Konsert med Frida Hyvönen

Det är en galet bra konsertperiod i Sundsvall just nu och igår var det dags igen. Den omåttligt hyllade Frida Hyvönen spelade på rockklubben Pipeline i Sundsvall och jag var naturligtvis där. Det märks direkt när en artist eller ett band har fått bra recensioner för då kommer det oftast helt annat folk än vad det gör i vanliga fall och så var det även igår och det var roligt.

Support var det lokala bandet The Charm som består av ett hopplock musiker från andra Sundsvallsband. De har inte spelat så mycket tillsammans men det märktes inte, för som de spelade. De presenterade en fantastisk samling poplåtar som var snygga och opretentiösa och det var svårt att inte falla för dem. Någon som är bättre än mig på att komma på liknelser säger att de låter som ett soligt Velvet Underground utan droger och den beskrivningen tänker jag sno och skriva här för det är precis så de låter. Och eftersom jag gillar sol och älskar Velvet Underground så kan jag inte annat än gilla The Charm.

Men trots att förbandet gjorde ett sådant intryck så blev de ändå fullständigt överglänsta av huvudakten. Frida Hyvönen äntrade scenen med ett strålade självförtroende och det speglade av sig under hela konserten. Hon spelade sina kompositioner med makalös känsla och en aldrig sinande energi och publiken, inklusive jag själv var hänförda. Ensam på scenen mellan två kandelabrar lyckades hon verkligen skapa en kontakt med publiken båda när hon fokuserat framförde sin musik och genom sitt humoristiska och excentriska mellansnack. En recensent i en av de lokala tidningarna (den som jag normalt inte läser) tyckte att Frida Hyvönens prat med publiken och hennes teatraliska sätt förstörde stämningen som hennes låtar kräver men jag håller inte alls med. Är man inte sorgsen, lugn och allvarlig ska man inte lossas vara det heller och personligen tyckte jag att tyckte jag att hennes lättsamma, roliga prat var befriande och charmigt, musiken fick ändå den plats den behövde. Om man känner för det, varför ska man då inte sträcka upp händerna i luften och jubla när man har avslutat en låt så länge publiken är med på noterna? På vägen ut köpte jag skivan också och ja, den är lika bra som alla säger.

(Text från gamla musikmani 17/4 - 05)

Fyra blombuketter och en grön filt

Igår upplevde jag den tråkigaste födelsedagen i hela mitt liv. Jag var sjuk och låg hemma ensam hela dan och kunde inte göra nånting. På kvällen fick jag äntligen mina presenter som jag hade längtat efter hela dan och musikälskare som jag är hoppades jag naturligtvis på cd-skivor, det är alltid det jag önskar mig och jag fick en, fast bara en. Det är det den här artikeln handlar om, sorgligt nog. Jag tänker gnälla över att jag bara fick en enda skiva och jag vet att barn svälter i världen och att jag beter mig som en bortskämd snorunge men det var bara för att jag tyckte så synd om mig själv. Jag fick visserligen pengar så att jag kan köpa skivor men det är inte riktigt samma sak, jag blir så snål när jag får pengar och jag skäms alltid om jag lägger för mycket pengar på skivor (ca 4700kr förra året…). Sen fick jag ju fyra blombuketter och en grön filt också. Blommorna var jättefina och filten var JÄTTEGRÖN och fin, i alla fall efter ett tag när man hade vant sig. Och så var det en jättegod tårta så det kanske inte var så dåligt ändå när jag tänker efter? Skivan jag faktiskt fick var i alla fall bra. Det var ”Lets back the wrong band” med Leif Karate, ett band som jag redan har hyllat på den här sidan. Skivan ledde till långa diskussioner om bandnamn mellan mig, min pappa och min farbror. Hur kommer man egentligen på ett namn som Leif Karate? Vi kom inte fram till något bra svar men vi bestämde i alla fall att om vi ska starta ett band så ska vi heta Jan Judo. Den första singeln får bli ”Lasse Åberg was great in Sällskapsresan”, en cover av Leif Karates ”Steve McQueen was great in Papillon”, antagligen en punkversion eftersom ingen av oss är särskilt duktiga på att spela. Antagligen ingenting att se fram emot men man vet ju aldrig…

(Publicerades ursprungligen 9/8 - 05)

Det var inte jag som hostade på Ane Brun

Det var inte jag som hostade på Ane Brun. Alltså inte på själva personen Ane Brun utan på konserten med Ane och som sagt: jag hostade inte men det var jäkligt nära… För febersjuk och småhostandes gick jag ändå på konsert i måndags kväll. Jag menar jag hade ju redan köpt biljetten för länge sen, det var ju faktiskt sittplats och ingen rutten förkylning ska hindra mig från att se min gitarrhjältinna nummer ett. Jag har nämligen själv börjat spela gitarr och då är Ane en självklar förebild, har ni hört hur hon spelar? Det är makalöst och det mest fantastiska är att hon, enligt vad jag har hört, inte började spela förrän hon var tjugo och före det spelade hon ingenting alls och det ger mig verkligen hopp. Jag är inte tjugo än så då finns det chans för mig att också bli bra på gitarr, kanske inte Ane Brun-bra men om jag lyckas spela hälften så bra som hon gör är det ungefär hundra gånger över mina förväntningar! Men; åter till konserten. Ni har antagligen förstått att jag gillar Ane och efter igår gör jag det ännu mer. Allt hon gör är så fruktansvärt vackert, hennes låtar, hennes röst, hennes gitarr och ja, hela hon så det bästa orden för att beskriva konserten är naturligtvis vacker. Den finns en sådan musikalisk begåvning och känsla i den där tjejen så att man blir alldeles förundrad och med två ytterst kompetenta musiker med sig på scenen går det inte att misslyckas. Konserten höll på exemplariskt länge, alla mina favoritlåtar var med och det var ingen paus mellan support och huvudakt. Jag har helt enkelt inget att klaga på. Jag var visserligen lite besviken att den tänkta supporten Wendy McNeill ställde in men när det blev klart att Ellikari från det jättesöta Stockholmsbandet The Tiny skulle ta över den rollen hade jag inget kvar att gnälla över. Inte ens publiktillströmningen som jag oftast är besviken på kunde jag säga någonting om när jag kom från en i stort sett fullsatt teater. Nej, allt var bra förutom möjligen febern…

(Texten är en recension från 5/4 - 05)

Kort och koncist på bloggvis?

Jag satt och åkte bil för ett par dagar sedan med radion på och om jag får bestämma, vilket jag oftast får så är det P3 som gäller. Den här gången råkade jag slå på ”Frank” och ironiskt nog pratade de om bloggar. En bloggexpert var där och förklarade hur det hela går till och han gav också några tips på hur man gör sin blogg så bra som möjligt. Vilken tur tänkte jag, för jag skulle gärna ha några fler läsare men tipsen som gavs gjorde mig lite besviken. För tydligen är det så att en bra blogg har bara korta inlägg med små mysiga vardagshändelser som det är trevligt och går snabbt att läsa. Man ska helst inte lägga in så många åsikter för då kan det ju bli en massa jobbiga diskussioner… Det viktigaste var i alla fall att texterna var korta och att man skrev ofta. Det här funkar säkert jättebra för att få läsare men jag skulle aldrig klara av det. Jag är verkligen inte den typen av person som fattar mig kort och dessutom vill jag ju hinna säga någonting i mina artiklar, jag vill beskriva musiken och om jag har lust, inte spara på superlativen. Om man inte orkar läsa mina texter så är man helt enkelt inte intresserad och då är det ju bara att låta bli och dessutom, om jag var intresserad av småmysiga händelser ur någons privatliv så pratar jag med mina kompisar, ni vet de där i den riktiga världen. Men för att blidka alla experter kommer här en om inte mysig så i alla fall en exemplariskt kort hyllning av ett band:


Efterklang.
Dansk, elektronisk pop. Påminner lite om Sigur Rós. Både intressant att lyssna på och skön bakgrundsmusik. Albumet ”Tripper” är fantastiskt. Mer info: www.efterklang.net




Det är bäst att spara på orden i bloggarnas värld…
(Texten publicerad på gamla Musikmani 29/3 - 05)

Bright Eyes - en magisk konsert

Av någon anledning hamnade jag mitt framför scenen precis mitt i klungan och halvtimmen mellan förbandet och huvudnumret var som en kamp på liv och död. Alla knuffades och pressade framåt och jag vet inte hur jag lyckades stå på benen och då hade konserten inte ens börjat. Connor Oberst kom in på scenen och alla pressade om möjligt ännu mer framåt, Connor Oberst tar sitt första ackord och plötsligt står alla blixt stilla. Ingen försöker längre ta sig längre fram utan alla bara står och lyssnar. Det finns bara ett ord som kan beskriva det här och det är magi. Bright Eyes musik är något väldigt speciellt för mig och antagligen för alla andra som besökte Münchenbryggeriet i måndags och konserten var verkligen allt jag hade hoppats på. Jag hade sett fram emot den här konserten väldigt länge och jag var nästan orolig för att bli besviken, så höga var mina förväntningar men jag blev absolut inte besviken utan gick därifrån om möjligt ännu mer förälskad i Connors musik än jag var innan. Det finns ingen som skriver och framför musik på ett så ärligt och gripande sätt som Connor Oberst, om någon bad mig att beskriva skönhet i dess allra renaste form så skulle jag ge dem en skiva med Bright Eyes, så bra tycker jag att det är. Varenda ord skär rakt in i hjärtat och varenda ton går rakt in i själen och jag var nära att gråta flera gånger. Connor var fantastisk, bandet var fantastiskt och hela kvällen var alldeles underbar. Jag ville verkligen aldrig att den skulle ta slut men det gjorde det förstås och det enda negativa jag kan säga om konserten är att jag tyckte att de missade en massa av de allra bästa låtarna men å andra sidan, om de hade spelat alla de låtarna jag saknade i måndags hade jag nog saknat låtarna som faktiskt var med. Det är det som är problemet med Bright Eyes, det finns så mycket som är så oerhört bra att det omöjligt går att få in allting under en konsert men det någonting jag får leva med.

Några andra kommentarer om kvällen:

• Förbandet Rilo Kiley lät exakt som de gör på skiva dvs. väldigt bra men det lyfte aldrig hundra procent men alla kan ju inte vara Bright Eyes.

• Gud vad alla som man stod och trängdes med innan konserten var trevliga, man kände verkligen att man var omgiven av vänner.

• MEN Münchenbryggeriet var den sämsta konsertlokal som jag någonsin har besökt! Det tog nästan en timme från att konserten var slut innan jag fick min jacka och det är nästan oacceptabelt, dessutom fick min febersjuka kompis betala för att få vatten.

• Och fan vad kallt det var och jag är ändå från Norrland...

(Texten är från gamla Musikmani 2/3 - 05)

Dags att börja om från början

Efter ungefär ett år hos bloggi.se försvann min lilla blogg i tomma intet och efter en ca två månader lång bloggdepression ska jag försöka börjaom på nytt. Inte för att jag hade särskillt många läsare på gamla musikmani men det känns väldigt tråkigt att de få som faktiskt hade hittat dit kanske inte hittar tillbaka till mig. Jag kommer antagligen att lägga upp några texter från min gamla blogg här, några recensioner som jag gärna vill ska finnas kvar på internet... Just nu känns det bara konstigt att skriva ett första inlägg på en helt ny blogg, få se om jag vänjer mig så småning om...