Franska Grammisgalan.

Jag tittade pà franska Grammisgalan för nàgra veckor sedan och det var sà himla kul. Jag har ju ingen aning om vem som är cool eller inte, vem har gjort största landsplàgan, vem som är fràn “Novelle Star” eller hur det ligger till och det är bara skönt. Det var ett jäkla party i alla fall, alldeles för làngt visserligen fyra timmar mellan 22.00 och 02.00 men det var kul, det var ju sà franskt, sà himla underligt. Det var en man i svarta trikàer och fjäderboa som hoppade runt medan män i mintgröna kalsonger och ljuslila polotröjor och blonda peruker dansade i bakrunden. En, vad jag har förstàtt väldigt känd, populär sàngerska sjöng en skotsk folkvisa med sin egen inspelade röst som enda komp istället för att spela sin största hit. Nàn brud som hade màlat sig själv i ansiktet med en tuschpenna fick massor av priser men istället för att göra ett tacktal sjöng hon smà improviserade sànger ; eller sjöng gjorde hon inte heller, hon gav ifràn sig ljud, melodier men utan ord. Jag köpte skivan dagen efter, jag bara màste ju ha en skiva men nàgon som màlar sig själv med tusch och vägrar prata i TV, tyvärr är alla skivor kopieringsskyddade här sà jag kan inte lyssna pà den förrän jag kommer hem men det bara màste ju vara bra !

Tyvärr somnade jag efter tvà och en halv timme men det jag sàg var underbart, galet, ibland fullständigt oförstàeligt, I love’d it!

Musik pà TV

Jag har aldrig varit med om dess like, franska ¨TV-människor màste ha världens bästa musiksmak! Bàde reklamen och bakrundsmusiken i olika reportage är av högsta kvalitet. Sedan jag kom för en dryg mànad sen har jag sett reklamer med The Beatles, Rufus Wainwright, José Gonzales (ja, här ocksà) och massor av annat trevligt. Dessutom kompas TV-reportage lite dà och dà av Bright Eyes, Daft Punk och soundtracket fràn Kill Bill m.m.

Övrig kuriosa: Andreas Jonssons gamla dänga “Glorius” är Nutellas(!) officiella signaturmelodi plus att Iggy Pop gör reklam för ett franskt mobiltelefonbolag. Lite smàtt pinsamt faktiskt...

Skit

Montpelliers fina musikliv behandlar mig som skit. Det finns massor av konserter att se här hela tiden men efter tre veckor har inte varit pà en enda, skit. Förra veckan spelade John Cale fràn Velvet Underground i stan, det var inte ens dyrt men kunde jag gà? Nej, för det var typ omöligt att ta sig dit. Det gick en buss som stannade i "närheten" men sen var det en 20 minuters promenad till ett ställe som jag inte hittar till. Senare samma vecka slàr jag upp tidningen och ser att The Arab Strap spelar samma kväll. Samma ställe och enda transportalternativet är taxi... Fan, fan ,fan

Hejdå på ett tag

Nu åker jag iväg till Frankrike för några månader så jag vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera här. Hittar jag nån trevlig musik så blir det såklart uppdatering men annars så blir det kanske tomt ett tag. Jag hoppas att jag kommer ha tid att skriva men annars så ses vi i maj.

Hejdå!

Nina tolkar White Stripes

Såg nyss trailern för Amir Chamdins film "Om gud vill" med han själv och Nina Persson i huvudrollerna. Två musiker som blir skådisar men trots det är det inte filmen jag vill kommentera, jag känner mig inte särskilt sugen på att se den. Det jag tänkte på under trailern var främst vilken jäkla snygg röst hon har ändå Nina Persson. Jag gör inte direkt vågen när jag hör The Cardigans, de är helt ok men inget jag känner passion för men rösten är verkligen fantastisk. Låten som hon sjunger är The White Stripes Dead leaves and the dirty ground och även om det kanske inte är originell egen tolkning så låter det ändå förbannat bra. Bra låt+bra röst=bra. En inte alltför chockande slutsats förstås...

Joakim Frödin är bra

Jag har tänkt skriva den här posten länge nu, ända sedan i höstas faktiskt när jag för första gången fick höra Joakim Frödin. Det är roligt när man får höra något bra som man vet att inte så många har haft chansen att höra och då vill i alla fall jag genast berätta det för så många som möjligt så att fler kan få uppleva den känslan ett litet tag. Bloggen hade varit det perfekta forumet för att sprida vetskapen om Frödins fina musik vidare men jag har inte kunnat hitta orden. Det gör jag fortfarande inte riktigt men anledningen till att jag känner att jag kan skriva det här nu är att man nu kan höra smakprov på låtarna på internet. Så nu behöver jag inte oroa mig för att jag med hjälp av ord inte ska kunna göra musiken rättvisa utan den kan istället få tala för sig själv.

En liten beskrivning vågar jag mig dock på eller i alla fall en förklaring varför jag tycker att det är bra. Joakim Frödin skulle antagligen kunna kallas för singer/songwriter eftersom det är just det han gör sjunger och spelar sina egna och andras sånger. Arrangemangen är relativt enkla, ibland på gitarr och ibland orgel och det ger en utmärkt komplement till den känslofulla, expressiva sången. Det är framför allt rösten som gör det speciellt, det finns något extra där och det verkar fler ha märkt. Senaste skvallret säger att skivbolaget som ger ut Andrew Birds skivor har hört av sig så snart kanske fler får höra Joakim Frödin.

Så gå in och lyssna nu, här finns det låtar.

Sundsvall mobbar country

Ibland hatar jag Sundsvall och det tror jag att jag har nämnt tidigare. Idag är en sådan dag eftersom jag imorse märkte att filmen om Johnny Cash inte går upp här. Jag förstår ingenting, det är ju en Hollywood-film med jättekända skådespelare och det handlar om en stor legend. Nu när jag såg fram emot en Hollywood-film, vilket inte händer så ofta, nä då duger den inte. Den enda förklaringen till detta måste vara att biografen i Sundsvall hatar countrymusik, jäkla puckon. Countrymusik när den görs på rätt sätt är fantastisk och Johnny Cash gjorde mycket rätt (fast bäst är ändå The Carter Family, 30-tals bluegrass regerar) så bara musiken borde göra filmen värd att se även om det är skådisarna som sjunger. Dessutom visas inte heller superhyllade Brokeback mountain, även den med ett hyllat country soundtrack. Någon här hatar alltså country OCH bra film, så snälla lämna stan eller skärp dig eller sluta åtminstone att jobba på bion.

Musik för dåliga dagar

En glad, positiv låt kan göra en på väldigt bra humör. Man kan liksom bara gå runt och le och man blir alldeles lycklig och det är härligt men jag har ett problem med såndana där "lyckolåtar": jag blir bara glad av dem om jag redan är på hyffsat bra humör. Så om jag är på dåligt humör gör glada låtar inte ett dugg nytta. När jag som igår har haft en halvpissig dag eller är ledsen eller på dåligt humör av någon anledning så hjälper det bara att lyssnar på ledsna låtar, det blir jag glad av. Eller ledsna räcker egentligen inte, de ska helst osa av desperation och sorg och av någon underlig anledning mår jag alltid bättre då. Bright Eyes "Haligh, haligh, a lie, haligh" är min allra bästa depplåt, förutom att den är bra så finns det så mycket smärta i den. Connor Oberst är kungen av desperation, han är kung av det mesta men framför allt desperation och dagar som igår är jag extra tacksam för det. Att Connor är/var olycklig gör mig glad, själviskt och elakt av mig men sant.


Mina reaskivor var dessutom väldigt bra. Postal Service skiva visste jag ju redan att den nästan var perfekt och Sufjan Stevens var lika bra som jag hoppades men det kommer inte att bli roligt att lägga in den i minidiscen med låttitlar som: "The Black Hawk war, or, how to demolish an entire civilization and still feel good about yourself in the morning, or, we apologize for the inconvenience but you're going to have to leave now, or, 'I have fought the Big Knives and will continue to fight them until they are off our lands!' " Jag tror inte att det får plats i displayen... Best of Johnny Cash var ändå det bästa fyndet, 20 av de bästa låtarna för 39kr, jag känner mig som en tjuv.

Katie Melua - en förolämpning

Jag önskade mig skivor i julklapp förra året precis som jag gör varje år. Skillnaden var att 2005 fick jag en skiva jag inte hade önskat mig: Katie Melua - Piece by piece med kommentaren att jag borde ha önskat mig den. Omtänksamt och snällt kan tyckas, att ge mig något jag kanske inte visste att jag ville ha men med tanken på kommentaren om att skivorna jag önskade mig så dåliga t ex "den där jäkla transvestiten" och annat oljud så går det ju inte att tolka som annat än en ren förolämpning. Borde inte det vara olagligt?! Jag menar inte att det borde vara olagligt att förolämpa någon annans musiksmak det gör jag själv nästan dagligen på mer eller mindre allvar, jag menar att det borde vara olagligt att förolämpa min musiksmak.

Hur som helst så har jag nu lyssnat igenom skivan några gånger och förutom ett kort, obehagligt ögonblick då jag tyckte att hon lät som Amy Diamond så är det faktiskt helt okej. Flera låtar är till och med bra det måste jag erkänna, framför allt är starten väldigt stark och ja, det är ganska fint.

Så även om jag hellre ville ha Electrelane så kommer jag inte slå sönder min Katie Melua.

Juana till Hultsfred!

Oj, vad sugen jag blev nu. Jag vet inte om jag kommer att åka för jag vet inte om jag kommer ha råd/tid men nu blev jag rejält sugen på en tripp till Hultsfredsfestivalen i sommar. Argentinska singer/songwritern Juana Molina (tidigare sedd på This is our music) är klar att spela och det kändes lika oväntat som fanatastiskt. Nu vill jag ju åka för hennes musik är så fantastiskt vacker så jag blir alldeles till mig. Dessutom är hyllade Amadou & Miriam från Mali också klara. Deras skiva fanns på nästan varenda årsbästalista för -05 och det kan säkert vara en ganska häftig liveupplevelse...

En enkät

Blir man utmanad har man inget val, då gör man det bara. Så här kommer enkäten som finns på alla andra bloggar också och det är ditt fel Daniel att jag nu kommer att avslöjas som det latmask jag egentligen är...

Four jobs I’ve had in my life:

-Läsa alla 9000 kundklagomål på dålig täckning hos Telia och sedan leta upp på en karta vad det är för ställen folk klagar på.

- jag är en lat jävel
- plugga har varit mitt jobb
-på sommrarna har jag vilat


Four movies I can watch over and over:

-Amelie från Montmartre (bäst)

-High Fidelity

- Ghost World

-Reservoir Dogs


Four places I have lived:

- Haga i Sundsvall

-Granlo i Sundsvall


Four TV shows I love to watch:

-The Office (även den amerikanska)

-The Simpsons

-Musikbyrån

-This is our music


Four places I have been on vacation outside Sweden:

-London

-Kreta

-Danmark (i en turkos folkabuss)

- Mallorca

(Jag är också arbetarklass men jag fixade i alla fall exakt fyra stycken =)


Four websites I visit daily:

-Swede Tab

-Blogger

-Hotmail


Four of my favorite foods:

-Paella

-Keldas färdiga fisk - och skaldjussoppa

-Pasta med valfri sås

- Nudelwook


Four places I would rather be right now:

-På konsert

-I London

-I Frankrike (snart!)

- Valfritt ställe där det inte finns slask


Four bloggers I am tagging (eller i alla fall läser regelbundet)

- Daniel (för han är bäst)

- Johanna, Headmusic (för hon är rolig)

- Bumman (för jag känner henne, skriv mer please ;)

-Erin (min första bloggpolare)

Topp 3 blogghändelser

Det är roligt att blogga, oftast i alla fall och ibland kan det leda till bra saker. Här är en lista över de bästa sakerna som har hänt på grund av att jag bloggar:

3. Jag har fått kontakt med trevligt folk med bra musiksmak.

2. Musikbyrån länkade till min blogg i Svepet. Fatta vilken överraskning det var när jag kollade Svepet och hittade min egen blogg.

1. Jag blev erbjuden att provskriva för bästa lokaltidningen Dagbladet eftersom nöjesredaktionen hade läst min blogg och gillade den. Det känns väldigt kul, jag behövde inte ens göra någonting själv för att få den chansen, Dagbladet kontaktade mig och inte tvärtom. Stort.

My darling you!

Göteborgarna My Darling you har förföljt mig idag. Tre olika bloggar som jag har läst idag har skrivit om dem vilket gjorde att jag kände mig tvungen att lyssna på hur de låter också. Och, tja, jag tror att jag gillar det.

Lyssna på Please don't talk to me I fall in love so easily fanns upplagd på den trevliga bloggen Swedes please

Ett blandband

Det finns många oskrivna regler när det gäller blandband (se t ex High Fidelity) men jag är personligen inte så bra på att följa dem, jag går mest på känsla. Jag börjar med att bestämma om jag vill ha något tema för blandningen och den här gången var det meningen att det skulle bli den ultimata representanten för min musiksmak, ett tema som känns dömt att misslyckas.

Jag börjar med att välja vilka låtar jag vill eller kan tänka mig ha med, alltid fler än det får plats och restriktionerna när det gällde valet den här gången var att det måste vara från skivor jag äger, band och artister jag lyssnat mycket på de senaste 2-3 åren alt. gillar väldigt mycket just nu, max en låt av varje band och inget retro. Jag väljer några lämpliga startlåtar och personligen gillar jag att börja med en ganska lugn låt och stegra gradvis i tre steg så att tredje låter är ganska rockig. Efter det har jag aldrig någon plan, när en låt ta slut så hör jag i mitt huvud vilken som bör bli nästa. Det håller inte jämt för ibland försvinner känslan men den här gången höll det i sig i stort sett hela vägen varför jag trodde att det skulle bli ett fantastiskt blandband. Jag kan ju erkänna att jag spårade ur lite på slutet och valde så korta låtar som möjligt för att kunna klämma in så många som möjligt och det var kanske ett misstag. Jag lyssnade igenom bandet imorse och det var inte så bra som jag hade förväntat mig men det är nog ändå ganska representativt.

Sida A
1. CocoRosie - Terrible Angels
2. The Essex Green - The Late Great Cassiopia
3. The White Stripes - Fell in love with a girl
4. Frida Hyvönen - I drive my friend
5. Maher Shalal Hash Baz - Sunrise
6. Suburban Kids with Biblical Names - Rent a wreck
7. Regina Spektor - Your honor
8. The Concretes - Seems fine
9. Patrick Wolf - Bloodbeat
10. Jenny Wilson - Summer time - the roughest time
11. Anthony and the Johnsons - I'm a bird now
12.Mando Diao - Sheepdog
13. El Perro del Mar - Party
14.The Though Alliance - Koka-Kola veins
15. Johnny Boy - You are the generation that bought more shoes and you get what you desirve

Sida B
1. Bright Eyes - Haligh, haligh, a lie, haligh
2. Rilo Kiley - It's a hit
3. Mattias Alkberg BD - Don Quixote
4. Jens Lekman - Black Cab
5. Belle and Sebastian - Get me away from here, I'm dying
6. The Libertines - Boys in the band
7. Alf - Gröna linjen
8. Joanna Newsom - Bridges and ballons
9. M.I.A - Sunshowers
10. Devendra Banhart - This beard is for Siobhan
11. The Von Bondies - Tell me what you see
12. Mi and L'au - Bums
13. Franz Ferdinand - Tell her tonight
14. Ane Brun - So you didi it again
15. Desaparecidos - The Happiest place on earth
16. The Polyphonic Spree - Two thousand places


Nära att komma med var: David and the Citizens, The Bear Quartet, Sonic Youth, Juana Molina, The Tiny, The Flame, Khonnor och Interpol

Vela på skivrean del. 2

Nu har det hänt saker men tyvärr är problemet inte löst. Jag bestämde mig för att helt enkelt gå in på allmusic.com och påminna mig om hur de potentiella skivköpen låter. Resultatet blev att jag blev helt övertygad om att Sufjan Stevens är ett måste och Postal Service har ju funnits på önskelistan i flera år så när den nu kostar 79kr bör jag ju slå till. Däremot kändes varken Broken social Scene eller Bloc Party absolut nödvändiga längre och någonting väldigt konstigt hände, mitt i CD-yran började tänka rationellt. Det har aldrig hänt under en rea förut men jag tog helt enkelt fran min lilla "näst på tur"-lista med skivor och kollade vilka av mina objekt som fanns där. Postal Service, Sufjan Stevens och Arcade Fire fanns med men inte de andra två. Alltså borde det hela varit löst men plötsligt kände jag inte så mycket för The Arcade Fire heller efter att ha lyssnat på några låtar så jag tog bort den också. Riktigt billigt verkade det bli men så slank The Supremes tillbaka ner i kundvagnen och snart hamnde en skiva med Johnny Cash där också och så rullade det på.

När jag sen fick tips om att t.ex Bloc Party fanns ännu billigare på megastore var det nära att jag var tillbaka på noll igen men jag tror att jag har bestämt mig nu. Helt olikt mig själv så ska jag tänka på att jag varken har lön eller studiebidrag och att jag faktiskt inte har råd att börja lägga mina sparpengar på skivor. Det får helt enkelt bli det tråkigaste men kanske smartaste alternativet, i kundvagnen behåller jag:

Sufjan Stevens 129kr
The Postal Service 79kr
Johnny Cash 39kr

En summa på 247kr känns ju bra på tre skivor men jag kan inte låta bli att tänka att även om det verkar smart så är det ju bara riktig CD-rea en gång om året. Min plånbok är glad nu men sen kommer kanske jag att bli ledsen...