Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Mando Diao. Jag vet att jag har nämnt det förut men det var när jag för första gången såg videon till låten ”Sheepdog” som hela min inställning till musik förändrades. Det gick från att vara ett av många intressen till den stora passionen.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.
”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.
tisdag, oktober 10, 2006
måndag, oktober 09, 2006
Norrlandsångest
Jag har nämnt det förut och känslan lever ständigt kvar: jag vill verkligen inte bo kvar i Norrland. Det är det vackraste av det vackra när det är på det humöret men här finns inte det jag längtar efter dvs kulturutbud! Jag borde verkligen ta mitt pick och pack och flytta till åtminstone en av Sveriges tre största städer och Stockholm ligger närmast till hands och det inte bara geografiskt.
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…
tisdag, oktober 03, 2006
Nostalgi?
Imorrn ska jag till Stockholm (igen). En alldeles för bra konsertvecka för att sitta i Norrland och häcka och om jag orkar blir det åtminstone tre spelningar för min del. Mando Diao imorgon, Camera Obscura och My Darling You på fredag och The Essex Green (för andra gången i år) på söndag. Hade redan förra veckan spanat in att de här konserterna hölls och efter noga övervägande drar jag nog alla tre.
Mando Diao nämnde jag först som ett kanske. Det var länge sen jag satt och vaktade framför ZTV för att få se en video med det som en gång var mitt absoluta favorit band. Jag tänkte att det kunde vara kul att se dom för gamla tiders skull, lite nostalgi för min del.
Hade dessutom en kompis som var peppad men jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen ville gå så jag avvaktade och avvaktade och avvaktade lite till och vips var biljetterna slut! När min vän ringde och berättade det blev jag verkligen jättejätteledsen. Först då förstod jag hur gärna jag egentligen ville se den där spelningen. Tack och lov fanns det biljetter på Debasers hemsida så nu är jag bara glad och förväntansfull. Jag kommer oundvikligen stå och vänta på dom gamla låtarna hela konserten, det var ju dem jag älskade och jag börjar faktiskt erkänna för mig själv att jag nog fortfarande har ganska "starka känslor".
Den nya skivan vet jag inte, jag vill kanske ha den, mest av dessa nostalgiska skäl men det är precis på gränsen att jag nog inte skulle köpa den. Vilket gör att jag deppar över min usla timing att vara bortrest just när skivan släpps - annars hade jag kanske kunnat få lyssna på den genom jobbet... Men vi får se imorrn om det bara blir nostalgi eller om jag kanske blir nyfrälst!
Känns dock drygt att stanna ända till måndag men om jag vill se Essex Green är det en nödvändighet. Jag har ju visserligen sett dom en gång i år redan men då hade jag precis skaffat deras nyaste, jag kunde inte låtarna och därmed njöt jag såklart mest när de gamla alstren avverkades. Nu har jag ju lyssnat in mig, nu älskar jag varenda låt, nu vill jag se dom igen. Fast jag kanske borde spara pengar istället...
Mando Diao nämnde jag först som ett kanske. Det var länge sen jag satt och vaktade framför ZTV för att få se en video med det som en gång var mitt absoluta favorit band. Jag tänkte att det kunde vara kul att se dom för gamla tiders skull, lite nostalgi för min del.
Hade dessutom en kompis som var peppad men jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen ville gå så jag avvaktade och avvaktade och avvaktade lite till och vips var biljetterna slut! När min vän ringde och berättade det blev jag verkligen jättejätteledsen. Först då förstod jag hur gärna jag egentligen ville se den där spelningen. Tack och lov fanns det biljetter på Debasers hemsida så nu är jag bara glad och förväntansfull. Jag kommer oundvikligen stå och vänta på dom gamla låtarna hela konserten, det var ju dem jag älskade och jag börjar faktiskt erkänna för mig själv att jag nog fortfarande har ganska "starka känslor".
Den nya skivan vet jag inte, jag vill kanske ha den, mest av dessa nostalgiska skäl men det är precis på gränsen att jag nog inte skulle köpa den. Vilket gör att jag deppar över min usla timing att vara bortrest just när skivan släpps - annars hade jag kanske kunnat få lyssna på den genom jobbet... Men vi får se imorrn om det bara blir nostalgi eller om jag kanske blir nyfrälst!
Känns dock drygt att stanna ända till måndag men om jag vill se Essex Green är det en nödvändighet. Jag har ju visserligen sett dom en gång i år redan men då hade jag precis skaffat deras nyaste, jag kunde inte låtarna och därmed njöt jag såklart mest när de gamla alstren avverkades. Nu har jag ju lyssnat in mig, nu älskar jag varenda låt, nu vill jag se dom igen. Fast jag kanske borde spara pengar istället...
316
Idag råkade jag få med mig en Greatest hits med The Supremes med mig hem från skivbutiken för 50 kr. Jag justerar härmed föregående post till totalt 316 skivor...
måndag, oktober 02, 2006
Ja, hur många skivor har jag egentligen nu?
Jag är glad att nån frågade så att jag fick en ursäkt att räkna, finns ju inget som gör mig gladare än att plocka bland mina skivor. Resultatet av sammanräkningen går dock att tolka på olika sätt.
67 skivor är från min uppväxt, gamla godingar som Aqua och Backstreet Boys. Jag har dom kvar och vill inte göra mig av med dom men jag det är väl ingenting jag visar upp med stolthet i skivstället.
44 skivor har jag ärvt av min käre far eller rättare sagt, jag har övertygat honom att dom kan få vara i mitt rum eftersom jag lyssnar på dem mer än honom. Jag har inga planer på att någonsin ge tillbaka dom och det vet han och har förlikat sig med det. När det var dags för flytt fick jag ta dom så jag räknar dom som mina.
Sen har jag ytterligare 204 st så sammanfattningsvis kan man säga att i det jag kallar min samling har jag 248 skivor men allt som allt äger jag 315 st.
Inte så väldigt många egentligen men med tanke på att jag köper runt 60-70 skivor per år numer (trots att jag inte har en stabil inkomst) så växer den relativt snabbt - tänk bara hur det kommer bli när jag klipper mig och skaffar mig ett jobb!
67 skivor är från min uppväxt, gamla godingar som Aqua och Backstreet Boys. Jag har dom kvar och vill inte göra mig av med dom men jag det är väl ingenting jag visar upp med stolthet i skivstället.
44 skivor har jag ärvt av min käre far eller rättare sagt, jag har övertygat honom att dom kan få vara i mitt rum eftersom jag lyssnar på dem mer än honom. Jag har inga planer på att någonsin ge tillbaka dom och det vet han och har förlikat sig med det. När det var dags för flytt fick jag ta dom så jag räknar dom som mina.
Sen har jag ytterligare 204 st så sammanfattningsvis kan man säga att i det jag kallar min samling har jag 248 skivor men allt som allt äger jag 315 st.
Inte så väldigt många egentligen men med tanke på att jag köper runt 60-70 skivor per år numer (trots att jag inte har en stabil inkomst) så växer den relativt snabbt - tänk bara hur det kommer bli när jag klipper mig och skaffar mig ett jobb!
lördag, september 30, 2006
Darkel kan vara höstens platta
Stod på en skivaffär i Italien när en ny skiva började snurra i högtalarna. Jag gillade det jag hörde, jag gillade det verkligen. Som tur var fanns det en liten "spelas just nu"-hylla så jag kunde se att det var Darkel som hördes. Darkel? Det sa mig absolut ingenting. Gick till den internationella avdelningen men kunde inte hitta den, gick till den italienska men fortfarande inget napp. Tröttnade, gav upp och nöjde mig med att skriva upp namnet.
En vecka senare förklarade fransmännen vad det var. Jo inget mindre än Jean-Benoît Dunckel från Airs solodebut. Och vilken skiva det är! Ångrar verkligen att jag inte slog till och köpte den direkt - nu bevakar jag Sverigesläppet.
En vecka senare förklarade fransmännen vad det var. Jo inget mindre än Jean-Benoît Dunckel från Airs solodebut. Och vilken skiva det är! Ångrar verkligen att jag inte slog till och köpte den direkt - nu bevakar jag Sverigesläppet.
Borta en månad- sen är Bob störst?
Kom precis hem från en 5 veckors tågluff genom Europa. Hälsade på min faster och hennes man i Stockholm på vägen mot nordligare breddgrader och hennes man som är väldigt musikintresserad står och hävdar att Bob Dylan just släppts sin bästa skiva någonsin. Tillåt mig le lite hånfullt och ställa mig väldigt skeptiskt till det tänkte jag.
Dan efter kommer jag hem och då har min käre far (även han med ypperlig musiksmak) köp en "välkommen hem"-present till mig - Bob Dylans nya skiva eftersom "det är 2000-talets bästa skiva". Alltså vad hända med överkryssad geting egentligen, vad är detta för plötsligt hysteri från åtminstone mina nära och kära.
Nu har jag lyssnat ett varv och kan konstatera att visst är det bra MEN lugna ner er gott folk, det är varken Dylans bästa eller milleniets men jag tackar och tar emot presenten - är ju precis det jag gillar att få...
Dan efter kommer jag hem och då har min käre far (även han med ypperlig musiksmak) köp en "välkommen hem"-present till mig - Bob Dylans nya skiva eftersom "det är 2000-talets bästa skiva". Alltså vad hända med överkryssad geting egentligen, vad är detta för plötsligt hysteri från åtminstone mina nära och kära.
Nu har jag lyssnat ett varv och kan konstatera att visst är det bra MEN lugna ner er gott folk, det är varken Dylans bästa eller milleniets men jag tackar och tar emot presenten - är ju precis det jag gillar att få...
måndag, augusti 21, 2006
Nya skivor - äntligen!
Okej, jag är kanske shopoholic ändå.
Fick nyhetsmailet från CDON i veckan om att det var sommarereans sista dag nu igår kväll. Jag hade ju redan shoppat loss på rean så det var inte tänkt att bli något mer. Men så hade jag tråkigt en dag och tänkte att jag kollar igenom alla reaerbjudanden och klickar köp på alla skivor jag vill ha bara för att se hur mycket det blir, för skojs skull. Det blev över 3000kr.
Jag skulle visserligen inte köpa något på riktigt. Men så igår kväll vid elva tiden, en ynka timme kvar av sommarrean tänkte jag att Cat Powers The Greatest för 99kr är ju ändå en bra skiva till ett bra pris. Så jag slog på datorn och innan tolvslaget hade jag utökat skivsamlingen med ytterligare 7 skivor.
Cat Power: The Greatest
Devo: Duty now for the future
The Knife: Deep cuts (kan fortfarande inte fatta att jag inte hade den...)
Sonic Youth: Sister
Nancy Sinatra: The Essential
Nina Simone: Greatest hits
Madness: It's another maddness too
Känns som en lovande blandning och jag längtar efter paketet även om jag nog inte hinner få det innan jag lämnat landet.
Fick nyhetsmailet från CDON i veckan om att det var sommarereans sista dag nu igår kväll. Jag hade ju redan shoppat loss på rean så det var inte tänkt att bli något mer. Men så hade jag tråkigt en dag och tänkte att jag kollar igenom alla reaerbjudanden och klickar köp på alla skivor jag vill ha bara för att se hur mycket det blir, för skojs skull. Det blev över 3000kr.
Jag skulle visserligen inte köpa något på riktigt. Men så igår kväll vid elva tiden, en ynka timme kvar av sommarrean tänkte jag att Cat Powers The Greatest för 99kr är ju ändå en bra skiva till ett bra pris. Så jag slog på datorn och innan tolvslaget hade jag utökat skivsamlingen med ytterligare 7 skivor.
Cat Power: The Greatest
Devo: Duty now for the future
The Knife: Deep cuts (kan fortfarande inte fatta att jag inte hade den...)
Sonic Youth: Sister
Nancy Sinatra: The Essential
Nina Simone: Greatest hits
Madness: It's another maddness too
Känns som en lovande blandning och jag längtar efter paketet även om jag nog inte hinner få det innan jag lämnat landet.
torsdag, augusti 03, 2006
Pimp my blog!
Ahhhh, jag är så glad!
Ursäkta min brist på ödmjukhet men min blogg är så jävla snygg!
Näe, det är inte jag som har fixat, hade jag kunnat det hade jag inte haft en standardmall (som det visserligen inte var något fel på) hela den här tiden.
Jag har fått hjälp av den omåttligt begåvade Elisabet Ericson som både fixat med de kryptiska krummelurera som jag inte förstår plus att hon är konstnären bakom den fina bilden högst upp på sidan. En stolt rumskompis tackar som ödmjukast för hjälpen.
Riktgt poppig blev det och det finns inte femtioelva bloggar som ser likdanna ut, nej det är bara min!
Vill ni se fler av Elisabet Ericsons verk kan ni besöka hennes fina lilla hemsida.
Ursäkta min brist på ödmjukhet men min blogg är så jävla snygg!
Näe, det är inte jag som har fixat, hade jag kunnat det hade jag inte haft en standardmall (som det visserligen inte var något fel på) hela den här tiden.
Jag har fått hjälp av den omåttligt begåvade Elisabet Ericson som både fixat med de kryptiska krummelurera som jag inte förstår plus att hon är konstnären bakom den fina bilden högst upp på sidan. En stolt rumskompis tackar som ödmjukast för hjälpen.
Riktgt poppig blev det och det finns inte femtioelva bloggar som ser likdanna ut, nej det är bara min!
Vill ni se fler av Elisabet Ericsons verk kan ni besöka hennes fina lilla hemsida.
fredag, juli 21, 2006
Varför
Varför börjar man blogga anonymt?
Kanske för att man är en jätteblyg liten 18-åring som vill skriva saker om ett ämne hon älskar men inte tycker sig kunna något om. För att undvika att bli igenkänd, för att undvika att bli ifrågasatt. För att kunna skriva precis vad som helst utan att behöva tänka på vem som läser. Kanske för att få vara en annan person ett tag. Anonymitet är trygghet.
Nu vet jag att det finns åtminstone några personer som tycker att det jag skriver är värt att läsa, jag vet att några tycker att jag faktiskt kan någonting om musik. Jag är dessutom inte lika blyg längre, inte lika rädd för att bli bortgjord eller rädd för att vara töntig. Jag är en tönt men jävligt stolt över det.
Jag känner inte att jag behöver vara anonym längre, ett ganska stort steg när man bloggat i över ett och ett halv år men skillnaden lär inte bli enorm. De jag känner vet att det är jag som skriver här, för de jag inte känner spelar det ju ingen roll vad jag heter. Jag heter Ida förresten.
Kanske för att man är en jätteblyg liten 18-åring som vill skriva saker om ett ämne hon älskar men inte tycker sig kunna något om. För att undvika att bli igenkänd, för att undvika att bli ifrågasatt. För att kunna skriva precis vad som helst utan att behöva tänka på vem som läser. Kanske för att få vara en annan person ett tag. Anonymitet är trygghet.
Nu vet jag att det finns åtminstone några personer som tycker att det jag skriver är värt att läsa, jag vet att några tycker att jag faktiskt kan någonting om musik. Jag är dessutom inte lika blyg längre, inte lika rädd för att bli bortgjord eller rädd för att vara töntig. Jag är en tönt men jävligt stolt över det.
Jag känner inte att jag behöver vara anonym längre, ett ganska stort steg när man bloggat i över ett och ett halv år men skillnaden lär inte bli enorm. De jag känner vet att det är jag som skriver här, för de jag inte känner spelar det ju ingen roll vad jag heter. Jag heter Ida förresten.
torsdag, juli 20, 2006
Orka leta!
Jag har just insett att jag ger oerhört lite tips på nya, spännande grejer på den här bloggen. Anledningen till det är att jag inte känner till några nya, hippa band. Jag är bra på att ha åsikter om det jag hört talas om men jag är däremot urusel på ett gräva fram ny musik, jag orkar inte. Allt jag skriver om har du antagligen redan läs om i Sonic (fast det betyder ju inte att du ska sluta läsa om mina åsikter...) men tack och lov finns det andra bloggar där skribenterna är väldigt bra på det. Jag ska försöka lägga upp lite fler länkar här brevis snart men så länge kan jag ju nöja mig med att säga att favoriten just nu är Indiemaffian. Weathershows halvårslista är extra värd att kolla in...
onsdag, juli 19, 2006
Jecko - franskt på engelska
Jag har lämnat en liten lucka här på bloggen när det gäller min vistelse i Frankrike - det är synd för jag fick höra väldigt mycket bra musik, framför allt live. Mitt kära Montpellier bjöd på konserter mest hela tiden, nästan alltid mycket billiga eller helt gratis. Det finns mycket att berätta och jag börjar nu.
Har ni nån gång sett nån som spelar live själv, enmansband men som använder den där tekniken då man spelar in en slinga direkt på scen på ett instrument och sedan låter den gå på repeat resten av låten. På så sett kan man bygga en fantastisk ljudbild helt på egen hand. Första gången jag såg detta ske rakt inför mina ögon var i källaren på restaurang Baloard, en mycket trevlig men aningen skabbig liten konsertlokal och jag blev förtrollad.
Mannen som gjorde den fina, ja rent ut sagt fantastiska spelningen kallar sig Jecko. Han är inte bara singer-songwriter utan behärskar också en lång rad instrument som, gitarr, piano och fiol. Musiken kan var beskrivas som ganska traditionell pop men med massiva ljudutflykter. Jecko blandar texter på både franska och engelska. Eller egntligen inte, förrut var det engelska men det nyare materialet sjungs på franska.
En skiva finns det också, den är fin, helt på engelska men den gör honom enligt mig inte alls rättvisa. Skivan är bra men inte så där överväldigande som spelningen var. Men lyssna ändå, helst på den söta "Yes I do" som är den enda låt som lever upp till sin potential på skivan.
Det är redan bra men det kan bli hur bra som helst...
tisdag, juli 18, 2006
Marble!
Idag hörde jag Marbles låt "BAM!" på p3!
För de som inte är medvetna om det så är Marble ett post punk-band från Sundsvall som jag tjatadenågra gånger om på min gamla blogg innan den försvann. Nu är det dags att börja tjata igen...
Debutalbumet släpptes för några veckoer sedan och fick välförtjänta 9/10 på Dagens skiva. Jag klämde själv i med en 4/5 och en ganska rejäl hyllning.
Nu typ två veckor senare har skivan i stort sett gått på repeat i min minidisc, jag vet inte om 4 räcker längre, jag är ta mig tusen besatt. Det är inte intelligent, inte originellt det är bara så förbannat bra. Lyssna själva här.
Egentligen hade jag tänkt skriva exakt så här men Niklas Strömberg hann före: Efter rader som ”this here is my fist and that’s the door, leave before you make friends with the floor”, vill man tatuera Marble över hela bröstet och börja bära baseballträ bara för att hotta up sin image. (oservera att jag dock skulle ha valt att placera tatueringen på något annat ställe...)
Egentligen gillar jag skivan så mycket att det börjar bli lite pinsamt. Varje gång den extremt coola sångerskan Tove Harström sjunger "I wanna do what Nancy Drew does"i den knäckande dängan Nancy Drew kan jag bara tänka en sak. I wanna do what Tove Harström does- jag vill sjunga i Marble.
För de som inte är medvetna om det så är Marble ett post punk-band från Sundsvall som jag tjatadenågra gånger om på min gamla blogg innan den försvann. Nu är det dags att börja tjata igen...
Debutalbumet släpptes för några veckoer sedan och fick välförtjänta 9/10 på Dagens skiva. Jag klämde själv i med en 4/5 och en ganska rejäl hyllning.
Nu typ två veckor senare har skivan i stort sett gått på repeat i min minidisc, jag vet inte om 4 räcker längre, jag är ta mig tusen besatt. Det är inte intelligent, inte originellt det är bara så förbannat bra. Lyssna själva här.
Egentligen hade jag tänkt skriva exakt så här men Niklas Strömberg hann före: Efter rader som ”this here is my fist and that’s the door, leave before you make friends with the floor”, vill man tatuera Marble över hela bröstet och börja bära baseballträ bara för att hotta up sin image. (oservera att jag dock skulle ha valt att placera tatueringen på något annat ställe...)
Egentligen gillar jag skivan så mycket att det börjar bli lite pinsamt. Varje gång den extremt coola sångerskan Tove Harström sjunger "I wanna do what Nancy Drew does"i den knäckande dängan Nancy Drew kan jag bara tänka en sak. I wanna do what Tove Harström does- jag vill sjunga i Marble.
torsdag, juli 13, 2006
The Spinto Band
Min första av många aha-upplevelser på Accelerator var amerikanska The Spinto Band. Jag minns inte senast jag såg ett band som rörde sig så mycket scen om jag ens någonin gjort det. Det hoppades, dansades, diggades och dom var allmänt coola på ett töntigt sätt och det svängde oerhöert mycket. De körade till och med två och två vid varje mikrofn, lite 60-talskänsla vilket jag naturligtvis faller för direkt.
Jag var glad och uppåt och dansade hela den timmeslånga spelningen precis som dom gjorde, en riktigt succéestart på en riktigt succékväll!
Jag var glad och uppåt och dansade hela den timmeslånga spelningen precis som dom gjorde, en riktigt succéestart på en riktigt succékväll!
tisdag, juli 11, 2006
Åh, Accelerator
Jag lyckades ta mig iväg till Acelerator i alla fall, ensam visserligen men det var det värt. Jagtänker skriva tusentals ord om hur bra det var, tårar för Regina Spektor, leenden för The Spinto band och ännu mer tårar för Vashti Bunyan. Tusaentals ord ska det bli - när jag har tid. Det är snart, hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)