Konserterna jag hade velat se

Jag hade tänkt lista de bästa konserter som jag har sett i år men det var så svårt att jag behöver lire mer tid på mig. Istället började jag fundera på vilka konserter jag har missat som jag skulle vilja ha sett. Det här är en lista över de konserter jag lider mest av att inte ha sett:

1. The Polyphonic Spree - Emmaboda
Ja, jag såg klippen på Musikbyrån men det gjorde ju bara det hela lite värre. Det verkade verkligen vara en helt fantastisk konsert och det är den som jag är mest ledsen över att ha missat.

2. M.I.A - Hultsfredsfestivalen
Jag gillar ju inte ens sån här musik. Jag vet inte vad det är med mig men av någon anledning dyrkar jag M.I.A. Jag lyssnar inte på något som är det minsta likt det men det är bara så bra. Jag hade verkligen velat vara där.

3. Anthony and the Johnsons - vilken konsert som helst faktiskt
Det är så fint, hade velat se men jag kunde inte åka för att jag hade en dum obligatorisk föreläsning.

Nä, jag börjar nästan gråta bara jag tänker på allt jag har missat så jag orkar inte ens fortsätta. Jag får helt enkelt bryta här, samla mig och återkomma senare.

Skivköparförbud!

Imorgon är det december och därmed har jag officieltt skivköparförbud. Jag gör så av tradition och jag kan ju inte påstå att jag gillar det men utan förbudet skulle inte det här med jul funka för mig. Förbudet gäller varje december ända tills jag har inhandlat alla julklappar. I vanliga fall brukar jag dock vara klar med det så här års med det går lite trögt. För alla lyckliga som inte har skivköparförbud kan jag ju tipsa om att det är fraktfritt på CDON just nu. Om jag var riktigt ego skulle jag ju faktiskt kunna beställa några skivor ikväll, dagen innan förbudet för även om jag kommer att betala dem i december så har jag ju teoretsikt sett köpt dem i november. Men, nej självdisiplin nu. Julklappar ska det bli och inget annat, får se hur länge det håller den här gången.

Bästa bandnamet - Daft Punk

Jag glömde ju bort Daft Punk. På listan över de bästa, snyggaste, coolaste bandnamnen som jag publicerade för några dagar sedan skulle naturligtvis Daft Punk varit nr.1. Jag var lite stressad när jag gjorde listan men jag skulle antagligen ha låtit det vara som det var om det här inte hade varit ett så perfekt namn. Daft är mitt absoluta favoritord i det engelska språket under förutsättningen att det uttalas med brittisk accent. Det är så roligt att säga och det har en rolig betydelse: knasig. Man hör inte det ordet användas så mycket längre och det tycker jag är synd. Möjligen kallas en och annan britt ibland för "daft prick" vilket jag tycker låter oerhört roligt och lite gulligt; tyvärr är det väl inte riktigt lika oskyldigt som det låter (jag skulle i alla fall inte använda den svenska översättningen).

På grund av brilliansen av ordet Daft blir också Daft Punk det ultimata bandnamnet, snyggt och finurligt. Listan blir då i sin reviderade form:

1. Daft Punk

2. Death Cab for Cutie

3. The Ladybug Transistor

4. Sonic Youth

5. The Velvet Underground




P.S Engelskans näst snyggaste ord är foxy, det borde också användas mer...

Världens bästa popband

The Beatles är världens bästa popband någonsin. De är kanske inte mitt absoluta favoritband men jag skulle aldrig argumentera mot den välkända åsikten om att de är bäst. Jag visste inte att de var så bra som de var eller med andra ord jag hade glömt det, men som tur var blev jag påmind. The Beatles är så bra att jag efter att ha skjutsat folk hit och dit halva natten fortfarande kan ta en extra liten runda med bilen bara för skojs skull, eller rättare sagt bara för att höra lite mer. Det har faktiskt hänt två gånger den senaste månaden. Det har varit mitt i natten och jag har precis varit på väg att svänga in på parkeringen men istället bara fortsatt rakt fram, för att det är för bra.

Jag har alltid vetet att The Beatles var bra men av någon anledning ägde jag inte en enda skiva, jag tyckte inte att jag behövde det för visste ju redan hur de låter. Så jag lånade en skiva bara för att påminna mig lite och förälskelsen var ett faktum. Jag hade ju glömt att The Beatles under sina senare år övergav det jag tyckte var lite väl banala kärlekssånger för dem lite mer experimentella (knarkinspirerade) tongångarna. Så var det bestämde jag mig för, The Beatles utvecklade sin låtskrivartalang och var som bäst i slutet av sin karriär. Inledningen bestod bara av banalt, halvdant kärleksdravel. Men jag lånade ändå en samling med de tidiga hitsen, bara för att bekräfta min åsikt men oj vad fel jag hade. Banalt? o, ja. Brilliant?- jo det också. Musikaliska genier det är vad de är/var och så var det ända från början. Jag kan inte värja mig, melodierna är bara för perfekta men det jag hade glömt var framför allt alla de fantastiska detaljerna: munspelet i ”Love med do”, handklappet i ”I wanna hold your hand”.

Det är visserligen lite ”40 år sedan” att hylla The Beatles men vad kan jag göra, jag är nykär. Kär i melodierna, kär i frisyrerna (fast det har jag alltid varit) och kär i banaliteten. Love med do måste vara världens mest underskattade låt, någonsin.

Året var 2005

I väntan på att ta tag i listan över årets album kommer här en liten allmän sammanfattning av min syn på året. Några saker har varit lite speciella och de vill jag nu dela med mig av och allt handlar förstås mer eller mindre om musik.


Årets konsertt-shirt (se bild ovan): Den är snygg, den har hög kvalitet och den kostade inte skjortan. Bright eyes konsert i vintras var fantastisk och t-shirten gjorde inte saken sämre. En snygg brunfärg men ett underbart tryck för 150kr och efter vad som känns som några tusen tvättar syns fortfarande inte en noppa.


Årets bästa beslut: gitarrlektioner
Efter en tids intensivt lyssnande ville jag försöka mig på att musicera lite själv. Beslutet att börja ta gitarrlektioner var årets bästa, kanske till och med livets bästa…


Årets trend: Tjejer med piano
Då tänker jag främst på svenska Frida Hyvönen och rysk/amerikanska Regina Spektor som är två av mina största favoriter från år 2005. Två personer kanske inte räknas som en trend men jag tycker ändå att piano generellt sett fick ta mycket stor plats under året.


Årets fynd: Ike and Tina Turner – 18 classic tracks
39kr betalade jag för den här fantastiska skivan. Tina Turner sjunger som bara Tina Turner kan på en skiva som består av några originallåtar men fram för allt en fantastisk samling covers. ”Proud Mary” av Creedence Clearwater Revival är väl mer Ike and Tina and något annat och lägg sedan till The Beatles ”Come together” och ”Get Back”, Rolling Stones ”Honkey tonk women”, Stevie Wonders ”Higher ground” och en mängd andra superhits så förstår du att man nästan känner sig skyldig för att bara ha betalat 40 spänn för en sån här pärla.


Årets sämsta och bästa timing: Semester i London i slutet av juli, lagom till den andra smällen (som tack och lov inte smällde som den skulle) = dålig timing. Semester i London i slutet av juli innebär också skivrea = väldigt bra timing.


Årets modernisering: HI-MD
Här kommer du nu få årets chock för 2005 var året då jag övergav min kassettbandspelare. Ja, det är helt sant, jag har ända fram till i år gått runt med en helt vanligt kassettfreestyle vilket är så ovanligt att folk höll på att sätta i halsen när de såg den. Varför hade jag kassett? Ja, jag vet faktiskt inte. Jag antar att det är en kombination av att jag är ganska snål och att jag är sjukligt rädd om mina CD-skivor som väldigt sällan får lämna mitt hem och helst heller inte mitt rum. Som ersättning införskaffade jag en minidisc-spelare, lite mer modernt med andra ord. Jag var alldeles för snål för att skaffa en I-pod eftersom det blev dyrt om man måste ha plats för så mycket musik som jag vill ha. Minidiscen kostade bara tusen spänn och har dessutom exemplariskt ljud. Nya HI-MD-formatet gör att det går in 45 timmar musik per skiva, en klar förbättring jämfört med en vanlig minidisc-spelare med andra ord.


Årets aha-upplevelse: Laleh på P3-guldgalan – Han tuggar kex
Jag hinner väldigt sällan lyssna på radio vilket gör att min p3-koll är under all kritik. P3-guldgalan var första gången jag hörde Laleh och från första ton ramlade hakan ända ner till golvet. En kvinnlig Cornelis Vreeswijk! Det var som om den gamla visgurun hade återuppstått i form av en söt liten tjej, aldrig hade jag väntat mig något liknande. Både jag och min käre far stod upp framför TV:n och kunde inte tro vad vi såg, det var helt fantastiskt. Tyvärr känner jag överhuvudtaget ingen kärlek för Lalehs engelskspråkiga repertoar men ”Han tuggar kex”, ”Storebror” och ”Bostadsansökan” gör att hela skivan är värd att köpa.


Snabbast spenderade pengar: 3000kr på två dagar
Jag är en student utan inkomst och det har jag varit hela mitt liv och det gör att mitt lite blygsamma rekord faktiskt är en oerhört stor summa pengar för lilla mig. Ett stipendium på 3000kr för ”goda studier” (man tackar) rök all världens väg på rekordtid. En minidisc-spelare 100kr, en biljett till Accelerator ca 500kr och 11 CD-skivor och sen var allt borta. Men jag ångrar ingenting, enligt mig var det mycket väl spenderade pengar.


Årets trend 2: EP-samlingar
Hurra för årets trend nr.2. Belle and Sebastian, El Perro del Mar och Jens Lekman, alla släppte de EP-samlingar under år 2005. Det var väl fler också men för mig var de här viktigast. Fler borde följa deras exempel eftersom det inte alltid är så lätt för nya fans att få tag på gamla låtar om man inte tar den olagliga vägen. Jag hoppas att t ex Bright Eyes gör samma sak under 2006.


Bloggsmäll: bloggi.se
Min kära lilla blogg försvann ut i tomma intet när bloggi fick huvudvärk. Visserligen hade jag kanske inte skrivit där så ofta men det var min blogg och jag hade haft den i över ett halvår. En lång bloggdepression följde men jag är i alla fall tillbaka starkare än någonsin.

Hatar Norrland

Idag hatar jag Norrland. Oftast tycker jag att Norrland är helt ok men inte idag. Alla dagar Regina Spektor spelar i Stockholm hatar jag Norrland. Regina med sin fina röst och sitt fina piano har varit en av mina favoriter under året och här sitter jag 40 mil ifrån henne, visserligen närmare än någonsin men ändå ruskigt långt bort. Jag hatar Norrland rätt ofta faktiskt, varje gång Efterklang spelar i Stockholm, varje gång Anthony and the Johnsons spelar, varje gång det är en bra konsert någon annanstans och inte här. Det är egentligen inget fel på Norrland förutom att alla konserter alltid är så långt borta, det är bra här, jag kan bara inte stanna här. Idag var det kallt och långt till Stockholm och då hatar jag Norrland.

Ny Sonic

Äntligen kom nya Sonic i brevlådan med sin årliga årsbästa-lista. Det börjar ju närma sig december och jag börjar själv bli lite sugen på att börja knåpa på min lista men jag ska nog försöka vänta till efter jul så att hela året får komma med, jag hoppas nämligen på att få några hårda, fyrkantiga, musikinnehållande paket så listan får vänta. Min kommentar till Sonics lista är väl främst att jag håller med när det gäller väldigt mycket, min musiksmak är väldigt ”Sonic” och listan bestod till stor del om vad jag skulle vilja ha i julklapp och så klart en hel del som jag redan har. Värt att notera är också att Reigning sound är med på listan för andra året i rad, det är starkt. Jag är som sagt väldigt sugen på att sammanställa min egen lista men under tiden kan det hända att jag tåtar ihop några andra små årssammanfattningar, det hör ju ändå årstiden till.

Kungen av soundtracks

Kungen av soundtracks är inte Cameron Crowe nej, jag hävdar bestämt att det måste vara Quentin Tarantino. Jag har funderat en hel del på det här den sista tiden och igår blev jag återigen påmind om vilken bra musik Tarantino har i sina filmer och framför allt hur passande den är. I den mysiga serien ”Gilmore girls” som jag följer slaviskt utspelades en del av handlingen i gårdagens avsnitt på en fest med Tarantino-tema. Alla klädde ut sig till karaktärer från filmerna och det spelades bara soundtracks i högtalarna och jag hade verkligen velat vara där (ja, jag vet att det bara är en tv-serie, önskar att Lane var min bästis). Nu är jag visserligen redan ett stort Tarantino-fan bara på grund av filmerna så jag är kanske lite partisk men musiken knäcker verkligen. Tidigare nämnda Crowe är naturligtvis också han en expert på ämnet men han verkar snarare göra film efter musiken istället för att välja musik till filmen fast ibland blir ju även det fullkomligt lysande (läs Almost famous). Poängen med det här inlägget är att Tarantino är kung på alla sätt och vis och om jag skulle gå på Tarantinomaskerad skulle jag definitivt klä ut mig till Gogo, jag håller redan på att öva på fnissandet.

Topp 3 skivor att lyssna på i bilen

Bilen är ett av de absolut bästa ställena att lyssna på musik och just nu finns det bara tre alternativ för mig i bilen.

1. The Beatles 1962-1966- den röda samlingsskivan

2. The Beatles 1967-1970 - den blåa samlingen

3. Bob Dylan - Highway 61 revisited

I bilen är det bara retro som gäller, en extremt passionerad hyllning till The Beatles är att vänta inom kort.

Lennon till farfar?!?

Jag lider av extrem åldersnoja. Jag är ung i gemförelse med majoriteten av Sveriges befolkning men det hjälper inte faktumet att jag bara blir äldre och äldre för varje sekund. CDON har nu ökat min panik ytterligare. Eftersom jag hittills har haft lite problem med att komma på några bra julklappar så surfade jag in på CDON:s julklappstips där någon (antagligen väldigt okunnig person) har funderat ut vad man kan ge sina famijemedlemmar. Där såg jag något som nästan fick mig att smälla av; musiktipsen till farfar/morfar betstod av Elvis Presley, Johnny Cash, John Lennon och Cream. Elvis, Cash, Lennon?? Min farfar vet knappt vilka de är eller ok han vet vilka det är men han tycker ju att det är skränig ungdomsmusik. Han gillar Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, det är min pappa som gillar Cash och Lennon. Alltså betyder det att min pappa är som en farfar, att jag skulle ha barn. Herre gud, jag är ju ett barn, eller nästan, det var i alla fall inte så länge sedan jag var. Det här var bara ännu ett exempel på att jag börjar bli gammal, jag minns ju att vi inte alltid har haft en CD-spelare, att vi inte alltid har haft video. Jag hör tydligen inte till den unga generationen längre, nuförtiden lyssar de som är farfar/morfar på Elvis.

Topp 5 bandnamn

Med Death cab i tankarna och med lite inspiration av de trevliga listorna i Barseblog (jag skulle länka om jag fattade hur man gjorde, sorry) har jag lite slarvigt och spontant satt ihop en lista med mina fem favoritbandnamn.

1. Death Cab for Cutie
Ja, just nu kommer jag inte något som jag tycker är bättre. Det betyder väl inte direkt någonting eller säger så mycket om musiken men det låter ju så snyggt, så coolt. Prova och säga det högt, Death Cab for Cutie, underbart.

2. The Ladybug Transistor
Jag är ganska svag för bandnamn som låter snyggt utan att de nödvändigtvis behöver vara så betydelsefulla. Nyckelpigstransistorn är ett bra exempel på nonsens men snyggt är det.

3. Sonic Youth
Inte alls likt ettan och tvåan utan här är det enkelheten som är det geniala. Lätt att komma ihåg, ganska "catchigt" och det säger något om hur det låter. Det har alla komponenter som man kan leta efter i ett framgångsrikt bandnamn. Det låter uppkäftigt och fräckt, ett ruskigt bra bandnamn.

4. The Velvet Underground
Nästan en blandning mellan att vara ett flummigt nonsensnamn och ett enkelt. Kanske är det Velvet Undergrounds musik som är orsaken till att jag tycker att namnet är så brilliant men jag tycker absolut det känns som något jag skulle kunna döpa ett band till om det var ledigt.

5. Sugarplum Fairy
Egentligen hade jag tänkt mig en topp 3 lista men när jag inte kunde bestämma mellan Sonic Youth och Velvet Underground så fick det bli fem vilket gjorde att jag fick sitta och klura ut ett femte alternativ. Tanken landade hos svenska Mando Diao småbrödena i Sugarplum Fairy som jag under en kort period gillade ganska intensivt. Ännu ett nonsensnamn som charmar mig; sockertoppsälvan. Jag har hört att namnet kommer från någon gammal Beatlesinspelning där John Lennon istället för att räkna in bandet med 1 2 3 4 så säger han istället Sugerplum Fairy. Bara att döpa sitt band efter något sådant gör att man förtjänar en plats på min lista.

Nu tänker jag förolämpa Death Cab

Musikbyrån var bra som vanligt men de påminde mig om något som stör mig och nu tänker jag förolämpa Death Cab for Cutie. Eller förolämpa kanske är fel ord men jag måste skriva och berätta att jag inte tycker att dem är bra och det stör mig. Jag har känt till dem ganska länge framför allt på grund av att många musikjournalister som jag har respekt för är stora Death Cab fans vilket naturligtvis innebar att jag kollade upp dem. Jag lånade Transatlanticism, deras skiva från förra året på biblioteket men den fastnade inte riktigt. Så jag lånade den igen och igen och igen eftersom jag var så säker på att jag skulle gilla den. Jag har aldrig gett en skiva så många chanser men till slut var jag bara tvungen att konstatera; jag tycker att Death Cab är tråkiga. Jag kan inte säga något om det nya albumet för jag har inte hört det men den extrema leda jag känner varje gång jag kämpar mig igenom Transatlanticism gör inte att jag blir direkt sugen på att höra den. Ben Gibbard borde hålla sig till att skriva texter för jag älskar verkligen hans andra projekt The Postal Service men Death Cab, nej. Men det gör ingenting att jag inte gillar dem, ibland fattar man helt enkelt inte grejen, fast de har i alla fall ett av världens snyggaste bandnamn. Death Cab for Cutie, det skulle mitt band heta om jag hade ett...

Ok Håkan, jag ger mig

Efter fem år har jag kapitulerat, jag har gett upp nu; den första Håkan Hellström- skivan har lyckats ta sig in i min skivsamling. Fem år tog det innan det hände och man kan ju undra varför, Håkan är ju bra, typ. Jag har helt enkelt inte varit med i Håkan-hypen, mär en artist får så mycket uppmärksamhet och så många fans så blir jag lite avskräckt. Det är inte så att jag absolut inte vill lyssna på något som andra gillar det har bara varit så att Hellström har varit så populär att han inte behöver mig och jag behöver inte Håkan, eller det är i alla fall vad jag har intalat mig. Jag har alltid tyckt att hans musik har varit bra men det finns det mycket som är, man kan inte lyssna på allt så jag har liksom valt att hoppa över just Håkan men nu har jag alltså kapitulerat. Jag vet inte riktigt varför det blev just nu men jag anar att jag har påverkats av att mina två Håkanälskande kompisar hävdar att de har lessnat nu, att det har blivit för mycket och att det inte är kul längre. Så jag som aldrig har frossat Håkan-pop kan nu njuta i lugn och ro, jag är inte less för jag har inte ens börjat. Det är förstås onödigt av mig att ha kämpat emot något jag egentligen gillar men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Nu vet man inte vad som händer, om jag inte aktar mig kommer jag väl snart att köpa en skiva med Kent…(hjälp!)

Titta där! -->

Titta där till höger! -->
Där finns det en liten bild där det står bloggtoppen. Och nej, jag är inte jättestolt över att ha registrerat mig på en sida för att fiska läsare, jag känner mig lite patetisk över att försöka göra reklam för mig själv utan det jag är stolt över är att den är där. Den där lilla bilden tog mig ungefär 45 minuter att få dit och ja, jag håller med, det är lite sorgligt. Men jag råkar vara oerhört usel på allt som har med datorer att göra så därför är jag nu oerhört nöjd över att jag efter många om och men lyckades registrera mig. Jag trodde aldrig att jag skulle fatta hur man fixade dom där länkarna men det gick. Det är egentligen otroligt hur lite jag kan med tanke på att jag startade min första blogg för snart ett år sedan, långt innan Virtanen och Skugge och de andra poppisarna. Hur som helst så är det nu gjort och varför gjorde jag det då? Jo, jag tänkte att det skulle vara kul om någon faktiskt läste det jag skriver. Jag verkar lida av någon underlig smygnarcissistisk egenskap, jag vill bli uppmärksammad och vara anonym på samma gång, tror jag i alla fall. Allt har ju sina fördelar men även sina nackdelar. Det skulle vara roligt om någon brydde sig om vad jag tyckte och det skulle dessutom vara väldigt praktiskt att ha några läsare för då kan man faktiskt fråga om saker också och kanske få svar. Nackdelen är att om ens blogg råkar bli populär då har man nästan en skyldighet att uppdatera den hela tiden, man skriver inte bara för sin egen skull längre utan helst plötsligt blir bloggen som en skyldighet och då är det kanske inte lika roligt länge. Jag ska nog ändå registrera mig på fler ställen, nu på en gång. Jag är nog en narcissistisk jävel trots allt…

Stressade björnar

Jag var nyss inne och röstade på Rockbjörnen och det tyvärr under tidspress. Det är inte bra att utföra så viktiga saker under tidspress och med viktiga menar jag inte att jag tycker att Rockbjörnen är ett oerhört viktigt pris utan viktigt för att man ska bestämma sig för vilka man tycker är bra nog för att få ett pris. Egentligen spelar den här första omgången inte så stor roll eftersom dem jag röstar på aldrig lyckas bli nominerade i alla fall men man kan ju alltid hoppas. Jag hade som sagt bråttom när jag röstade, jag kommer knappt ihåg vad jag valde men jag minns att det vars vårt att komma på en bästa svenska manliga artist. Inte för att det var svårt att välja utan för att det var svårt att komma på någon. Till slut valde jag Alf, han är bra fast inte lika bra som förra året. I övrigt tror jag att mina resterande röster delades av Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Suburban Kids with Biblical names, The Though Alliance, El Perro del Mar, Devendra Banhart, Electrelane, M.I.A och Brigt Eyes. Jag kommer inte ihåg vem son var på vad men det viktigaste är att försöka få med dem man vill få med. Men jag var ju stressad så glömde säkert nån och sen kommer jag att ångra mig men så är det alltid...