I fullständig brist på vettiga saker att göra satt jag och skrev i sökord på min egen blogg. Patetiskt, jag vet men låt oss ignorera det faktumet så att jag får skriva det som detta inlägg är till för. Jag insåg nämligen hur lite jag skrivit om Lou Reed och framför allt att jag överhuvudtaget inte har tjatat om Sweet Jane. För att vara mer exakt är det första spåret på liveskivan Rock ' n Roll Animal jag pratar "Intro/Sweet Jane". Jag kan inte känna något förutom absolut lycka när jag hör denna uppvisning i både musikalisk skicklighets Lou Reeds coolhet. När, efter det långa och hanverksskickliga introt blandas med jublet av att Lou kommer ut på scenen, då ryser jag. När melodin till Sweet Jane drar igång är jag euforisk.
Intro/Sweet Jane - beviset på att man ska akta sig för att döma ut fenomenet livealbum.
söndag, september 30, 2007
En bitter stockholmskrönika
Från och med igår är jag krönikös igen! Min aningen bittra krönika, som vanligt publicerad i Sundsvalls bästa lokaltidning Dagbladet kan ni läsa här.
Shoppa loss med gubbsen
Ah, skivmässa...
Jag må tjata, jag må vara omodern men det är en speciell känsla att sätta sig på tunnelbanan efter en hel dags rotande 850 kr fattigare men 15 Lp-skivor rikare. I ett gigantiskt rum där 99% av besökarna är män och säkerligen minst 80 % är 40-50 + är det lätt att sticka ut, jag är en outsider i gänget men jag hoppas att i alla fall några av de skivsamlande gubbsen glädjs över att det finns visst återväxt. Jag är ingen äkta skivnörd. Jag bryr mig inte om vilken upplaga, vilken pressning, om kvaliteten är MVG eller bara VG +. Jag vill bara skivor, en massa skivor och jag ligger milakliv bakom de allra flesta som rör sig i sånna här sammanhang. Man hör konversationer i stil med "att det är så svårt att hitta något numer, jag har ju allt". Då är det lättare att vara Newbe och gå och leta Joni Mitchells Blue. Frustrationen blir dock total när man inte hittar ett enda ex. Va fan?!
Ärligt talat är det förbaskat jobbigt att gå på skivmässa. Man rotar och rotar, tänker att den skivan kanske jag vill ha. När man sen 30 minuter senare har bestämt sig för att man nog ska ta den där, som man såg där nyss så ser man sig omkring och inser att man inte har en aning om vart det var. Och då får man börja om och rota igen på samma ställen och det tar en massa tid och man blir frustrerad och man blir fruktansvärt less. Det är inte kul.
Det som är värt det är känslan efteråt. När man sitter på tunnelbanan med sina 15 nya vinyler och det är tungt som satan. Mitt emot sitter någon och håller kärleksfullt i sitt ex av Ramones debutalbum i orginalpress som de just pejjat 300 spänn för. Man nickar lätt och ler i samförstånd. Jag är alldeles för snål för att betala sånna priser men jag respekterar de som gör det. Samhörighet.
Min egen skörd blev som följer (kanske skivmässans bästa blandning):
The Clash - Sandinista
Johnny Cash at San Quentin
Fleetwood Mac - Rumours
The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears
The Very Best of Buddy Holly (dubbel)
Queen Ida and the Bon Temps Lydeco Band (har ingen aning om vad det är men man kan ju inte heta Queen Ida och sen inte vara bra...)
Crosby, Stills and Nash
Best of Dolly Parton
Francoise Hardy
Nancy & Lee
Lee Hazlewood - Cowboy in Sweden
The Kinks - samling (3 skivor)
Bob Dylan - The times they are a-changin'
Elvis Costello - My aim is true
T. Rex - Electric warrior
Jag var egentligen just på Serge Gainsbourg och annan trevlig fransk 60-talsmusik men förutom Francoise hittade jag ingen. Men bortsett från bitterheten över att inte hittat Jonis Blue så är jag nöjd, mycket nöjd.
Jag må tjata, jag må vara omodern men det är en speciell känsla att sätta sig på tunnelbanan efter en hel dags rotande 850 kr fattigare men 15 Lp-skivor rikare. I ett gigantiskt rum där 99% av besökarna är män och säkerligen minst 80 % är 40-50 + är det lätt att sticka ut, jag är en outsider i gänget men jag hoppas att i alla fall några av de skivsamlande gubbsen glädjs över att det finns visst återväxt. Jag är ingen äkta skivnörd. Jag bryr mig inte om vilken upplaga, vilken pressning, om kvaliteten är MVG eller bara VG +. Jag vill bara skivor, en massa skivor och jag ligger milakliv bakom de allra flesta som rör sig i sånna här sammanhang. Man hör konversationer i stil med "att det är så svårt att hitta något numer, jag har ju allt". Då är det lättare att vara Newbe och gå och leta Joni Mitchells Blue. Frustrationen blir dock total när man inte hittar ett enda ex. Va fan?!
Ärligt talat är det förbaskat jobbigt att gå på skivmässa. Man rotar och rotar, tänker att den skivan kanske jag vill ha. När man sen 30 minuter senare har bestämt sig för att man nog ska ta den där, som man såg där nyss så ser man sig omkring och inser att man inte har en aning om vart det var. Och då får man börja om och rota igen på samma ställen och det tar en massa tid och man blir frustrerad och man blir fruktansvärt less. Det är inte kul.
Det som är värt det är känslan efteråt. När man sitter på tunnelbanan med sina 15 nya vinyler och det är tungt som satan. Mitt emot sitter någon och håller kärleksfullt i sitt ex av Ramones debutalbum i orginalpress som de just pejjat 300 spänn för. Man nickar lätt och ler i samförstånd. Jag är alldeles för snål för att betala sånna priser men jag respekterar de som gör det. Samhörighet.
Min egen skörd blev som följer (kanske skivmässans bästa blandning):
The Clash - Sandinista
Johnny Cash at San Quentin
Fleetwood Mac - Rumours
The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears
The Very Best of Buddy Holly (dubbel)
Queen Ida and the Bon Temps Lydeco Band (har ingen aning om vad det är men man kan ju inte heta Queen Ida och sen inte vara bra...)
Crosby, Stills and Nash
Best of Dolly Parton
Francoise Hardy
Nancy & Lee
Lee Hazlewood - Cowboy in Sweden
The Kinks - samling (3 skivor)
Bob Dylan - The times they are a-changin'
Elvis Costello - My aim is true
T. Rex - Electric warrior
Jag var egentligen just på Serge Gainsbourg och annan trevlig fransk 60-talsmusik men förutom Francoise hittade jag ingen. Men bortsett från bitterheten över att inte hittat Jonis Blue så är jag nöjd, mycket nöjd.
lördag, september 29, 2007
Jag trodde hon sa lönnlöv
Först märker man det knappt. Man är så van att det ska låta på ett visst sätt så det tar ett tag innan man reagerar, men då hajjar man verkligen till. När Jens, sötaste Jens sjunger sin svenska version av Maple Leaves är allt så fint det bara kan bli: "hon sa att allt var lönlöst - men jag trodde hon sa lönnlöv". Jag har alltid undrat över den textraden make believe = maple leaves men hur var det på riktigt, sades det på engelska eller var det egentligen svenska. Nu är jag säker på att det varit lönlöst hela tiden, fast jag trodde det var lönnlöv...
4:e Jens-konserten i mitt liv men den första som inte var på festival, därmed den första med en rakt igenom Jens-dyrkande publik och det blir ju alltid så mycket bättre då. Andra gången utropad på scen sjunger vi tillsammans "I come running with a heart on fire", avslutningen till "A pocket full of money" och det är ett så fint ögonblick att Jens inte vill spela nåt mer efter det, vill inte förstöra och det gör han rätt i. Man ska sluta när det är magi och inte vattna ut stämningen tills det inte finns nånting kvar.
Jag önskar jag kunde skriva låter som beskriver kärlek lika bra som Jens Lekman gör det. Han mästaren och nu ska jag gå och lägga mig - lycklig.
4:e Jens-konserten i mitt liv men den första som inte var på festival, därmed den första med en rakt igenom Jens-dyrkande publik och det blir ju alltid så mycket bättre då. Andra gången utropad på scen sjunger vi tillsammans "I come running with a heart on fire", avslutningen till "A pocket full of money" och det är ett så fint ögonblick att Jens inte vill spela nåt mer efter det, vill inte förstöra och det gör han rätt i. Man ska sluta när det är magi och inte vattna ut stämningen tills det inte finns nånting kvar.
Jag önskar jag kunde skriva låter som beskriver kärlek lika bra som Jens Lekman gör det. Han mästaren och nu ska jag gå och lägga mig - lycklig.
torsdag, september 27, 2007
JIMMY!
Ett roligt litet musik-aha hade jag förra veckan. På en trevlig middag spelade en kompis låtar från en blandskiva som hon fått med peppig musik. Hon visste inte vilka som låg bakom de olika låtarna men nummer 2 och 7 och 12 var bra i alla fall. 2:an var bäst, Jimmy hette den antagligen. En sån sjukt fulsnygg syntslinga, oemotståndlig refräng. Jag ville verkligen veta vem som låg bakom. Samma kväll insåg jag att jag inte hade kollat in M.I.A:s nya album och laddade ner det. På morgonen på väg till uni lyssnade jag på den och plötsligt kom den: Jimmy! Det var M.I.A hela tiden! Jag vart så förvånat glad över att jag helt omedvetet lyckats skaffa låten som visade sig vara en av många pärlor på en skimrande skiva.
Tunt
Inbillar jag mig eller är det så att Stockholms konserthöst ser betydligt tunnare ut i år motför förra året. Och beror detta på att jag har flyttat hit? Är det den förbaskade Murphy's lag som ligger bakom det här.
Hösten 06 åkte jag på fem konserter i storstan och missade ändå lika många som jag ville se på grund av budgetunderskott. Nu när jag sparar massor på bussresor och 3-dagars tunnelbanekort så kan jag inte ens få ihop fem att gå på allt som allt. Är det jag som har blivit kräsen? Har jag om möjligt blivit ännu mer snål?
Nåväl, det börjar ta sig lite nu i alla fall. På lördag är det Jens Lekman, den enda konsert jag hade inplanerad för hösten. Nu idag kom jag i alla fall fram till att Feist nya album ju är precis så där bra som det sägs och att 270kr visserligen är mycket för en fattig student men att det är värt att jag ska på Cirkus och se nämnda sångfågel nu på tisdag. Peppen är också stor för brasilianska Bonde do Role som kommer den 23:e oktober. Den spelningen känns extra rolig eftersom jag aldrig skulle åkt de 40 milen för den, nu känns det verkligen vilken bonus det är att vara stockholmare.
Frågan är nu om jag ska satsa på Animal Collective eller inte. Pengarna börjar ju rulla och nu är det skivmässa på lördag och... Ja, vi får se.
Det jag önskar allra mest nu är i alla fall att M.I.A och Devendra Banhart kommer hit snart och ger billiga och briljanta konserter.
Hösten 06 åkte jag på fem konserter i storstan och missade ändå lika många som jag ville se på grund av budgetunderskott. Nu när jag sparar massor på bussresor och 3-dagars tunnelbanekort så kan jag inte ens få ihop fem att gå på allt som allt. Är det jag som har blivit kräsen? Har jag om möjligt blivit ännu mer snål?
Nåväl, det börjar ta sig lite nu i alla fall. På lördag är det Jens Lekman, den enda konsert jag hade inplanerad för hösten. Nu idag kom jag i alla fall fram till att Feist nya album ju är precis så där bra som det sägs och att 270kr visserligen är mycket för en fattig student men att det är värt att jag ska på Cirkus och se nämnda sångfågel nu på tisdag. Peppen är också stor för brasilianska Bonde do Role som kommer den 23:e oktober. Den spelningen känns extra rolig eftersom jag aldrig skulle åkt de 40 milen för den, nu känns det verkligen vilken bonus det är att vara stockholmare.
Frågan är nu om jag ska satsa på Animal Collective eller inte. Pengarna börjar ju rulla och nu är det skivmässa på lördag och... Ja, vi får se.
Det jag önskar allra mest nu är i alla fall att M.I.A och Devendra Banhart kommer hit snart och ger billiga och briljanta konserter.
onsdag, september 26, 2007
Putis Panis Prisus
Den av Musikmani så rättmätigt hypade filmen "Ett meningslöst sus" har fått pris för sin makalösa bedrift. Priset delades ut på Videofilmfest -07 i Sundsvall och Puta Pan Animation förärandes först pris i klassen mellanvikt.
Musikmani gratulerar härmed Döden ekorre och han skapare till framgången!
Musikmani gratulerar härmed Döden ekorre och han skapare till framgången!
tisdag, september 11, 2007
film
Från och med igår är jag medlem i Folkets Bio och biografen Zita. Och inte bara medlem - aktiv medlem! Jag ska jobbar som volontär och svara på frågor om filmerna, ta bokningar på telefon och riva biljetter. Belöningen för detta är för bra för att vara sann: jag får gå gratis på alla filmer på Zita OCH ta med en kompis som också får gå gratis! Lycka. Bio är bra, gratis bio är bättre.
Min nya position firades idag med att genast uttnyttja förmånen och gå och se dokumentären "The Cats of Mirikitani". Den handlar om en 80-årig japansk man som växt upp i Hiroshima, suttit i interneringsläger i USA, varit kock åt Jackson Pollock och en massa annat galet. Fast framför allt är han konstnär och levde på gatan i New York och sålde sin konst innan filmens regissör lät honom bo hos henne och började samtidigt nysta i hans livshistoria. Intressant, rörande och helt enkelt bedårande.
Bedårande var också Julie Delphys nya film "2 dagar i Paris". En komedi jag skrattade åt både ofta och högt. Bäst var att Julies karaktär är så fransk. Har man umgåtts med fransmän på franska vet man vad jag menar. Just humorn kanske försvinner lite i slutet men annars är det kul på riktigt. daniel brül som snabbmatsterrorist är lite extra kul.
För att få in lite musik i inlägget så kan jag berätta att jag var på "Landet" och lyssnade på jazz i onsdags eller om det var torsdags, gratis och rätt trivsamt. landet ska jag återvända till
Min nya position firades idag med att genast uttnyttja förmånen och gå och se dokumentären "The Cats of Mirikitani". Den handlar om en 80-årig japansk man som växt upp i Hiroshima, suttit i interneringsläger i USA, varit kock åt Jackson Pollock och en massa annat galet. Fast framför allt är han konstnär och levde på gatan i New York och sålde sin konst innan filmens regissör lät honom bo hos henne och började samtidigt nysta i hans livshistoria. Intressant, rörande och helt enkelt bedårande.
Bedårande var också Julie Delphys nya film "2 dagar i Paris". En komedi jag skrattade åt både ofta och högt. Bäst var att Julies karaktär är så fransk. Har man umgåtts med fransmän på franska vet man vad jag menar. Just humorn kanske försvinner lite i slutet men annars är det kul på riktigt. daniel brül som snabbmatsterrorist är lite extra kul.
För att få in lite musik i inlägget så kan jag berätta att jag var på "Landet" och lyssnade på jazz i onsdags eller om det var torsdags, gratis och rätt trivsamt. landet ska jag återvända till
måndag, september 03, 2007
Nåt kom ivägen
Hahaha, sånt storhetsvansinne man kan drabbas av "ett nytt, bättre musikmani" som skulle uppdateas hela tiden. En liten detalj hade jag dock glömt, något som nu har kommit emellan, det kallas heltidsstudier. Eftersom jag fortfarande är nojjig över det här med universitet så pluggar jag som en tok och spenderar oerhört mycket mindre tid än vanligt på internet. Låter kanske vettigt men lite tråkigt också.
Statsvetenskap som jag ägnar mig åt är hittills intressant i alla fall men om någon kunde förklara för mig vad Michel Foucault yrar om skulle jag vara tacksam.
I helgen var jag i alla fall ett tag på Universitetet av underhållningsskäl då det arrangerades Pop Dakar, hippt och gratis. Tyvärr var jag mitt i flyttstök och flängde runt mellan myrorna och IKEA och köade och körde vilse i Stockholmstrafiken så jag blev inte långvarig vid Gula Villan. Jag åkte in lagom för att se First Floor Power och Laakso och sen frös jag och åkte hem.
FFP var bra men lite tråkiga, jag är väl inte inlyssnad även om de finns på podden. Jag gick efter halva men det fanns inget annat lyssningsbart på gång så jag gick tillbaka.
Laakso däremot som hör till de banden jag av outgrundliga anledningar dissat under flera års tid har under sommaren fått stark upprättelse i min bok. Nya skivan är klockren och jag har ntligen börjat inse vad jag har missat. Pop Dakar-spelningen var i mitt tyckte perfekt upplagd från början till slut, där varje låt var den ultimata kontrasten till den förra. Att Peter Jöback dök upp för att göra duetten Italy vs Helsinki fulländade föreställningen. Laakso skulle dock ha struntat i extranumret som inte alls höll klassen. Det var onödigt att förstöra det de så skickligt hade byggt upp.
Jag hoppas i alla fall på att göra Gula Villan till mitt hang out under året. Det är Humanistiska föreningens tillhåll men jag tänker göra vad jag kan för att nästla mig in där. Jag fick precis höra att man kan gå med i vilken förening som helst och är inte alls bunden till det ämne man läser så HUmF, here I come!
Nu ska jag gå och sätta mig vid mitt "nya" gröna myrorna-skrivbord och läsa lite Rousseau så här på kvällskvisten. Godkväll.
Statsvetenskap som jag ägnar mig åt är hittills intressant i alla fall men om någon kunde förklara för mig vad Michel Foucault yrar om skulle jag vara tacksam.
I helgen var jag i alla fall ett tag på Universitetet av underhållningsskäl då det arrangerades Pop Dakar, hippt och gratis. Tyvärr var jag mitt i flyttstök och flängde runt mellan myrorna och IKEA och köade och körde vilse i Stockholmstrafiken så jag blev inte långvarig vid Gula Villan. Jag åkte in lagom för att se First Floor Power och Laakso och sen frös jag och åkte hem.
FFP var bra men lite tråkiga, jag är väl inte inlyssnad även om de finns på podden. Jag gick efter halva men det fanns inget annat lyssningsbart på gång så jag gick tillbaka.
Laakso däremot som hör till de banden jag av outgrundliga anledningar dissat under flera års tid har under sommaren fått stark upprättelse i min bok. Nya skivan är klockren och jag har ntligen börjat inse vad jag har missat. Pop Dakar-spelningen var i mitt tyckte perfekt upplagd från början till slut, där varje låt var den ultimata kontrasten till den förra. Att Peter Jöback dök upp för att göra duetten Italy vs Helsinki fulländade föreställningen. Laakso skulle dock ha struntat i extranumret som inte alls höll klassen. Det var onödigt att förstöra det de så skickligt hade byggt upp.
Jag hoppas i alla fall på att göra Gula Villan till mitt hang out under året. Det är Humanistiska föreningens tillhåll men jag tänker göra vad jag kan för att nästla mig in där. Jag fick precis höra att man kan gå med i vilken förening som helst och är inte alls bunden till det ämne man läser så HUmF, here I come!
Nu ska jag gå och sätta mig vid mitt "nya" gröna myrorna-skrivbord och läsa lite Rousseau så här på kvällskvisten. Godkväll.
torsdag, augusti 23, 2007
"Hjärta" Toto Teens
Jag har recenserat lokalband i Sundsvall till och från i ett års tid. Vissa band har man blivit tvungen att se flera gånger, andra band har man haft äran att se flera gånger. Sen finns det ett band som jag inte bara haft äran att se mer än en gång utan et band som jag verkligen längtar efter att se, mest hela tiden. Dom spelar en del musik, bra, jazzigt, funkigt, rockigt, lite reggae med roliga texter. Men Toto Teens är så mycket mer än musik, performancekonst vill jag kallade det. De är så fåniga, så pretentiösa, så underbart roliga att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår när jag besökte deras hemsida fick jag ett plötsligt bekräftelsebehov och ville kolla om mina recensioner låg upp på sidan. Det gjorde dem och inte bara det, det är ett hjärta över mitt namn!
Jag älskar Toto Teens och jag har fått lite kärlek tillbaka, en fin känsla =)
Och observera gärna kommentaren "Ida Stridh är konst!" Det är jag det. Nu är mitt namn visserligen felstavat men det är ju min kära arbetsgivares fel och ingen annan.Om nu någon skulle vilja se varför jag är så lyrisk över detta band så är det bara att besöka deras hemsida. Där finns deras filmer från alla deras spelningar. Jag rekommenderar "Pipeline 19 februari". Legendarisk var ordet.
Rydemans Gravitation
Ett band som jag hela mitt liv har valt att hoppa över och inte låtsats om och undvikit att ha en åsikt om är Kent. Man kan inte lyssna på allt så jag har överhuvudtaget inte gett mig in i träsket.
Min sista vecka i Frankrike skulle vi dock välja varsin ny låt till våra gatuframträdanden. Valen blev The Beatles You can't do that (mitt val), Magnetic Fields catchiga "I need a new heart" OCH Kents "Gravitation". Jag skulle spela gitarr på den och jag hade på fullaste allvar inte ens hört låten förrut. Jag pluggade in ackord och text men gav så småningom bort gitarransvaret till någon E som faktiskt kunde låten. Det var Snygg-Sara Rydeman som sjöng och det gjorde hon bra. Vi hann inte öva så mycket och det stressade försöket att spela den på gatan gick sådär men repetitionerna gjorde att låten klistrade fast sig stenhårt i min hjärna. den gick på högvarv i flera dagar i sträck och jag längtade verkligen efter att lyssna på den. Jag snodde den från Saras i-pod precis innan hemfärd och på bussen från Skavsta till Centralen lyssnade jag äntligen på den igen - för 3:e gången i mitt liv om man bara räknar de gånger jag hört den med Kent.
Och det var en besvikelse. Jag ville ju inte alls höra Jocke Berg bröla ut den fina texten, jag ville höra Sara Rydeman sjunga, det var hennes eller ja, våran version jag hade haft i huvudet. den riktiga hade jag ju egentligen inte alls någon koll på.
Jag får förlita mig på min hjärna istället, min hjärna som just tryckt på play igen. Nu hör jag Gravitation, precis som jag vill ha den...
Min sista vecka i Frankrike skulle vi dock välja varsin ny låt till våra gatuframträdanden. Valen blev The Beatles You can't do that (mitt val), Magnetic Fields catchiga "I need a new heart" OCH Kents "Gravitation". Jag skulle spela gitarr på den och jag hade på fullaste allvar inte ens hört låten förrut. Jag pluggade in ackord och text men gav så småningom bort gitarransvaret till någon E som faktiskt kunde låten. Det var Snygg-Sara Rydeman som sjöng och det gjorde hon bra. Vi hann inte öva så mycket och det stressade försöket att spela den på gatan gick sådär men repetitionerna gjorde att låten klistrade fast sig stenhårt i min hjärna. den gick på högvarv i flera dagar i sträck och jag längtade verkligen efter att lyssna på den. Jag snodde den från Saras i-pod precis innan hemfärd och på bussen från Skavsta till Centralen lyssnade jag äntligen på den igen - för 3:e gången i mitt liv om man bara räknar de gånger jag hört den med Kent.
Och det var en besvikelse. Jag ville ju inte alls höra Jocke Berg bröla ut den fina texten, jag ville höra Sara Rydeman sjunga, det var hennes eller ja, våran version jag hade haft i huvudet. den riktiga hade jag ju egentligen inte alls någon koll på.
Jag får förlita mig på min hjärna istället, min hjärna som just tryckt på play igen. Nu hör jag Gravitation, precis som jag vill ha den...
tisdag, augusti 21, 2007
Schema
(I skrivandets stund: Laakso - Västerbron)
På fredag åker jag till Stockholm, om inte för gott så åtminstone på ombestämd framtid och det känns fruktansvärt bra.
det tänker jag fira med att på lördag gå på Debaser och titta på Suburban Kids with Biblical Names. Veckan efter det fortsätter firandet med Laakso med flera på Pop Dakar. Nyss köpte jag biljett till Jens Lekmans konsert på Kägelbanan i september.
Det är en mycket nöjd Ida som nu stänger av datorn.
På fredag åker jag till Stockholm, om inte för gott så åtminstone på ombestämd framtid och det känns fruktansvärt bra.
det tänker jag fira med att på lördag gå på Debaser och titta på Suburban Kids with Biblical Names. Veckan efter det fortsätter firandet med Laakso med flera på Pop Dakar. Nyss köpte jag biljett till Jens Lekmans konsert på Kägelbanan i september.
Det är en mycket nöjd Ida som nu stänger av datorn.
söndag, augusti 19, 2007
Hemma
Det var inte utan sorg i sinnet jag lämnade Lille, staden där jag handlade på Lidl varje dag, staden där varje tordag var "soptorsdag" och folk slängde ut alla möjliga saker de inte ville ha på gatan och man kunde gå runt och rota. Staden där jag vågade spela gitarr och sjunga bland folk, på gatan, på fester, you name it.
Men det är också med stor glädje jag nu återser Sverige och jag kan inte dölja min oerhörda förtjusning över att nu bli Stockholmbo! Ett nytt och bättre Musikmani, det är vad som väntar.
Om jag får bestämma blir det konsert redan till helgen: Sunburban Kids på Debaser men det beror på vad min amerikanska gäst och hennes mamma tycker.
I helgen gjorde jag en snabbvisit i Paris på hemvägen. Där gjorde jag och mina vänner ett snabbvisit på klubben Fleche d'or innan vi skyndade tillbaka för att sova på tågstationen då vårt hostel lurat oss. Men mest av allt har jag njutit av tunnelbanans alla musiker som spelar musik som är så väldigt fransk att man bara sitter och ler.
Min sista dag i Lille köpte jag också 4 nya skivor:
Rufus Wainwrite - Want One
Joy Division- Unknown pleasures
Feist - Let it die
Noir Désir - kommer just nu inte ihåg titeln men det är den mest svart-orange-rött fodral och heter nåt med visages eller liknanade
Men det är också med stor glädje jag nu återser Sverige och jag kan inte dölja min oerhörda förtjusning över att nu bli Stockholmbo! Ett nytt och bättre Musikmani, det är vad som väntar.
Om jag får bestämma blir det konsert redan till helgen: Sunburban Kids på Debaser men det beror på vad min amerikanska gäst och hennes mamma tycker.
I helgen gjorde jag en snabbvisit i Paris på hemvägen. Där gjorde jag och mina vänner ett snabbvisit på klubben Fleche d'or innan vi skyndade tillbaka för att sova på tågstationen då vårt hostel lurat oss. Men mest av allt har jag njutit av tunnelbanans alla musiker som spelar musik som är så väldigt fransk att man bara sitter och ler.
Min sista dag i Lille köpte jag också 4 nya skivor:
Rufus Wainwrite - Want One
Joy Division- Unknown pleasures
Feist - Let it die
Noir Désir - kommer just nu inte ihåg titeln men det är den mest svart-orange-rött fodral och heter nåt med visages eller liknanade
Architecture in Helsinki - värda att sova i tält för
Jag har festivalat igen. Inte för att jag har gått det så mycket i mitt liv men det var hur som helst länge sen sist men för två veckor sen packades tält och konserver. På liftarskylten stod det "Aulnoye-Aymerie", festivalen hette Nuits Secretes (hemliga nätter). En liten, liten håla i norra Frankrike har en borgmästare somär kommunist och tack vare henne var det just där som den lilla festivalen arrangerades, 70 konserter på 3 nätter där det var stora scenen som var gratis medan man fick betala för de mindre akterna.
Men det var förvånansvärt kul att festivala, bo i tält, bli skitig äta mat ur konserver. Jag var visserligen väldigt less under både dag 2 och dag 3 och gick iväg till tågstationen för att hitta första bästa tåg tillbaka till asfalt och trafikljus men humöret gick upp och ner så det slutade med att jag blev kvar.
Jag såg inte så många band, det ska erkännas. Det var överhuvudtaget inte så mycket jag hade koll på i programmet. Anna Ternheim spelade men det var på ett arrangemang som kallades parcours secret, en hemlighetsbuss som man fick betala pengar för, sen slussades man bort till ett hemligt ställe och fick se ett hemligt framträdande. Jag hade gärna sett Anna men det gick inte att veta vilken resa hon spelade på. Vi fick istället lyssna och dansa till ett sambaband och det var inte heller så illa. Annars såg jag Jamie T för andra gången i år, inte lika bra stämning som på Acce men ändå bra. San Severino Band var musik brukar kallas zigenarswing och Archive som var så tråkiga att jag somnade stående. Men sen var det ju också hela anledningen till att åka till Nuits Secretes: Architecture in Helsinki - helt gratis!
Jag hör inte hört nya skivan, jag vet inget om den, jag har sett några svala recensioner men det spelar ingen roll för jag kan inte nog hylla det jag såg på stora scenen i Aulnoye-Aymerie. Jag har inte ens några klyschiga recensent-termer att ta till som jag i vanliga fall mer än gärna häver ur mig, energi är så uttjatat att det har förlorat sin mening. Det jag kan säga är att vid konsertens slut ville jag lämna festivalen på stört, skynda hem till den lopphemsökta lägenheten i Lille och spela. Spela musik hela natten. Och allra helst vill jag spela i AIH. Alla rytminstrument, alla perfekt balanserade utsvävningar mitt upp i alla dessa perfekt popmelodier. Se där, nu har jag redan lyckats tjata ut ordet perfekt också så att det knappt betyder någonting. Men tro mig, det var bra och mycket mer än så. Min kompis som tyckte att det "finns andra band som verkar intressantare på festivalen" sa att det var bland det bästa hon sett någonsin. Det var en underbar upplevelse och efter det kände jag inte behov av att se någon annan konsert på resten av festivalen. Kyla, smuts, bajamajor, 4 personer i ett 2-mannatält( vilket inte alls är så jobbigt som det kan låta) allt var värt de där 45 minuterna.
Sen hade jag ganska kul under själva festivallivet också. Jag har nog aldrig träffat folk som är så öppna som människorna i norra Frankrike, man trodde att alla redan kände varandra för de började så lätt och obesvärat att prata med vem som helst. Det var fint men vistt hann jag längta en en del till stan...
Men det var förvånansvärt kul att festivala, bo i tält, bli skitig äta mat ur konserver. Jag var visserligen väldigt less under både dag 2 och dag 3 och gick iväg till tågstationen för att hitta första bästa tåg tillbaka till asfalt och trafikljus men humöret gick upp och ner så det slutade med att jag blev kvar.
Jag såg inte så många band, det ska erkännas. Det var överhuvudtaget inte så mycket jag hade koll på i programmet. Anna Ternheim spelade men det var på ett arrangemang som kallades parcours secret, en hemlighetsbuss som man fick betala pengar för, sen slussades man bort till ett hemligt ställe och fick se ett hemligt framträdande. Jag hade gärna sett Anna men det gick inte att veta vilken resa hon spelade på. Vi fick istället lyssna och dansa till ett sambaband och det var inte heller så illa. Annars såg jag Jamie T för andra gången i år, inte lika bra stämning som på Acce men ändå bra. San Severino Band var musik brukar kallas zigenarswing och Archive som var så tråkiga att jag somnade stående. Men sen var det ju också hela anledningen till att åka till Nuits Secretes: Architecture in Helsinki - helt gratis!
Jag hör inte hört nya skivan, jag vet inget om den, jag har sett några svala recensioner men det spelar ingen roll för jag kan inte nog hylla det jag såg på stora scenen i Aulnoye-Aymerie. Jag har inte ens några klyschiga recensent-termer att ta till som jag i vanliga fall mer än gärna häver ur mig, energi är så uttjatat att det har förlorat sin mening. Det jag kan säga är att vid konsertens slut ville jag lämna festivalen på stört, skynda hem till den lopphemsökta lägenheten i Lille och spela. Spela musik hela natten. Och allra helst vill jag spela i AIH. Alla rytminstrument, alla perfekt balanserade utsvävningar mitt upp i alla dessa perfekt popmelodier. Se där, nu har jag redan lyckats tjata ut ordet perfekt också så att det knappt betyder någonting. Men tro mig, det var bra och mycket mer än så. Min kompis som tyckte att det "finns andra band som verkar intressantare på festivalen" sa att det var bland det bästa hon sett någonsin. Det var en underbar upplevelse och efter det kände jag inte behov av att se någon annan konsert på resten av festivalen. Kyla, smuts, bajamajor, 4 personer i ett 2-mannatält( vilket inte alls är så jobbigt som det kan låta) allt var värt de där 45 minuterna.
Sen hade jag ganska kul under själva festivallivet också. Jag har nog aldrig träffat folk som är så öppna som människorna i norra Frankrike, man trodde att alla redan kände varandra för de började så lätt och obesvärat att prata med vem som helst. Det var fint men vistt hann jag längta en en del till stan...
söndag, augusti 05, 2007
Den stora proggdagen
Mitt projekt har spruckit. Tanken att testa olika genres för att se vad som funkar bäst var inte så väl genomtänkt. Det är så många faktorer som spelar in, humör, veckodag, tid på dygnet mm. Så experimentet må vara glömt men sjungits på gatan det här det!
Jag trodde nog själv att jag skulle fega ur men ddet hela har tait en väldigt rolig vändning. När jag väl var redo och kunde alla texter och ackord underflöt en ganska lång tidsperiod av velande och uppskjutande. Nervositet var så klart anledningen. Jag vet inte hur många gånger jag svarade ja på frågan om det var "stora proggdagen" imorrn för att sedan komma på en bra anledning till att skjuta fram allt en dag.
Men det blev av, i tisdags närmare bestämt och då bad jag min kära vän elisabet att hjälpa till att spela maracas och då när det för alla framgick att det faktiskt var dags att uppträda på riktigt då blev alla peppade. Jag fick då inte bara en maracastjej som kompade mig låtvalen "Den ena handen vet.. " och "Barn av vår tid" utan jag fick en papperskorgstrummare i form av min lika kära vän sara och till reportoaren lade vi också "Kolla kolla" där elisabet skötta gitarren och jag spelade riffet på xylofon. Fastligt kul var det! Och det kändes också skoj att det var progg, att där satt jag och sjöng om borgarsvin och fängelsevistelser medan föräldrar glatt stannade till med sina barn och lyssnade. Vi blev även filmade av ett gäng ungar som gjorde ett eget TV-program!
Den stora proggdagen, starten på projektet blev också dess död men det vända bara till det bättre för nu blev hela kollektivet med på noterna, till och med My son kallar sig tondö har börjat ounda med maracasen.
Till framträdande nummer två som skedde igår, tränade vi in nya låtar, alla valde en var. Nytillskotten var:
- Temalåten till Sponge Bob Squarepants där jag spelade gitarr och körade
- Justin Timberlakes "My Love" där jag var kör och spelade ägg
- Lou Reeds Hangin' round, jag spelade gitarr och körade
- Mitt eget val var David Brents "Freelove freeway" från The Office då jag sjöng solo och spelade gitarr med en fint ylade kör i bakrunden.
Proggen slank med också för att utöka låtvalet. Så projektet är glömt men
"Glada Morotens damorkester" är aktiv som aldrig förr. Hittills har vi dragit in drygt 10 euro om det var någon som var nyfiken på det...
Jag trodde nog själv att jag skulle fega ur men ddet hela har tait en väldigt rolig vändning. När jag väl var redo och kunde alla texter och ackord underflöt en ganska lång tidsperiod av velande och uppskjutande. Nervositet var så klart anledningen. Jag vet inte hur många gånger jag svarade ja på frågan om det var "stora proggdagen" imorrn för att sedan komma på en bra anledning till att skjuta fram allt en dag.
Men det blev av, i tisdags närmare bestämt och då bad jag min kära vän elisabet att hjälpa till att spela maracas och då när det för alla framgick att det faktiskt var dags att uppträda på riktigt då blev alla peppade. Jag fick då inte bara en maracastjej som kompade mig låtvalen "Den ena handen vet.. " och "Barn av vår tid" utan jag fick en papperskorgstrummare i form av min lika kära vän sara och till reportoaren lade vi också "Kolla kolla" där elisabet skötta gitarren och jag spelade riffet på xylofon. Fastligt kul var det! Och det kändes också skoj att det var progg, att där satt jag och sjöng om borgarsvin och fängelsevistelser medan föräldrar glatt stannade till med sina barn och lyssnade. Vi blev även filmade av ett gäng ungar som gjorde ett eget TV-program!
Den stora proggdagen, starten på projektet blev också dess död men det vända bara till det bättre för nu blev hela kollektivet med på noterna, till och med My son kallar sig tondö har börjat ounda med maracasen.
Till framträdande nummer två som skedde igår, tränade vi in nya låtar, alla valde en var. Nytillskotten var:
- Temalåten till Sponge Bob Squarepants där jag spelade gitarr och körade
- Justin Timberlakes "My Love" där jag var kör och spelade ägg
- Lou Reeds Hangin' round, jag spelade gitarr och körade
- Mitt eget val var David Brents "Freelove freeway" från The Office då jag sjöng solo och spelade gitarr med en fint ylade kör i bakrunden.
Proggen slank med också för att utöka låtvalet. Så projektet är glömt men
"Glada Morotens damorkester" är aktiv som aldrig förr. Hittills har vi dragit in drygt 10 euro om det var någon som var nyfiken på det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)