själv. Vad ska jag ta mig till?

Underligt sammanträffande – den nya fienden

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg där jag påstod mig eventuellt ha blivit kär i Andres Lokko, bara för att jag tycker att han har så bra smak. Idag märkte jag att det ironiskt nog pågår vissa diskussioner om vilken jävla patetisk nolla man är om man lyssnar på vad Lokko och hans likar säger, de är den nya fienden. Jag hade ingen aning om att det här pågick och man jag ju lugnt säga att där fick jag mig en ganska rejäl käftsmäll. Det som enligt min uppfattning verkar ha triggat igång den här diskussionen var ett inlägg i Therese Bohmans blogg där hon attackerar alla som lyssnar på kritiker och hävdar i stort sett att vi lever i en ond värld där andra bestämmer vad som är god smak och där de flesta bara går på Accelerator för få reda på vad som gäller just nu. Therese Bohmans arga inlägg fick ett ironiskt svar av Lokko som följdes av ett ytterligare förtydligande av poängen från Thereses sida.

Jag läser inte så många bloggar och nåddes alltså först idag av det här lilla bråket och jag måste erkänna att jag för några sekunder kände jag mig lite träffad av Bohmans inlägg, där fick jag så att jag teg, eller nästan i alla fall. Jag blev helt klart tvungen att filosofera över hur jag är som person, vad jag bedömer som rätt och fel, bra och dåligt, vad jag anser vara god smak. Jag förstår helt klart poängen i Bohmans inlägg, jag har varit på Accelerator och det ligger antagligen mycket i vad hon säger. Jag kan förstå att det kan finnas en metalitet i framför allt Stockholm där Lokkos och Strages och de andras ord blir en sorts måttstock på vad man ska tycka eftersom det enligt min uppfattning finns en stor grupp människor som faktiskt lever för att vara ”rätt”. Samma typ av människor som går på konstutställning för att verka kultiverade snarare än på grund av intresse, de som bara ser filmer med fem stjärnor för att det inger respekt.

Teoretiskt sett håller jag med Bohman, det är bättre om alla bara kunde tänka själv och gilla det de gillar utan att på något sett utnyttja kulturen för att ta sig längre upp i hierarkin, för att verka mer intelligent eftersom intelligent numer verkar vara samma sak som kulturell. Jag håller som sagt med men jag är fortfarande samma person som bara för några dagar sedan uttryckte mitt gillande för nämnda kulturjournalist.
Jag förlitar mig väldigt ofta på kritiker, jag går nästan bara och ser filmer som har fått minst fyra i betyg, jag köper sällan skivor om de inte fått ett erkännande av någon jag respekterar, ja jag ser det som en kvalitetsstämpel och det är ju just den här mentaliteten Therese Bohman protesterade mot. Alla borde tänka själva istället men jag kan inte låta bli att tycka att det skulle vara lite trevligare om fler tyckte som Andres eller ännu hellre, tyckte som mig. Efter mitt filosoferande kom jag nämligen fram till det, hur mycket jag än respekterar någon annans smak så tycker jag ändå att jag själv har lite mer rätt än alla andra, japp så dryg är jag faktiskt.
Jag skäms inte det minsta över att jag uppmärksammar vad kulturskribenterna säger för jag anser mig fortfarande göra en subjektiv bedömning, det kanske låter naivt men jag tror det och jag har ett väldigt starkt argument till varför; jag bor inte i Stockholm. I huvudstaden kanske man faktiskt i vissa kretsar uppnår någon sorts status genom att tycka som DN:s eller SvD:s kultursidor men så fungerar det inte i Norrland. Är det någon som tror att jag anses ha bra smak eller får någon sorts status av att jag lyssnar på Joanna Newsom? I helvete heller, i min kompiskrets är jag kufen, det lilla ufot som ingen fattar. Ingen tycker att jag har ”bra smak”, de tycker att jag är knäpp i huvudet som tjatar om en massa konstig skit som ingen har hört talas om. Status är det sista jag får ut av att hylla ”This is our music”, det jag får är en nördstämpel. Så varför fortsätter jag att lyssna på det lyssnar på, varför fortsätter jag titta på filmer som fått priser på filmfestivaler? Jo, för att jag gillar det, jag köpte inte en biljett till Accelerator för att ta reda på vad som är rätt just nu, jag åkte dit för att se och lyssna på några artister jag gillar, som jag gillar så där sjukt tokmycket som man bara kan gilla något när man är typ nitton. Jag tycker att både Bohman och Lokko har sina poänger, det enda jag vet är hur jag ser på mig själv och min egen syn på populärkultur. Jag är påverkad men jag är ingen slav.

Riskerar inte pengar på Doherty

Det är inte lätt att dra på konsert i storstan när man bor 40 mil därifrån utan då blir man alltid tvungen att välja sina konserter med stor noggrannhet. Det kostar en del när man måste ha resa, boende och mat utöver konsertbiljetten och sen vill man ju helst också ha med sig någon om man ska åka iväg, det är helt enkelt inte helt enkelt. Jag har inte varit på någon konsert alls i höst, det har inte riktigt gått att välja. Ett alternativ var att se Baby Shamblers på Nalen nu på fredag men när en konsert blir en lika stor grej som en semesterresa rent ekonomiskt sett så får man alltid tänka efter två gånger. Jag älskar verkligen Peter Doherty som musiker, han låter så jävla härligt rock 'n roll, både The Libertines och Baby Shamblers är stora favoriter hos mig och jag tvekar inte om att det är hans förtjänst. Men tyvärr lever han ju väldigt rock 'n roll också och det är inte lika kul för det är svårt att lita på en knarkare. Jag vågade inte köpa biljetter till konserten på fredag och ordna med resa och allt som måste till, risken för att det skulle bli inställt kändes för stor, för mycket pengar att riskera. Det blev inställt. Den här gången tog jag rätt beslut och får behålla mina pengar för jag älskar mannens musik men jag litar inte honom ett ögonblick.

Zeppelin - live

Kul att Zeppelin fick ta över tv-kvällen på svt. Jag är själv inget hårdrock-fan men för mig är Zeppelin inte hårdrock och om det är det så är det i alla fall mycket roligare, intressantare och bättre än all annan hårdrock som någonsin gjorts. Jimmy Page är gud. Sen finns det tyvärr en viktig lärdom att ta från gårdagens konsertfilm: konesrtfilm ska göras med en kille/tjej som har en kamera - inte av en konstnär. Den där inledningen fick ju filmen Fantomen på Operan att verka händelserik. Toltalt meningslösa utsvävningar i "Zeppelins värld" men så länge man fortfarande hörde musiken så var allt okej.

Appropå Polarpriset. Vem kom på idén att ge penger till folk som Bob Dylan, Bruce Springsteen och Led Zeppelin? Jag menar det är klart att de bör hyllas men pengar är väl ändå det sista de behöver. Pengarna borde väl hellre ges till oetablerade artister som kan behöva dem, inte till folk som redan är snorrika...

Musikfrossa

This is our music är nog mitt absoluta favoritprogram. Jag kan verkligen inte tänka mig något intressantare, roligare, mer givande, njutbart. Jag har varit ledig ett tag och har de två senaste dagarna ägnat en hel tid åt att titta på gamla program som jag har varit smart nog att spela in. Det går inte att lessna på och om jag någonsin skulle få för mig att det inte finns någon intressant musik därute så kommer jag alltid att ha fel och det har This is our music bevisat gång på gång. Måndagens program var lika fantastiskt som vanligt om inte mer, så vackert, så förtrollande. Jag tror dessutom att jag håller på att bli lite kär i Andres Lokko, kanske i Lars Beckung också fast mest i Lokko. Främst förstås eftersom de leder är med och producerar mitt favoritprogram, för att de har så bra smak. Andres Lokko är definitivt min musikguru, jag har säkert hur många skivor som helst som han hatar men poängen är att jag alltid kan lita på det han gillar. Fick jag bestämma skulle det vara mer av Andres Lokko i tv, i tidningar och ja överallt egentligen. I senaste krönikan i SvD passar han dessutom på att uttrycka sin avsky för arenarocken och det lät till och med som om han hatade Coldplay och U2 och sånt mer än vad jag gör och det trodde jag faktiskt inte att det var möjligt…

The Sound of Högstadiet

Jag har nyligen startat en tredje blogg på ett annat blogghotell där jag tror det eller ej inte skriver om musik. På den sidan verkar jag, 19 år gammal vara en av de äldsta användarna, de flesta är i 14-15 årsåldern och när jag har kollat runt på deras bloggar har jag märkt en gemensam nämnare. Nästan alla tjejer som verkar ha ett lite starkare intresse för musik lyssnar på Green Day och även Good Charlotte. Det kanske inte verkar så intressant men för mig är det mycket intressant för när jag gick på högstadiet lyssnade jag också på Green Day, det gjorde ingen annan av dem jag kände så då tänkte jag inte så mycket på det. Nu har jag däremot helt klart sett en tendens att det här är musik som har en extrem dragningskraft i den här åldersgruppen. Green Day har väl förvisso även äldre fans och även från det manliga könet men jag kan inte låta bli att undra varför tonårstjejer dras till ”highschool- punken” som jag personligen väljer att kalla det. Jag har tvingats filosofera över varför jag lyssnade på den här musiken för att på så sätt kanske få svar på varför Green day och dylikt är ”The sound of högstadiet”. Min teori är denna: när man är barn har man i allmänhet ganska sopig smak (läs singellistan) och när man sedan kommer in i tonåren vill man vända sig bort från det som förknippas som barnsligt, man vill vara lite tuffare, man är helt enkelt less på det alltför välpolerade.. MEN, att ta någon sorts alternativ väg blir ett alltför stort steg från det vi är vana vid utan vi behöver fortfarande de där lättillgängliga, trallvänliga melodierna om än förklädda till något lite hårdare och då är ”highschool- punken” den perfekta lösningen. Det här gäller naturligtvis inte alla som gillar den här musiken men eftersom jag själv varit en av dem så kan jag ärligt säga att jag tror att jag är någonting på spåret. Det blir någon sort medelväg mellan att leva kvar i sin trallpoppande barndom och att rebellera på riktigt, det blir det naturliga steget innan man går vidare, inte för alla men för många. Efter några år går det troligen över och alla går olika väger och de som är musikintresserade på riktigt hittar något som är lite mer spännande, så har det i alla fall varit för mig. Jag skäms absolut inte för min Green Day-period, jag respekterar dem och förstår deras plats i min musikaliska mognad. Jag äger varenda skiva de har gjort förutom den senaste och jag tycker att de fortfarande är bra, i alla fall på sitt sätt. Man kan säga att jag förstår charmen, jag fattar varför jag gillade dem så mycket. Vad jag däremot inte kan förstå är hur de här högstadietjejerna kan jämställa eller till och med hålla Good Charlotte som bättre, något som ligger långt utanför min fattningsförmåga. Undras om jag kan övertyga dem att lyssna på The Clash istället…

"Lurad" igen

Nu åkte jag dit igen och gjorde det där som jag inte skulle göra. Jag har ju egentligen en lista som jag alltid har med mig, den ligger alltid i plånboken bara ifall jag skulle råka hamna i en skivbutik, listan över vilka skivor jag vill ha och framför allt vilka som står näst på tur, de som är viktigast. Listan finns där så att jag aldrig glömmer vad det är jag ska leta efter vilket lätt kan hända annars. Men kanske 70 % av mina skivköp sker ändå inte från listan utan nästan allt blir impuls och nu hände det igen. Det var rea på Åhléns och det har det varit ett tag men jag hade lyckats behärska mig och väntat på att det eventuellt skulle bli någon sorts slutrea och nu var den där; tag 3 betala för 2. Hur skulle jag kunna stå emot? Så som vanligt lyckades jag intala mig själv om det här var ett erbjudande som bara var dumt att motstå, det vore ju idiotiskt att inte ta chansen att utöka skivsamlingen ytterligare när det ändå är så bra pris (utdrag ur min inre monolog vid köptillfället). Fanns skivorna på listan på rean? Nix. Gjorde det någon skillnad, sparade jag mina pengar till de där skivorna jag bara måste ha? Svaret är ett uppgivet nej, det gjorde absolut ingen skillnad. Jag skulle ju köpa Jenny Wilson och Polyphonic Spree och det måste jag fortfarande vilket innebär ännu fler skivor. När det är rea är jag verkligen en riktig shoppoholic men min skivsamling skulle vara betydligt mindre om jag inte betedde mig på det här sättet så jag kanske inte ska vara alltför missnöjd. Jag måste ju faktiskt erkänna att jag lyckas köpa väldigt många skivor per år med tanke på min i stort sett icke-existerande inkomst och det är ju reans förtjänst. Dagens fynd blev Man-Made med Teenage Fanclub och Patty Smith senaste Trampin’ som jag dessutom åkte hem och kollade i Sonic vad den fått för betyg innan jag köpte den. Även om jag älskar Patty så känns det alltid lite osäkert med gamla artisters nya alster men 7/10 av Håkan Steen kändes ju betryggande så det var bara att slå till. På köpet valde jag Håkans ”känn ingen sorg…” och det är ju väldigt knäppt att jag inte har den förrän nu men det ska jag förklara varför i ett annat inlägg. Summan av dagens impulsköp blev alltså tre skivor för sammanlagt 178kr och trots att jag inte följer planen så är jag ganska nöjd med mina fynd.

Musik+sport=freak?

Mina älsklingar i Musikbyrån hade igår ett reportage om sport och musik och framför allt varför det inte finns några bra fotbollslåtar. De som kom fram i diskussionerna med olika kända musiker var att i Sverige gillar man alltid antingen musik eller sport och de två verkar inte gå att förena. Nu finns det ju massor av idrottare och idrottsfantaster som lyssnar på musik men när man pratar om personer som ”gillar” musik syftas det väl i det här fallet på ja, till exempel folk som tittar på Musikbyrån. Och de har rätt, nästan i alla fall. Jag känner folk som är extremt sportintresserade och musiknörd som jag försöker vara känner jag en hel del som är extremt intresserade av musik men ingen som gillar båda, ingen, bara jag. Tack vare inslaget i Musikbyrån insåg jag vilket jävla freak jag är, en riktig knäppis. Jag menar jag skriver två bloggar om musik, minst 50% av mitt studiebidrag går till skivor men samtidigt hejar jag på Liverpool i fotboll, en sport vars skönhet jag är fullständigt betagen i, jag kan typ allt om världskuppen i skidskytte (å det är ju riktigt knäppt) och följer en mängd olika sporter. Jag sätter alltid musiken först men jag hänger fortfarande med mina sportnördkompisar. Jag är helt enkelt udda, tydligen. Jag har alltid trott jag har varit så himla vanlig men så är det tydligen inte, jag är ett freak helt enkelt. Fast jag måste erkänna att det känns bra att kunna hävda en viss originalitet, det är ju faktiskt coolare att vara ett freak än att bara vara vanlig…

Pussar till SVT

Jag såg på kulturnyheterna igår där de pratade om hur få tittare SVT har i åldrarna, jag tror det var 16-26 eller något sånt. Tonåringar är kanske i allmänhet inte så stora public service- fans men nyheten var att det tog ännu längre tid innan folk hittade tillbaka till SVT vars publik bara blir äldre och äldre. Jag är 19 och jag älskar SVT, nästan alla mina favoritprogram går där; Musikbyrån, This is our music, Studio pop och lägg där till alla konserter och musikdokumentärer som har visats genom åren och även superintressanta K-special. Nästan alla de bästa filmerna går på SVT, det var mitt kära public service som började visa The Office, Helt hysteriskt och en hel del annat gottigt i komediväg. Det är så oerhört befriande med två kanaler som inte hela tiden måste tänka på hur många tittare de har utan istället har en plikt att ge svenska folket kvalitet. Jag låter kanske som en gammal tant men det kan inte hjälpas, SVT förtjänar att hyllas och det är synd och skam att min egen generation vänder dem ryggen. Men de har ju mig och jag är ett superfan, SVT är så jävla bra. Jag tittar egentligen alldeles för mycket på tv och jag får i mig en hel del skräp men SVT är som ett motgift och något jag definitivt inte kan vara utan. Länge leve public service!

2000-talets 50 bästa låtar

Världens bästa musiktidning Sonic har firat sina fem år som tidning genom att utse 2000-talets hittills bästa låtar. Det var en bra lista, de hade rätt i mycket men naturligt håller jag inte med helt och hållet, Sonic som tidning är en perfekt symbol för min smak men jag kunde inte låta bli att göra en egen lista, bara för skojs skull. Det var inte särskilt lätt att ensam göra det hela Sonic-redaktionen gjort, det tog tid och jag upp mina kommentarer nån gång vid den trettionde låten men listan blev i alla fall klar. Min lista har en hel del likheter med sin föregångare med undantag för mitt totala ointresse för hiphop och soul, vilket gör att de få representanterna för den gengren som finns på min lista har gjort ett ruskigt bra jobb om till och med jag är övertygad. Om jag gör om samma sak om en vecka så skulle listan antagligen inte se likadan ut, så är det alltid men just nu, just idag efter en veckas noggranna funderingar är det här listan över vilka jag tycker är 2000-talets hittills bästa låtar.


1. A sweet summer’s night on Hammer Hill – Jens Lekman
Den perfekta poplåten? Jens hamnar högst upp på listan för det finns ingen annan låt jag hellre skrålar med i, ingen jag hellre dansar och hoppar till vare sig det är sommar eller vinter, om jag är tillsammans med folk eller ensam spelar ingen roll för den här låten förlorar aldrig sin charm. Det har helt enkelt enligt mig inte gjorts någon bättre låt på 2000-talet
2. Terrible angels – CocoRosie
CocoRosie gjorde kanske 2004 års bästa album men det hade jag ingen aning om förrän I somras när jag horde em för första gången. Terrilbe Angels är utan tvekan den starkaste låten, vacker och innerlig.
3. Haligh, haligh, a lie, haligh – Bright Eyes
Smärtan av att ha blivit sviken av den man älskar har aldrig uttryckts starkare än när Connor Oberst med bräcklig röst uttrycker sin plåga. Jag är nära att gråta varje gång jag hör den här låten.
4. The Late Great Cassiopia – The Essex Green
Jag har aldrig lyssnat på texten men vad spelar det för roll, hela sången är som en promenad i vårsolen när allt precis har blivit grönt, ett oslagbart lyckorus.
5. You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve – Johnny Boy
I ett tidigare inlägg har jag hävdat att den här låten är perfekt och än har inte hittat något fel med den. Sättet den smyger igång, accelererar och till slut förvandlas till ett fyrverkeri gör att jag aldrig verkar få nog av den.
6. I’m a cuckoo – Belle and Sebastian
En ytterst underskattad låt enligt min åsikt och en svårslagen glädjespridare. Jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det här är min signaturmelodi…
7. Seven nation army – The White Stripes
Introt till “Seven Nation Army” är ljudet av en hel generation, min generation. Om hundra år är den här låten som kommer att vara ihågkommen som ljudet av millenniumskiftet.
8. Bridges and balloons – Joanna Newsom
Min norm för hur bra musik ska låta ändrades när jag hörde Joanna för första gången; så här ska bra musik låta.
9. Heartbeats – The Knife
Modern svensk klassiker. Etta på Sonics lista och det var välförtjänt, antagligen världens bästa elektroniska låt…
10. Sheepdog – Mando Diao
Jag blev blixtförälskad i den här låten när den kom. Texten, sången, riffen, allt älskade jag besinningslöst och även om förälskelsen har svalnat något så finns kärleken kvar.
11. Portions for foxes – Rilo Kiley
När jag i januari sammanfattade musikåret I mitt första blogginlägg nämnde jag att jag ännu inte hade hört Rilo Kiley och fick genast kommentarer om att ”Portions for foxes” gjorde hela skivan värd att köpa. Dom hade rätt.
12. Rent a wreck – Suburban Kids with biblical names
Ba ba ba ba ba baaa. Älskar kidsen, årets bästa nykomlingar och utan tvekan en av 2000-talets bästa låtar…
13. Fyllskalle – Mattias Alkberg BD
Inte ens en nykterist kan låta bli att sjunga med, det här borde ha varit förra årets största svenska hit.
14. Black cab – Jens Lekman
Vilken melodi, vilken text, Jens är kung.
15. Take me out – Franz Ferdinand
Innan år 2004 dansade jag aldrig, sen kom Take me out.
16. Stormy weather – Moneybrother
Mitt ledmotiv till sommaren 2003, jag kan inte ens gissa hur många gånger jag lyssnade på den. Klockren soulrockdänga.
17. First day of my life – Bright Eyes
Den vackraste kärleksförklaring jag har hört i hela mitt liv, Connor regerar…
18. Hate to say I told you so – The Hives
Jag har svårt för att beskriva vad som är så bra med The Hives men alla som har hört den här låten live har känt varför.
19. Seems fine – The Concretes
Så enkel, så bra. Fyra ackord och lite schyst blås är allt som behövs för en riktig topplåt.
20. Sunrise – Maher Shalal Hash Baz
Signaturmelodin till “This is our music” har blivit som en symbol för bra musik. Om man inte tänker på programmet så är den fortfarande oerhört vacker helt på egen hand, inte en symbol för bra musik utan helt enkelt bra musik.
21. Last nite – The Strokes
Rock när den är som bäst.
22. I want you back – Niccokick
Helt enkelt hjärtskärande vacker. Framförandet av den här låten var en av mina mest minnesvärda stunder på Hultsfred -04
23. Känn ingen sorg för mig Göteborg – Håkan Hellström
Om ”Seven nation Army” är hela världens representant för det tidiga 2000-talet så är det här den svenska motsvarigheten. Känn igen sorg är redan en tidlös klassiker.
24. You are the light (by which I travel into this and that)– Jens Lekman
Ungdomens oövervinnerliga och lite olydiga kärlek har aldrig beskrivits bättre, jag blir kär bara av att lyssna på Jens kärleksförklaring.
25. This beard is for Siobhan – Devendra Banhart
Fattar ingenting av texten trots att jag har försökt men svänget i den här freaky folk-dängan är omöjligt att stå emot.
26. Peach, plum, pear – Joanna Newsom
För den som inte vill höra något annorlunda är den här sången antagligen rätt svår att stå ut med. En harpa, en barnkör och en tjej som låter som en blandning mellan Björk och Lisa Simpson, I love it.
27. Galang – M.I.A
Till skillnad från Sonics lista är min i stort sett befriad från all form av hiphop, det är inte min stil och det gör att faktumet att M.I.A finns med på den här listan till något stort. Jag vet inte om det går att referera det här som hiphop men det låter definitivt inte som något annat jag lyssnar på. Men det är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv
28. Gröna linjen – Alf
Jag är inte stockholmare och det är inte Alf heller ursprungligen men om man är där relativt ofta så förstår man briljansen i den här skildringen och kanske fattar man det till och med om man aldrig varit där.
29. Bloodbeat- Patrick Wolf
Blodet pulserar i ådrorna ovh behovet att yla mot månen har aldrig varit store, idag är det här Wolfs bästa låt och även om jag tycker annorlunda i morgon så är känslan densamma.
30. Dreaming of you – The Coral
En lite bortglömd topplåt, Liverpoolbandet The Coral har visserligen snott melodin (inspirerats) från en låt med The Supremes men det spelar ingen roll, en bra låt är en bra låt.
31. Megan’s present – Khonnor
Jag har alltid haft lite svårare att ta till mig elktronisk musik men det har Khonnor ändrat på, det här är elektronisk popmusik när den berör som mest.
32. I drive my friend – Frida Hyvönen
Min förälskelse i Fridas musik består, väldigt många känslor beskrivs på ett väldigt imponerande sätt.
33. Fell in love with a girl – The White Stripes
Jag orkar inte förklara mig längre, precis som resterande låtar på den här listan är det här en jäkligt bra låt, och det får räcka så.
34. Bittersweet bundle of misery – Graham Coxon
35. Can’t stand me now – The Libertines
36. Hope there’s someone – Anthony and The Johnsons
37. This is the year – Marit Bergman
38. Steve McQueen was great in Papillon – Leif Karate
39. Party – El Perro del Mar
40. Sleeping in – The Postal Service
41. Hey ya! - Outcast
42. Laura – Scissor sisters
43. Crosses – José Gonzales
44. Parliament Square – Stina Nordenstam
45. Han tuggar kex – Laleh
46. Back in the USA – Andreas Tilliander/David Fransson
47. Song against life – David and the Citizens
48. Humming one of your songs – Ane Brun
49. One life away – M. Ward
50. Jesus loves me - CocoRosie

Slut på det gamla, in med det nya

Nu har jag lagt in ett urval av artilkarna från min gamla blogg här på nya Musikmani och plötsligt känns det mycket bättre. Jag börjar faktiskt inte om från början utan det är bara en nystart, samma blogg men på ett nytt ställe. Jag är väldigt glad för att jag någon gång i mars bestämde mig för att spara alla mina blogginlägg i en mapp ifall min blogg av någon anledning skulle försvinna. Den försvann. Men det finns alltså bitar kvar av den och det känns bra. Jag kunde dessutom välja ut de texter jag gillade bäst och strunta i resten men tyvärr för min egen del är det så klart en hel del förlorats i flytten. Framför allt kommer jag att sakna de få kommentarer jag faktiskt fick och om jag inte minns helt fel saknas en recension av Fireside, en årssammanfattning av 2004 och hyllningar till Leif Karate och Maher Shalal Hash Baz men vad gör det om hundra år...

Musikmani har återuppstått och vare sig om någon bryr sig eller inte så ska jag försöka skriva mer, oftare och bättre och hoppas att någon mer än jag ser poängen i det.

Så bra att jag köpte singeln

Det var säkert tre år sedan jag senast köpte en singel. Singeln är död, det verkar alla vara överens om. Den typen av människor som inte gillar musik á la hysteriskt skivsamlande laddar ner sin musik från Internet och vi som ser musiken som ett intresse och en passion lägger hellre pengarna på ett helt album (albumet får inte dö, snälla dö inte… ). Men nu var jag tvungen att ha den här låten, jag hade kunnat ladda ner den men det ligger inte för mig, kanske har jag helt enkelt ett väldigt materialistiskt behov av att äga musik. ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” med brittiska Johnny Boy var alla kritikers favoritlåt under våren. Då var jag inte direkt övertygad men nu har jag plötsligt blivit hopplöst förälskad i den, så till den grad att jag köpte singeln. Låten är ta mig fan perfekt! Lugn men samtidigt energisk, lågmäld men på samma gång pampig. Den smyger igång men pålägg efter pålägg gör att den växer mer och mer och när jag hör den vill jag ta med mig en gigantisk stereo, höja till högsta volym och promenera längs gatan medan jag vrålar med i varenda textrad. Perfektion mina vänner, perfektion.

(Skriven 27/8 - 05)

Vart tog sommaren vägen? (Accelerator regerar)

Det blev sommar och jag skulle äntligen hinna med alla saker jag vill göra som jag inte hinner i vanliga fall. Skriva i bloggen till exempel, varje dag hade jag tänkt skriva och här är jag nu tre månader senare utan en enda skriven rad. Alla mina tips på bra picknickmusik och åsikter om populärkultur blev liksom inte av och jag funderade nästan på att lägga ner helt och hållet. Men nu sitter jag här igen med massor att säga och nu är det först och främst Accelerator jag vill prata om. Jag har haft en ovanligt ”torr” festivalsommar i år, inget Hultsfred och jag var inte ens på min egen stads lilla Gatufest. Men jag var på Popaganda vilket jag redan skrivit om och framför allt så var jag på Accelerator, årets fullständigt oslagbara minifestivalpaket. Förutom helstabila kvalitetsframträdanden av bl. a Smog och Teenage fanclub fick jag fyra fullständigt lysande konsertupplevelser...

Joanna Newsom var tillsammans med Devendra Banhart den största anledningen till att jag åkte överhuvudtaget. Jag älskar allt med Joanna, hennes röst, hennes sånger och naturligtvis hennes harpa. Början av konserten var bra, jag såg inte så mycket men så småningom började några personer precis framför mig ge upp och lämna den kokheta lokalen och det var då konserten förvandlades från jättebra till fantastisk för det var då jag såg fingrarna. Först när jag såg fingrarna förstod jag hela essensen av hur svårt det måste vara att göra popmusik med harpa, resten av konserten var jag helt enkelt förtrollad.

Sonic Youth och Devendra Banhart spelade samtidigt och jag gråter fortfarande bittra tårar över att jag inte kunde se båda deras konserter. Lägg dessutom till att min sista buss gick tio i ett så jag vart tvungen att gå tidigare. Resultatet blev tjugo minuter av varje konsert, sammanlagt fyrtio minuter total musiknörd lycka. Jag har inte lyssnat jättemycket på Sonic Youth men från och men nu tänker jag göra det. De känns lika unga som för tjugo år sedan och det jag var orolig skulle bli ett långt instrumentalt nötande blev istället en uppvisning i hur bra musik ska framföras. Devendra var precis som jag hade väntat mig, fin, flummig gitarrbaserad folk/pop. Jag hade gärna sett mer men jag hann i alla fall höra ”This beard is for Siobhan så jag kunde gå därifrån relativt nöjd.

Trots mina redan överexalterade ord var det ett band som berörde mig ännu lite mer än de andra. När jag hade sett Joanna var hela min kväll gjord, jag anande inte att det var hennes polare som skulle nocka mig totalt. CocoRosie är ett jättebra band på skiva vilket jag tyvärr inte hade upptäckt före konserten. Skivan är fylld av originella sånger, underliga ljud och underbart vacker, skir sång. CocoRosie på scen är något helt annat. Låtarna är de samma, de underliga ljuden finns där skillnaden är att den på skivan återhållna sången nu framförs med en obeskrivlig passion, innerlighet och kraft. Inte nog med att lokalen är het som en djungel och publiken uppmanas visa prov på sitt bästa djungelljud utan Bianca Cassidy tar verklig ifrån tårna på riktigt Djungelbokenvis. ”Terrible Angels” är en av de bästa låtar jag hört på skiva, live är den som från en annan planet…

(Ursprungligen publicerad på Musikmani 24/8 - 05)

Popaganda - 05

Jag älskar musik. Jag älskar att köpa skivor, jag älskar att gå på konserter och jag älskar att upptäcka nya band. Lägg också till att är en fattig student så kan man se ett problem. För tyvärr kostar allt pengar, till och med musik men det finns ett undantag: Popaganda. En tre dagar lång festival som bokar nya spännande band plus några lite mer rutinerade akter vilket innebär himmelriket för en sån som jag. Popaganda är gratis. Jag älskar Popaganda!
Jag var där för första gången förra helgen och jag kan fortfarande inte förstå hur ett sådant fantastiskt arrangemang kan vara gratis. Personligen skulle jag ha kunnat betala en hel del för att se t ex Jens Lekman, Jenny Wilson eller Silverbullit för Popgandas arrangörer verkar verkligen vara ett gäng med god smak. Hade jag kunnat hade jag gärna sett varenda konsert men tyvärr var jag tvungen att åka hem redan söndag eftermiddag och dessutom har jag gått och blivit vek. Ja, det svider att erkänna men redan nu vid nitton års ålder har jag blivit en gammal vekling, jag gick när det började regna. Halv sju på lördag kväll hade jag och min medresenär fått nog av regn och kyla och övergav området för tak över huvudet. Efter obehagliga Hultsfreds- flashbacks offrade vi Isolation Years, Silverbullit och alla de andra och gick och hyrde film. Filmen var värdelös men jag ångrar fortfarande inte att vi gick, jag uppenbarligen blivit gammal – jag hatar regn…
Vek eller inte så såg jag i alla fall en mängd fantastiska konserter så många att alla inte kan få en egen recension utan det får istället bli några korta omdömen av varje konsert:

David Sandström
Jag kommer inte ihåg en enda låt från konserten men det spelar ingen roll för jag kommer ihåg att det var bra. Bra melodier och bra väder, jag trivdes under helgens första konsert.

The Tourettes
Lite punkigt, lite popigt med en väldigt avig liten sångerska. Tyckte inte att de var särskilt bra de första 5-10 minuterna men man vande sig liksom efter ett tag. Innan det var klart hade jag ändå blivit charmad…

Mattias Alkberg BD
De gjorde en av förra årets bästa skivor och jag är väldigt glad över att kunna säga att de nya låtarna lät minst lika bra.

Elias & the Wizzkids
Countrydoftande pop ’n roll- sväng med en riktigt bra frontman. Jag gillade dem verkligen och min vän blev frälst…

Jenny Wilson
Hon har en originell röst och gör fantastiska låtar. De var bara tre personer på scenen men lyckades ändå skapa en väldigt vacker och mäktig ljudbild, imponerande. definitivt en av helgens favoriter.

Convoj
Jag gillar inte att skriva negativa saker om band så jag nöjer mig med att säga att Convoj inte riktigt föll mig i smaken. De gjorde inget direkt fel men jag tyckte helt enkelt inte att det var tillräckligt intressant.

The Je Ne Sais Quoi
Punk, pop och funk i en perfekt blandning gjorde det här bandet till en av kvällens höjdpunkter, jag visste nämligen inte att jag gillade dem så här mycket.

The Tough Alliance
Ingen kommentar.

Andreas Tilliander
Jag hatar ”dansmusik”. Musik som bara skapas för att folk ska ha ett beat att dansa till är tråkigt, opersonligt och fullständigt oengagerande. Av någon anledning älskar jag Andreas Tilliander. Det finns något i hans musik som känns originellt och äkta, personligt. Jag skulle kunna sitta helt stilla och bara lyssna på Tillianders musik för att det faktiskt finns något att lyssna på. I fredags hade jag kunnat dansa hela natten. Nämnde jag förresten att jag aldrig dansar?

Jens Lekman
Jens Lekman var kungen av Popaganda. Hela konserten var en stor fest med grymma låtar och ett klassiskt svenskt indieblås.

Rough Bunnies/The Flame
Äntligen fick jag höra Rough Bunnies eller The Flame som det stod på skivan jag köpte. Lo-fi när den är som bäst.

Ane Brun
Ane har en förtrollande vacker röst och hon gjorde ett nästan lika klockrent framträdande som när hon spelade i här i Sundsvall för nån månad sedan (se recension).

Maria Taylor
En lite oväntad bokning som gjorde mig överlycklig. Hela vägen från USA kom Maria Taylor som bland annat medverkat på Bright Eyes skivor (och får man jobba med Connor måste man ju vara bra) och framför allt bildar duon Azure Ray tillsammans med Orenda Fink. De både är ute med soloprojekt och Maria visade att hon är en riktigt begåvad musiker och låtskrivare som definitiv klarar av att stå på egna ben. Jag var väldigt sugen på att köpa hennes skiva.

Teitur
Sista konserten innan jag kapitulerade för regnet. Jag såg Teitur, antagligen Färöarnas mesta kända (och enda?) singer/songwriter på Hultsfred förra året och tyckte att han var fantastisk. Jag köpte skivan och blev jättebesviken. Varenda låt var sliskigt överarrangerad och tråkigt i motsats till den underbara mannen som jag hade sett på scen, ensam med sin gitarr. Nu var det bara Teitur och gitarren igen och det var fantastiskt…

The Lovekevins
Mitt första möte med The Lovekevins var en angenäm upplevelse. Popmusik man blir glad av.

Britta Persson
Jag köpte Britta Perssons demo för några månader sedan och sen dess har hon varit en personlig favorit. Skandal att denna begåvade människa bara fick spela i ynka 15 minuter.

Kristoffer Åström
Säkert och stabilt som vanligt när det gäller Åström. Låtarna håller hög klass men konserten lyfter extra när Britta Persson körar.



Firefox
En ensam tjej med en elgitarr och en mängd förinspelade elektroniska beats. Begåvad är det bästa adjektiv som beskriver henne och jag skulle inte bli förvånad hennes musik slår igenom på dansgolven.

Johnossi
Jag gillar verkligen ”Man must dance” men jag tycker inte att resten av låtmaterialet håller samma klass. De har fått massor av beröm och har redan en hel del fans men för mig klickar det inte riktigt…


Så har jag då en vecka för sent recenserat min Popaganda-helg som trots vädret var riktigt lyckad och jag ska definitivt dit nästa år igen. Jag är lite ledsen över att jag missade Timo Räisänen och Death from above 1979 men man kan ju inte få allt. Däremot är jag jätteglad över att Suburban kids ställde in. Jag vill ju naturligtvis inte att de ska behöva vara sjuka men det kändes otroligt mycket lättare att åka hem när jag visste att jag inte missade ett av Sveriges just nu bästa band.

(Från gamla Musikmani, publicerad 3/6 - 05)

CDOASS - bättre än vilken majbrasa som helst

Vad är det egentligen som är så speciellt med sista april? Jag menar, supa kan man göra när som helst men bara idag kunde man se Fagersta-bandet CDOASS i Sundsvall. Sveriges och kanske ett av världens just nu mest hypade band spelade ikväll på Pipeline i Sundsvall. Jag gick dit ensam eftersom alla mina kompisar skulle ut och festa men det ångrar jag absolut inte. Om ni inte har hört CDOASS så har ni åtminstone om ni läser musiktidningar hört talas om dem och stor energi har lagts ner för på ett rättvist sätt beskriva deras musik: ett ”New-wave-Hives” eller ett punkigt Franz Ferdinand är några av de uttryck som har använts men personligen så tänker jag strunta i jämförelser och etiketter och nöja mig med att säga att det här är jäkligt bra. Fantastisk energi och låtar som både går bra att bara lyssna på men framför allt att dansa till gör CDOASS till ett band som känns väldigt ”rätt just nu”. Ryktena säger att de kommer slå stort precis som deras kollegor i The Hives och jag skulle definitivt inte bli förvånad. Det som var tråkigt med själv konserten var att den var väldigt kort, inte ens trettio minuter. Jag har absolut inget emot korta energiurladdningar men ett litet extranummer hade suttit fint. Det största problemet var dock inte konsertlängden utan Sundsvallspubliken. Folk i den här stan har ingen aning om hur bra dom har det. Ynka trettio personer hade pallrat sig dit och för sådana här intressanta arrangemang kan publiktillströmningen inte beskrivas som annat än pinsam. CDOASS var bättre än vilken Majbrasa som helst!

(Från gamla Musikmani 30/4 - 05)