Darkel kan vara höstens platta

Stod på en skivaffär i Italien när en ny skiva började snurra i högtalarna. Jag gillade det jag hörde, jag gillade det verkligen. Som tur var fanns det en liten "spelas just nu"-hylla så jag kunde se att det var Darkel som hördes. Darkel? Det sa mig absolut ingenting. Gick till den internationella avdelningen men kunde inte hitta den, gick till den italienska men fortfarande inget napp. Tröttnade, gav upp och nöjde mig med att skriva upp namnet.
En vecka senare förklarade fransmännen vad det var. Jo inget mindre än Jean-Benoît Dunckel från Airs solodebut. Och vilken skiva det är! Ångrar verkligen att jag inte slog till och köpte den direkt - nu bevakar jag Sverigesläppet.

Borta en månad- sen är Bob störst?

Kom precis hem från en 5 veckors tågluff genom Europa. Hälsade på min faster och hennes man i Stockholm på vägen mot nordligare breddgrader och hennes man som är väldigt musikintresserad står och hävdar att Bob Dylan just släppts sin bästa skiva någonsin. Tillåt mig le lite hånfullt och ställa mig väldigt skeptiskt till det tänkte jag.
Dan efter kommer jag hem och då har min käre far (även han med ypperlig musiksmak) köp en "välkommen hem"-present till mig - Bob Dylans nya skiva eftersom "det är 2000-talets bästa skiva". Alltså vad hända med överkryssad geting egentligen, vad är detta för plötsligt hysteri från åtminstone mina nära och kära.
Nu har jag lyssnat ett varv och kan konstatera att visst är det bra MEN lugna ner er gott folk, det är varken Dylans bästa eller milleniets men jag tackar och tar emot presenten - är ju precis det jag gillar att få...

Nya skivor - äntligen!

Okej, jag är kanske shopoholic ändå.
Fick nyhetsmailet från CDON i veckan om att det var sommarereans sista dag nu igår kväll. Jag hade ju redan shoppat loss på rean så det var inte tänkt att bli något mer. Men så hade jag tråkigt en dag och tänkte att jag kollar igenom alla reaerbjudanden och klickar köp på alla skivor jag vill ha bara för att se hur mycket det blir, för skojs skull. Det blev över 3000kr.

Jag skulle visserligen inte köpa något på riktigt. Men så igår kväll vid elva tiden, en ynka timme kvar av sommarrean tänkte jag att Cat Powers The Greatest för 99kr är ju ändå en bra skiva till ett bra pris. Så jag slog på datorn och innan tolvslaget hade jag utökat skivsamlingen med ytterligare 7 skivor.

Cat Power: The Greatest
Devo: Duty now for the future
The Knife: Deep cuts (kan fortfarande inte fatta att jag inte hade den...)
Sonic Youth: Sister
Nancy Sinatra: The Essential
Nina Simone: Greatest hits
Madness: It's another maddness too

Känns som en lovande blandning och jag längtar efter paketet även om jag nog inte hinner få det innan jag lämnat landet.

Pimp my blog!

Ahhhh, jag är så glad!

Ursäkta min brist på ödmjukhet men min blogg är så jävla snygg!
Näe, det är inte jag som har fixat, hade jag kunnat det hade jag inte haft en standardmall (som det visserligen inte var något fel på) hela den här tiden.

Jag har fått hjälp av den omåttligt begåvade Elisabet Ericson som både fixat med de kryptiska krummelurera som jag inte förstår plus att hon är konstnären bakom den fina bilden högst upp på sidan. En stolt rumskompis tackar som ödmjukast för hjälpen.

Riktgt poppig blev det och det finns inte femtioelva bloggar som ser likdanna ut, nej det är bara min!

Vill ni se fler av Elisabet Ericsons verk kan ni besöka hennes fina lilla hemsida.

Varför

Varför börjar man blogga anonymt?

Kanske för att man är en jätteblyg liten 18-åring som vill skriva saker om ett ämne hon älskar men inte tycker sig kunna något om. För att undvika att bli igenkänd, för att undvika att bli ifrågasatt. För att kunna skriva precis vad som helst utan att behöva tänka på vem som läser. Kanske för att få vara en annan person ett tag. Anonymitet är trygghet.

Nu vet jag att det finns åtminstone några personer som tycker att det jag skriver är värt att läsa, jag vet att några tycker att jag faktiskt kan någonting om musik. Jag är dessutom inte lika blyg längre, inte lika rädd för att bli bortgjord eller rädd för att vara töntig. Jag är en tönt men jävligt stolt över det.

Jag känner inte att jag behöver vara anonym längre, ett ganska stort steg när man bloggat i över ett och ett halv år men skillnaden lär inte bli enorm. De jag känner vet att det är jag som skriver här, för de jag inte känner spelar det ju ingen roll vad jag heter. Jag heter Ida förresten.

Orka leta!

Jag har just insett att jag ger oerhört lite tips på nya, spännande grejer på den här bloggen. Anledningen till det är att jag inte känner till några nya, hippa band. Jag är bra på att ha åsikter om det jag hört talas om men jag är däremot urusel på ett gräva fram ny musik, jag orkar inte. Allt jag skriver om har du antagligen redan läs om i Sonic (fast det betyder ju inte att du ska sluta läsa om mina åsikter...) men tack och lov finns det andra bloggar där skribenterna är väldigt bra på det. Jag ska försöka lägga upp lite fler länkar här brevis snart men så länge kan jag ju nöja mig med att säga att favoriten just nu är Indiemaffian. Weathershows halvårslista är extra värd att kolla in...

Jecko - franskt på engelska

Jag har lämnat en liten lucka här på bloggen när det gäller min vistelse i Frankrike - det är synd för jag fick höra väldigt mycket bra musik, framför allt live. Mitt kära Montpellier bjöd på konserter mest hela tiden, nästan alltid mycket billiga eller helt gratis. Det finns mycket att berätta och jag börjar nu.

Har ni nån gång sett nån som spelar live själv, enmansband men som använder den där tekniken då man spelar in en slinga direkt på scen på ett instrument och sedan låter den gå på repeat resten av låten. På så sett kan man bygga en fantastisk ljudbild helt på egen hand. Första gången jag såg detta ske rakt inför mina ögon var i källaren på restaurang Baloard, en mycket trevlig men aningen skabbig liten konsertlokal och jag blev förtrollad.

Mannen som gjorde den fina, ja rent ut sagt fantastiska spelningen kallar sig Jecko. Han är inte bara singer-songwriter utan behärskar också en lång rad instrument som, gitarr, piano och fiol. Musiken kan var beskrivas som ganska traditionell pop men med massiva ljudutflykter. Jecko blandar texter på både franska och engelska. Eller egntligen inte, förrut var det engelska men det nyare materialet sjungs på franska.

En skiva finns det också, den är fin, helt på engelska men den gör honom enligt mig inte alls rättvisa. Skivan är bra men inte så där överväldigande som spelningen var. Men lyssna ändå, helst på den söta "Yes I do" som är den enda låt som lever upp till sin potential på skivan.

Det är redan bra men det kan bli hur bra som helst...

Marble!

Idag hörde jag Marbles låt "BAM!" på p3!

För de som inte är medvetna om det så är Marble ett post punk-band från Sundsvall som jag tjatadenågra gånger om på min gamla blogg innan den försvann. Nu är det dags att börja tjata igen...

Debutalbumet släpptes för några veckoer sedan och fick välförtjänta 9/10 på Dagens skiva. Jag klämde själv i med en 4/5 och en ganska rejäl hyllning.
Nu typ två veckor senare har skivan i stort sett gått på repeat i min minidisc, jag vet inte om 4 räcker längre, jag är ta mig tusen besatt. Det är inte intelligent, inte originellt det är bara så förbannat bra. Lyssna själva här.

Egentligen hade jag tänkt skriva exakt så här men Niklas Strömberg hann före: Efter rader som ”this here is my fist and that’s the door, leave before you make friends with the floor”, vill man tatuera Marble över hela bröstet och börja bära baseballträ bara för att hotta up sin image. (oservera att jag dock skulle ha valt att placera tatueringen på något annat ställe...)

Egentligen gillar jag skivan så mycket att det börjar bli lite pinsamt. Varje gång den extremt coola sångerskan Tove Harström sjunger "I wanna do what Nancy Drew does"i den knäckande dängan Nancy Drew kan jag bara tänka en sak. I wanna do what Tove Harström does- jag vill sjunga i Marble.

The Spinto Band

Min första av många aha-upplevelser på Accelerator var amerikanska The Spinto Band. Jag minns inte senast jag såg ett band som rörde sig så mycket scen om jag ens någonin gjort det. Det hoppades, dansades, diggades och dom var allmänt coola på ett töntigt sätt och det svängde oerhöert mycket. De körade till och med två och två vid varje mikrofn, lite 60-talskänsla vilket jag naturligtvis faller för direkt.

Jag var glad och uppåt och dansade hela den timmeslånga spelningen precis som dom gjorde, en riktigt succéestart på en riktigt succékväll!

Åh, Accelerator

Jag lyckades ta mig iväg till Acelerator i alla fall, ensam visserligen men det var det värt. Jagtänker skriva tusentals ord om hur bra det var, tårar för Regina Spektor, leenden för The Spinto band och ännu mer tårar för Vashti Bunyan. Tusaentals ord ska det bli - när jag har tid. Det är snart, hoppas jag.

Hägga-min nya idol

Jag var på en asbra konsert i förrgår, inte bra för att vara i Sundsvall utan bra på ett "jag hade åkt till Stockholm och betala pengar för det här"-sätt. Och det är riktigt bra.

Jag hade sett recensioner innan, superlativen flödade men jag trodde naturligtvis att det var lätt överdrivet eftersom det handlar om en lokal, eller nu mer f.d lokal akt men inte, det var fem stjärnor av fem.

Hägga kanske är ett uselt artistnamn men att musik av denna klass kan komma från min hemtrakt är så fantastiskt att allt är förlåtet, till och med flytten till Falun. Jag hade kunnat läst om Hägga i Sonic, han hade kunnat vara från någonstans i USA och hade en låt varit med på Sonically Speaking hade jag tagit den till mig och älskat den till döds. Jag hade tagit ledigt från jobbet, åkt buss fem timmar till Stockholm och betalat en massa pengar för att se det här live.

En Sveriges Devendra Banhart skulle man kunna säga men ändå med en egen stil. Utan tvekan ett stort fan av freaky folk-scenen, nej inte bara ett fan, han tillhör den i allra högsta grad. Jag är så lyrisk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Rösten, gitarrspelet, låtarna, allt var perfekt, han spelade till och med dragspel!

Jag måste skaffa en synonymordbok, ord jag använder alldeles för ofta måste användas igen. Det var fantastiskt, magiskt, vackert och ja, nästan perfekt.

Två minus: jag kom för sent och missade nästan halva spelningen. Enda platsen kvar var ca en meter från musikerna, lite obekvämt att sitta så nära inpå. Annars var allting ypperligt, fem stjärnor.

Duktighet går i vägen för musiken

Jag har gått och blivit duktig, dvs säga jag har skaffat mig ett sommarjobb. Ett riktigt ordentligt 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan plus ett extrajobb på sidan om! Ambitiöst så det smäller om det. Det här betyder då även automatiskt inga festivaler, nej, jag jobbar. Och nu börjar tårar av blod rinna utför mina kinder. Inte för att musikutbudet på festivalerna har verkat så oerhört bra generellt sett men det är ju några godbitar man missar.

Mitt enda hopp om att rädda min musiksommar är att lyckas krångla mig till Accelerator, trots att jag jobbar på dagen och trots att jag egentligen skulle recensera på kvällen. Men jag kanske avlider om jag inte lyckas, The Essex Green, Regina Spektor, Vashti Bunyan, Josephine Foster jag listan bara växer. Om jag dessutom tog mig till Malmö istället för Stockholm skulle jag kunna lägga till Jenny Lewis and the Watson twins till det redan fantastiska programmet.

Men jag vet inte hur det ska gå till, jag hinner inte egentligen. Men jag måste.

Jag väntade och vann!

Jag hade inte bestält skivor sedan i julas och hade extrem skivköparabstinens. Älsklingarna The Essex Green hade släppt nytt som jag naturligtvis bara måste ha på en gång. Ändå väntade jag lite, jag beställde inga skivor och vad händer: CDON har CD-rea med en massa skivor som hade tänkt beställa! För första gången klarade jag av att vänta och vilken belöning jag fick. 6 skivor från översta delen av inköpslistan för dryga 600kr, det är lycka.

Min beställning innehöll följande:
The Essex Green: Cannibal Sea
The Concretes: In colour
Belle and Sebastain: The Life Pursuit cd+dvd
The Tiny: Starring: Someone like you
Babyshambles: Down in Albion
Kings of convenience: Riot on an empty street (kan inte fatta att jag inte redan hade den)


Jag längtar redan på paketet och det hade kunnat bli många fler för rean var verkligen superbra, massor av nytt. Får se om jag hinner lätta på plånboken ännu en gång inom en snar framtid...

Popaganda lördag

Sammanfattning lördag


The Tiny
The Tiny är ett av mina favoritband och jag tvingade min kompis att åka in extra tidigt bara för att vara säker på att inte missa en enda ton. Ellekari Larssons röst, de vackra melodierna – det får inte missas. Tyvärr var ljudet på den lilla scenen under all kritik under hela festivalen, oftast var det basen som var outhärdlig och här var det en cello som förvandlades till tortyrredskap. Cello som är så fint men hur kunde dom strunta i att spela Close enough? Man blir ju förbannad.

Hets
Laakso-Markus nya band spelar någon sort punkig indiepop, återigen var det problem med ljudet då jag knappt lyckades urskilja ett ord av texterna, vilket var synd, det är ju kul med svenska om det görs bra. Med tanke på ljudet kan jag inte bedöma bandets musik rättvist men jag tror att det kan vara bra, riktigt bra.

Här gjordes en liten paus i konsertrännandet för lite gratis film. Musik var förstås temat och det var mer än trevligt att få sitta ner och titta på snart aktuella ”Brothers of the Head”. En historia om siamesiska tvillingar som dras in i rockvärlden och jag gillade den skarpt. En fascinerande film som jag rekommenderar, lite rörig men jag drogs i alla fall in i den.

Elf Power
Lite folkrockig pop som gick helt i min smak, inte så konstigt när Elephant 6-kollektivet ligger bakom.

Hello Saferide
Det här var en konsert jag sett fram emot, lite låtar att sjunga med i och jag fick det jag ville ha. Det känns väldigt svenskt på ett bra sätt, jag var glad och trivdes.

Mapei & Up Hygh
För de som kan något om hip hop (och den kategorin tillhör ju inte jag) var det visst en stor grej att Up Hygh var där, jag har hört ryktas om en viss hype. Men bara för att jag inte vet något om det betyder det ju inte att jag inte kan tycka om det – det inte helgens höjdpunkt för min del men återigen ett skönt avbrott från popmaffian.

Whitest boy alive
Åhh, Erland Oye, så söt, så glad, så jälva bra. Jag var så lycklig och förförd och musiken gick inte heller av för hackor. Riktigt bra dansmusik och dansade gjorde jag, var så säkra.

Aqueen Dance & Ton
Lite reaggeton, lite dancehall och jag behöver väl inte upprepa det där med avbrott. Det var kul att shaka lite ass så att säga och trots min okunskap fick jag för mig att det var väldigt bra kvalitet på det som hördes, jag gillade det.

Josh Ritter
Efter allt dansande var humöret på topp så vad som än hade följt hade varit succé. Dansandet fortsatte under Josh Ritters konsert som var, bra, helgjuten och han verkade oerhört lycklig över den stora publikens välvilja. Trevligt som tusan.

Vi pausade under Sophie Rimheden för att få i oss lite mat som även den måste berömmas i år igen. Lite dyrt men mycket gott.

Shout out louds
Förut hade jag lite problem med Shout out louds och det utan att knappt hört en låt. Men jag gillade första singeln från senaste skivan så jag tänkte att jag nog kommit över den där känslan om jag inte vet var den kommer ifrån. Men nej, med undantag för två-tre låtar som jag gillade så är det något med det här bandet som jag inte tål. Jag funderar på att utveckla det vidare så småningom men nu kan jag bara säga att det antagligen mig det är fel på och inte bandet för rent objektivt sett tror jag att det var en rätt bra spelning.


Så jag hoppas att ni som inte var där ångrar er och jag hoppas att ni som var där skänkte lite pengar innan ni gick för det var det ta mig fan värt.

Popaganda fredag

Sammanfattning fredag:

Strip Squad
De 5 minuter jag hann se imponerade inte men jag kan inte döma ut något efter så kort tid så jag håller tyst.

Pascal
Vardagsrealistiska texter, ja varför inte men då vill jag ha en historia berättad för mig och inte ändlöst mässande av en och samma fras. Jag hade sett fram emot lite punkpop men jag förväntade mig mer, det här var inget mig.

Kalle Haglund
Att han är svensk mästare i poetry slam förvånar mig inte. Kalle Haglunds ord både roade och berörde,han påpekade viktiga sanningar. Sjöng sött gjorde han också och jag blev nästan lite kär, Kalle är min nya idol, typ.

Language of Flowers
Ahh, mitt pophjärta jublar åt denna irländska, så vackra, så fina melodiösa pop. En ny skiva noteras på inköpslistan.

Lonely, dear
Tänkte strunta i hela konserten eftersom spelningen på Accelerator förra sommaren lämnade mig så oberörd men jag gav det en ny chans och det var bra gjort. För det var bättre, mycket bättre. Kanske kommer jag inte gå och sjunga låtarna resten av sommaren men bra var det.

Shima Niavarani
Lite av allt: lite poesi, lite musik, några humoristiska små historier och allt i toppkvalité. En riktigt sympatisk upplevelse.

Lo-Fi-Fnk
Det känns som Sverige översvämmas av manliga duor med dansant musik just nu. Det sköna är att de allra flesta håller måttet och det gör även Lo-Fi-Fnk. Jag dansade nöjd och glad hela konserten.

David and the Citizens
Det är alltid roligt att se ett gammalt favoritband på scenen och det svänger fortfarande om the Citizens. Jag deppar ju lite över att blåssektionen näst intill är borta men de gamla låtarna sitter ändå som en smäck och de nya verkar inte så pjåkiga heller.

Emil Jensen
Återigen bjöd jamobilen på en blandning av musik, poesi och ståuppkomik och ännu en gång med lysande resultat. Ateistgospeln var underbar.

New Young Pony Club
Svårbestämd genre så jag snor Popagandas egen beskrivning ”new wave-discopunk”. Efter all (visserligen bra) svensk pop bjöd London-bandet på ett välbehövligt avbrott, det svängde.

Sirqus Alfon
Pga. en felläsning i schemat missade vi halva föreställningen vilket var oerhört synd. Om du har chansen så missa inte den här showen , gatucirkus blandat med 90-tals hitsen du minns.

Frida Hyvönen
Jag älskar Fridas musik och med Marit Bergman på kör spelas den ena fantastiska låten efter den andra. det kanske inte direkt är publikfriande men det är jäkligt bra musik.

The Embassy
Även här fantastisk musik och även en hel del snygga filmer i bakgrunden men att se en konsert med The Embassy är lika nödvändigt solskyddskräm i spöregn. Tråååkigt! The Embassy hör hemma i dina hörlurar eller på ett dansgolv nära dig, tack och lov att jag inte hade betalat för det här.

Le Sport
Jag är inget stort fan men jag kan heller inte klaga och hiten är ju värd bara den.