Popaganda – 06

Kyla, regn och leriga skor – femårsjubilerande Popaganda bjöd återigen på äkta festivalkänsla. Tre dagar fullsmockade med musik och annan kultur, allt helt gratis så trots ett ihållande duggregn som då och då övergick till ösregn så kan man inte annat än älska det. Det mesta av det bästa från den svenska popscenen fanns representerade och med akter som Hets, Hello Saferide och I’m from Barcelona kan man säga att det var en försmak av hur den svenska festivalsommaren kommer att låta och jag tycker helt klart att det verkar lovande. Några väl valda utländska akter kompletterade utbudet, enda problemet var att hinna med allt och framför allt hinna med att sitta ner ibland men det var omöjligt. Så efter tre dagars stående, minimum nio timmar i sträck per dag/kväll så är jag rätt sliten men det var det värt. En del bottennapp blev det förstås men det förlåter jag så gärna, det är ju gratis.

En extra liten ljudpunkt i det redan så skimrande var riksteaterns ”Jamobil” med fullproppad med det mesta man kan begära i kulturväg eller som de som det står på hemsidan: ”undergroundpoesi, keffcirkus, otraditionell hiphop, spokenword, rumpskak, brandtalsbingo, finsk knivtango och sjuk humor.” Går det annat än älska? Svar nej. Och, lägg även till gratis bio serverad Stockholms filmfestival så fattar du vilken grej du antagligen missat!

Jag älskar att hylla saker jag gillar och jag tänker banne mig ta tills öronen blöder så förvänta er utläggningar om min kärlek till Erland Oye och hans leende, Kalle Haglunds magiska ord och eventuellt ännu en hyllning till handklapp inom kort.

Popmuskeln värker (= vaden, pga allt taktstampande), jag har lera upp till knäna och ett euforiskt leende på läpparna. Jag har dessutom varken gjort av med en fömögenhet eller sovit i ett ett kallt, äckligt tält. Nämnde jag föresten att jag älskar Popaganda? Och nämnde jag att det var gratis!?

Aahhh, Popaganda

Imorrn bär det av till Stockholm för underbara Popaganda, alltid en av årets höjdpunkter. Popaganda har allt som till exempel min lokala lilla folkfest Gatufesten, ny spännande musik och gratis inträde. Musik-bra, gratis musik-bättre.

Hoppas många gör som jag så ses vi på Frescati imorrn och en rapport om hur det var kommer förstås till veckan.

Optimistens straff

Oberoende av hur jag beter mig i livet i övrigt så har jag alltid varit extremt nervös och pessimistisk när det handlar om att köpa biljetter till konserter eller komma i tid till demsamma. Jag köper alltid biljetter långt i förväg och om nån som jag vill ha med min på konsert inte kan bestämma sig är jag alltid helt hysteriskt nervös, näst intill panikslagen för tänk om det blir slutsålt. EN jälva gång står jag emot paniken och låter mig övertygas om att vi kan köpa biljetterna där, precis innan spelningen. Såg jag Tinariwen på Pipeline igår kväll? Naturligtvis inte - det var ju slutsålt.

Fuck.

Belle and Sebastian, Annexet 17/5 -06

Mitt livs andra Belle and Sebastian-konsert. Möjligheten fanns där så, tja… jag gick en gång till. Jag ska vänta med att förklara och analysera varför och nöja mig med att analysera konserten.

Jag kan ju börja med att säga att det var bra den här gången också. Lokalen var tyvärr bra mycket sämre än i Malmö, jag stod inte längst fram på KB men jag var trots det då närmare bandet än vad jag var nu när den typ 2 meter höga scenen stod fyra meter från staketet. Annexet var inte heller fyllt men jag kan ju egentligen inte göra annat än att tacka lokalbytet eftersom jag annars inte skulle ha fått någon biljett. Större delen av låtarna var desamma men de få ändringar som gjordes var mer än tillfredsställande, mer ”Tigermilk” vilket alltid får mig på gott humör.

Så vad är det som skapar magin med just Belle and Sebastian, varför har dom blivit den indieinstitution dom faktiskt är? För mig personligen är det för att dom har allt, dom klockrena popmelodierna, de finurliga, söta texterna, rösterna, den genuina musikaliska begåvningen, allt. Jag skulle framför allt vilja trycka lite extra på rösterna. Jag som lider av en extrem 60-tals fetisch är naturligtvis barnsligt förtjust i stämsång och skulle vilja ha mer av det i dagens musik. Anledningen till att stämsången fått kliva undan under så lång tid tror jag beror på att de flesta band inte alls har röstresurserna för att fixa det (att alla inte gillar stämsång lika mycket som jag kan ju också vara en anledning…) men i Belle and Sebastian finns resurserna och de utnyttjas på allra bästa sätt. Det som fascinerade mig allra mest under de båda konserterna var framför allt att det där vackra, perfekta ljudet som normalt bara kommer ur mina hörlurar faktiskt skapas av människor. Varje detalj, varje stämma sitter som en smäck, precis som på skiva men ändå värt att se live.

Jag vill vara med i Belle and Sebastian

Belle and Sebastian KB Malmö 13/5

Det här var min allra första Belle and Sebastian-konsert. För min egen del så behöver jag inte skriva mer än så, jag vet precis hur det var, hur det kändes bara genom att skriva den meningen, min första Belle and Sebastian-konsert. För mig var det liksom stort bara det, även om det hade varit uselt, (vilket det nu inte var) det var ett mål som uppfylldes, det sista bandet jag äger mer än tre skivor av som jag inte hade sett live, en av mina nyårsönskningar uppfylld. Okej, nu när alla förstår hur viktigt det här var för mig så kan jag börja med själva recensionen. Jag hade för säkerhetsskull förberett mig på det värsta, en konsert enbart bestående av låtarna från nya skivan utan ett enda litet smakprov från det underbara 90-talet. Missuppfatta mig inte, jag gillar faktiskt den nya skivan, jag lyssnade in mig på den riktigt ordentligt som förberedelse men jag skulle ljuga om jag sa något annat än att det är de två första skivorna som ligger mig varmast om hjärtat. Tack vare den här förberedelsen så blev jag glatt överraskad, Belle and Sebastian känner sina fans så enbart en minoritet av låtlistan ägnades åt de nya alstren. De spelade till och med den nästan antika, superfina ”Belle and Sebastian” – det är ju nästan så man blir tårögd. Jag kan ju helt enkelt säga att jag var nöjd, ja jag skulle nästan vilja kalla det lycklig. Lokalen KB var också väl lämpat för ändamålet, scenen var nära och stämningen god. Stuart var på bra humör, dansade och pratade med den där så obeskrivligt vackra skotska dialekten som jag också vill lära mig. De gamla låtarna spelades i nya lite gladare versioner och det vet jag att många störde sig på men jag tyckte att det var bra. Det här är inte samma Belle and Sebastian som gjorde ”Tigermilk” och det är det bara att acceptera, melankoli är inte den dominerande känslan längre, det är samma band i en annan tid, fortfarande jäkligt bra men på ett annat sätt. Konserten hade inte kunnat genomföras på ett annat sätt och jag tar lätt äkta glädje före spelad melankoli vilken dag som helst…

Franska Grammisgalan.

Jag tittade pà franska Grammisgalan för nàgra veckor sedan och det var sà himla kul. Jag har ju ingen aning om vem som är cool eller inte, vem har gjort största landsplàgan, vem som är fràn “Novelle Star” eller hur det ligger till och det är bara skönt. Det var ett jäkla party i alla fall, alldeles för làngt visserligen fyra timmar mellan 22.00 och 02.00 men det var kul, det var ju sà franskt, sà himla underligt. Det var en man i svarta trikàer och fjäderboa som hoppade runt medan män i mintgröna kalsonger och ljuslila polotröjor och blonda peruker dansade i bakrunden. En, vad jag har förstàtt väldigt känd, populär sàngerska sjöng en skotsk folkvisa med sin egen inspelade röst som enda komp istället för att spela sin största hit. Nàn brud som hade màlat sig själv i ansiktet med en tuschpenna fick massor av priser men istället för att göra ett tacktal sjöng hon smà improviserade sànger ; eller sjöng gjorde hon inte heller, hon gav ifràn sig ljud, melodier men utan ord. Jag köpte skivan dagen efter, jag bara màste ju ha en skiva men nàgon som màlar sig själv med tusch och vägrar prata i TV, tyvärr är alla skivor kopieringsskyddade här sà jag kan inte lyssna pà den förrän jag kommer hem men det bara màste ju vara bra !

Tyvärr somnade jag efter tvà och en halv timme men det jag sàg var underbart, galet, ibland fullständigt oförstàeligt, I love’d it!

Musik pà TV

Jag har aldrig varit med om dess like, franska ¨TV-människor màste ha världens bästa musiksmak! Bàde reklamen och bakrundsmusiken i olika reportage är av högsta kvalitet. Sedan jag kom för en dryg mànad sen har jag sett reklamer med The Beatles, Rufus Wainwright, José Gonzales (ja, här ocksà) och massor av annat trevligt. Dessutom kompas TV-reportage lite dà och dà av Bright Eyes, Daft Punk och soundtracket fràn Kill Bill m.m.

Övrig kuriosa: Andreas Jonssons gamla dänga “Glorius” är Nutellas(!) officiella signaturmelodi plus att Iggy Pop gör reklam för ett franskt mobiltelefonbolag. Lite smàtt pinsamt faktiskt...

Skit

Montpelliers fina musikliv behandlar mig som skit. Det finns massor av konserter att se här hela tiden men efter tre veckor har inte varit pà en enda, skit. Förra veckan spelade John Cale fràn Velvet Underground i stan, det var inte ens dyrt men kunde jag gà? Nej, för det var typ omöligt att ta sig dit. Det gick en buss som stannade i "närheten" men sen var det en 20 minuters promenad till ett ställe som jag inte hittar till. Senare samma vecka slàr jag upp tidningen och ser att The Arab Strap spelar samma kväll. Samma ställe och enda transportalternativet är taxi... Fan, fan ,fan

Hejdå på ett tag

Nu åker jag iväg till Frankrike för några månader så jag vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera här. Hittar jag nån trevlig musik så blir det såklart uppdatering men annars så blir det kanske tomt ett tag. Jag hoppas att jag kommer ha tid att skriva men annars så ses vi i maj.

Hejdå!

Nina tolkar White Stripes

Såg nyss trailern för Amir Chamdins film "Om gud vill" med han själv och Nina Persson i huvudrollerna. Två musiker som blir skådisar men trots det är det inte filmen jag vill kommentera, jag känner mig inte särskilt sugen på att se den. Det jag tänkte på under trailern var främst vilken jäkla snygg röst hon har ändå Nina Persson. Jag gör inte direkt vågen när jag hör The Cardigans, de är helt ok men inget jag känner passion för men rösten är verkligen fantastisk. Låten som hon sjunger är The White Stripes Dead leaves and the dirty ground och även om det kanske inte är originell egen tolkning så låter det ändå förbannat bra. Bra låt+bra röst=bra. En inte alltför chockande slutsats förstås...

Joakim Frödin är bra

Jag har tänkt skriva den här posten länge nu, ända sedan i höstas faktiskt när jag för första gången fick höra Joakim Frödin. Det är roligt när man får höra något bra som man vet att inte så många har haft chansen att höra och då vill i alla fall jag genast berätta det för så många som möjligt så att fler kan få uppleva den känslan ett litet tag. Bloggen hade varit det perfekta forumet för att sprida vetskapen om Frödins fina musik vidare men jag har inte kunnat hitta orden. Det gör jag fortfarande inte riktigt men anledningen till att jag känner att jag kan skriva det här nu är att man nu kan höra smakprov på låtarna på internet. Så nu behöver jag inte oroa mig för att jag med hjälp av ord inte ska kunna göra musiken rättvisa utan den kan istället få tala för sig själv.

En liten beskrivning vågar jag mig dock på eller i alla fall en förklaring varför jag tycker att det är bra. Joakim Frödin skulle antagligen kunna kallas för singer/songwriter eftersom det är just det han gör sjunger och spelar sina egna och andras sånger. Arrangemangen är relativt enkla, ibland på gitarr och ibland orgel och det ger en utmärkt komplement till den känslofulla, expressiva sången. Det är framför allt rösten som gör det speciellt, det finns något extra där och det verkar fler ha märkt. Senaste skvallret säger att skivbolaget som ger ut Andrew Birds skivor har hört av sig så snart kanske fler får höra Joakim Frödin.

Så gå in och lyssna nu, här finns det låtar.

Sundsvall mobbar country

Ibland hatar jag Sundsvall och det tror jag att jag har nämnt tidigare. Idag är en sådan dag eftersom jag imorse märkte att filmen om Johnny Cash inte går upp här. Jag förstår ingenting, det är ju en Hollywood-film med jättekända skådespelare och det handlar om en stor legend. Nu när jag såg fram emot en Hollywood-film, vilket inte händer så ofta, nä då duger den inte. Den enda förklaringen till detta måste vara att biografen i Sundsvall hatar countrymusik, jäkla puckon. Countrymusik när den görs på rätt sätt är fantastisk och Johnny Cash gjorde mycket rätt (fast bäst är ändå The Carter Family, 30-tals bluegrass regerar) så bara musiken borde göra filmen värd att se även om det är skådisarna som sjunger. Dessutom visas inte heller superhyllade Brokeback mountain, även den med ett hyllat country soundtrack. Någon här hatar alltså country OCH bra film, så snälla lämna stan eller skärp dig eller sluta åtminstone att jobba på bion.

Musik för dåliga dagar

En glad, positiv låt kan göra en på väldigt bra humör. Man kan liksom bara gå runt och le och man blir alldeles lycklig och det är härligt men jag har ett problem med såndana där "lyckolåtar": jag blir bara glad av dem om jag redan är på hyffsat bra humör. Så om jag är på dåligt humör gör glada låtar inte ett dugg nytta. När jag som igår har haft en halvpissig dag eller är ledsen eller på dåligt humör av någon anledning så hjälper det bara att lyssnar på ledsna låtar, det blir jag glad av. Eller ledsna räcker egentligen inte, de ska helst osa av desperation och sorg och av någon underlig anledning mår jag alltid bättre då. Bright Eyes "Haligh, haligh, a lie, haligh" är min allra bästa depplåt, förutom att den är bra så finns det så mycket smärta i den. Connor Oberst är kungen av desperation, han är kung av det mesta men framför allt desperation och dagar som igår är jag extra tacksam för det. Att Connor är/var olycklig gör mig glad, själviskt och elakt av mig men sant.


Mina reaskivor var dessutom väldigt bra. Postal Service skiva visste jag ju redan att den nästan var perfekt och Sufjan Stevens var lika bra som jag hoppades men det kommer inte att bli roligt att lägga in den i minidiscen med låttitlar som: "The Black Hawk war, or, how to demolish an entire civilization and still feel good about yourself in the morning, or, we apologize for the inconvenience but you're going to have to leave now, or, 'I have fought the Big Knives and will continue to fight them until they are off our lands!' " Jag tror inte att det får plats i displayen... Best of Johnny Cash var ändå det bästa fyndet, 20 av de bästa låtarna för 39kr, jag känner mig som en tjuv.

Katie Melua - en förolämpning

Jag önskade mig skivor i julklapp förra året precis som jag gör varje år. Skillnaden var att 2005 fick jag en skiva jag inte hade önskat mig: Katie Melua - Piece by piece med kommentaren att jag borde ha önskat mig den. Omtänksamt och snällt kan tyckas, att ge mig något jag kanske inte visste att jag ville ha men med tanken på kommentaren om att skivorna jag önskade mig så dåliga t ex "den där jäkla transvestiten" och annat oljud så går det ju inte att tolka som annat än en ren förolämpning. Borde inte det vara olagligt?! Jag menar inte att det borde vara olagligt att förolämpa någon annans musiksmak det gör jag själv nästan dagligen på mer eller mindre allvar, jag menar att det borde vara olagligt att förolämpa min musiksmak.

Hur som helst så har jag nu lyssnat igenom skivan några gånger och förutom ett kort, obehagligt ögonblick då jag tyckte att hon lät som Amy Diamond så är det faktiskt helt okej. Flera låtar är till och med bra det måste jag erkänna, framför allt är starten väldigt stark och ja, det är ganska fint.

Så även om jag hellre ville ha Electrelane så kommer jag inte slå sönder min Katie Melua.

Juana till Hultsfred!

Oj, vad sugen jag blev nu. Jag vet inte om jag kommer att åka för jag vet inte om jag kommer ha råd/tid men nu blev jag rejält sugen på en tripp till Hultsfredsfestivalen i sommar. Argentinska singer/songwritern Juana Molina (tidigare sedd på This is our music) är klar att spela och det kändes lika oväntat som fanatastiskt. Nu vill jag ju åka för hennes musik är så fantastiskt vacker så jag blir alldeles till mig. Dessutom är hyllade Amadou & Miriam från Mali också klara. Deras skiva fanns på nästan varenda årsbästalista för -05 och det kan säkert vara en ganska häftig liveupplevelse...