Hor-limpa animation

Har ni träffat dödens ekorre?

Antaglien inte men ni har tur för snart kommer filmen om denna kanske inte allför sympatiska kadaverätande lilla krabat. Arbetet med den blivande kultklassikern "Ett meningslöst sus" närmar sig sitt slut och nu finns det en blogg där man kan följa arbetets slutspurt på Puta-Pan Animation. Kolla här.

Dagens textrad

Okej egentligen skulle jag kunna skriva hela texten eftersom den är så söt och rolig men varje gång den kommer på bilens geniala blandband är det den här raden som får mig att dra ännu mer på mina ganska djupa smilgropar.

...so let your hips do the talking. I make you laugh by acting like the guy who sings and you make me smile by really getting into the swing...

från "I'd rather dance with you" av Kings of Comvenience om nu någon mot förmodan missade det. När jag lyssnar på den låten, hör den raden då tänker jag alltid att det är det så där min första dejt med Erland Oye ska vara, när den dagen äntligen kommer...

Musikbyråns årslista

Årslistan var det som krävdes för att väcla mig ur min bloggdvala, Musikbyråns lista som liksom varje år är en av de mest varierade genremässigt och det är därför jag älskar den. Jag kan ju inte nog påpeka hur jag förra året lyckades genomskåda vem som fanns på förstaplatsen. I år gick det lite sämre. Jag gissade på Hot Chip, vad annat kunde man ha gissat på? Har inte sett många listor där den inte var i toppen, även om jag själv inte håller med. Men jag hade fel. När Hot Chip presenterats på vad var det, 22-23 plats gav jag mig på en ny gissning, The Knife. Den var lite bättre, 3:e plats för den.
Men jag hade fel igen, jag hade nog aldrig kommit på svaret om jag så gissat hundra gånger. Tv om the Radio. Inte för att jag är jätteförvånat, Byråns reportage om bandet var väl bevis nog på hur mycket dom gillade skivan men ändå, jag hade glömt att de existerade, jag måste nog ta och lyssna lite mer ordentligt.

Listan i all ära men det som tog min uppmärksamhet var de svenska artisternas negativa kommentarer om Regina Spektor. Jag avgudar ju Regina och jag tycker att hennes musik, framför allt senaste skivan är så lätta att ta till dig och älska. Jag tänkte verkligen att den som inte älskar Regina har helt enkelt aldrig hört henne. Andreas Mattsson och Marit Bergman hade båda försökt men dissat. Och min haka befinner sig i närheten av mina knäveck.

Det finns folk på Dramaten med musiksmak

Jag låtsades först att jag inte var ett dugg förvånad, hallå, vem skulle inte vilja jobba med CocoRosie, liksom. Men jag får väl ändå erkänna att det här vara en aning oväntat...

Love will tear us apart

Idag såg jag 24h party people och blev Joy Division-frälst. Japp, tydligen krävdes det att en fiktiv Ian Curtis skulle hänga sig i min tv-ruta för att jag skulle fatta men nu gör jag det i alla fall.
Dock insåg jag för länge sen att Love will tear us apart är en oförglömlig låt. Men jag avskyr Nouvelle Vagues cover, "hela bossanovanewwavecoverprojektet" stör mig. Jag tål det inte, vilket är konstligt för egentligen är Nouvelle Vague närmare den musik jag lyssnar på mest.

Covers är en klurig grej egentligen. Vissa säger att man inte borde få göra en cover om man inte kan göra det bättre än originalet, annars är det ingen poäng. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker att det räcker med att göra den annorlunda och inte bara härma. Så länge man har ambition att göra något eget av det har en cover existensberättigande enligt mig - men det behöver ju inte betyda att det är bra. En riktigt bra musiker kan ta en dålig låt och göra den bra, lyssna till exempel på Camera Obscuras version av ABBAs Super Trouper. Hur kunde CO höra att det fanns en riktigt låt där nånstans?!
Om man ger sig på en bra låt är det visserligen svårt att överträffa originalet men chansen att det åtminstone blir hyfsat borde bli större, eller?

Jeffrey Lewis cover på The Strokes The Modern Age regerar i alla fall...

Come on feel the Illinois!

Okej, jag ska vara helt ärlig. När jag köpte mitt enda Sufjan Stevens-album gjorde jag det efter att ha hört typ 2 minuter av nån låt, jag minns inte ens vilken. Jag köpte den alltså lite på chans OCH det blev inte en supersuccé. Jag gillade den visserligen, i alla fall hyfsat men det var verkligen inte ofta den letade sig ur skivstället och in i CD-spelaren - jag orkade bara inte lyssna in mig.
Igår såg jag Sufjan live på Berns. det var väl mest att jag ju egentligen bestämt mig för att gilla honom som gjorde att jag skaffade biljett och gick dit, ja plus att jag hört goda saker om hans liveframträdanden. Jag var jättepeppad men lite orolig eftersom jag inte var riktigt förberedd, jag kunde knappt titeln på en enda låt (vilket man skulle kunna förlåta just när det gäller Sufjan).
det började fint när ett mask och vingbeklätt band entrade scenen och spelade fram ett organiserat kaos. Sen var jag lite uttråkad ett tag, det blir så mycket blås, så mycket av det där (visserligen som jag sa organiserade men ändå) kaoset. Sufjans röst är precis så där svag och spröd som på skiva och han försvann lite ibland mitt bland alla de liksom han själv skrämmande begåvade musikerna.
Men sakta men säkert började jag ge vika, konserten växte något oerhört och snart var jag helt uppfylld av musik. Att han var charmig och rolig skadade förstås inte heller men det var ändå musiken som vann mig till slut.
När jag lämnade salen samtidigt som extranumrets sista refräng började lida mot sitt slut var jag väldigt nöjd, ja jag skulle till och med våga klämma till med lycklig. Jag sjöng på "jacksonville" hela kvällen och just nu är det Illinois som spelas här i mitt rum.
Nu är jag övertygad.

(Men den lilla skönheten S:t Vincent lyckades ändå nästan stjäla showen, både som öppningesakt och som medmusikant. En mer fantasifull gitarrist får man leta efter.)

Marlborough Farms

Alltså Marlborough Farms...

Sitter och lyssnar på The Sixth Great Lake och känner för att spöa upp mig själv för att jag fortfarande inte har köpt deras skivan. The Sixth Great Lake är ett av alla de band som härstammar från Marlborough Farms kollektivet, mina husgudar The Essex Green, Ladybug Transistor, Finishing School hör också dit - alla har de mer eller mindre samma medlemmar. Det är helt otroligt. Hur kan det finnas så mycket kreativitet hos dessa människor, hur kan dom göra den nästintill perfekta skivan efter den andra utan att det verkar finnas något stopp.

Jag skiter i att filosofera över hur det går till och väljer att tacka och ta emot. Skulle jag vara någon annan skulle Sascha Bell stå högt upp på litan över alternativ, jag vill också vara ett popgeni.

Hejdå till Below the Stars

Jag har inte skrivit här på ganska länge, måste vara nästa 3 veckor nu kanske ännu mer. Jag har inte haft lust, inte alls. Jag har haft all tid i världen till att skriva, jag har haft en massa inspiration, ja jag har till och med haft en massa uppslag till just musikrelaterade blogginlägg. Men nånting har gjort att jag känt en extrem motvilja, jag har haft alla förutsättningar men något har satt stopp, jag vet inte vad.

Men jag vet vad som satte igång mig igen. Idag läste jag att det som på väldigt kort tid har blivit en av mina favoritbloggar Below the Stars tar en paus på obestämd tid, minst ett halvår. Jag lider ta mig tusan av tanken. En bloggare med riktigt bra smak försvinner. Och det var inte bara bra smak det var musik som jag gillade som jag oftast inte hunnit upptäcka än, det var ju min hobby att läsa den där bloggen. På nåt sätt känns hela min dygnsrytm rubbad även om det bara handlar om några minuter per dag.

Så nu skriver jag dels för att säga tack och hejdå (tillfälligt hoppas jag) till Weathermans fina blogg och för att jag tänkte att om en enda person skulle bli lika ledsen om jag la ner den här bloggen som jag blir över Below the Stars så är det värt att fortsätta att skriva och att göra det regelbundet.

Som tröst får jag fortsätta att läsa mina andra favoritbloggar, Ironien som jag faktiskt slutade läsa ett tag pga tidsbrist men som nu åter har en självklart plats på min egen lilla blogghimmel. Johanna är en av få som faktiskt får mig att bli intresserad av hennes privatliv, dels för att hon verkar vara en cool brud och dels för att hon fortfarande är begåvad med en synisk humor som slår det mesta, underbart ironiskt.
Sen är det så klart Daniel och Daniel är bäst. Han verkar aldrig få slut på smartheter och på nåt underligt sätt blir jag intresserad om allt han skriver, hur banalt det än ibland kan verka.

Britta Persson, Pipeline 21/10

Det var länge sen jag var på Pipeline, Sundsvalls anrika rockklubb som sedan en tid hotas av nedlägning men som tappert kämpar på. Det kändes bra att komma dit igen, lite som hemma också var ju Britta där också, då blir det ännu bättre.
Britta Persson var ämnet för en av mina första bloggposter. Hörde henne för första gången för ganska exakt två år sedan via Sonic och blev så betagen av hennes röst att jag genast köpte demon, vilket jag i nämnda bloggpost uppmanade alla andra att också göra. Jag är än idag med på hennes maillista.
När jag idag lyssnar på den 4-spårsdemon är jag inte riktigt lika imponerad, visst hör man potential men det är inget att jaga upp sig över.
Men Britta, två år senare är återigen värd alla mina superlativ, som hon har växt. Från att vara en tjej med gitarr men några ganska bra låtar är hon nu exakt det jag söker i en artist. Live låter det fantastiskt med ett ytterst sparsmakat arrangemang, bara hon själv på endera akustisk gitarr, elgitarr eller keyboard med trummor som enda sällskap. Jag blev hänförd. Men det är ju rösten som är pricken över i, hon vågar använda de på så många sätt, verkligen leka med den, den är hennes främsta instrument. Hon påminner mig om Regina Spektor och bättre komplimang kan jag nog inte ge.
Brittas album ska genast införskaffas till min skivsamling och jag kan inte annat än råda samtliga att följa mitt exempel.

Rik nu tack!

Nu spelar M Ward på Södra Teatern i Stockholm. eftersom jag sitter här och skriver är jag uppenbarligen inte där. Fan! Ville verkligen men ekonomin sätter stopp. Och jag hatar alla lyckliga jävlar som får vara där, eller förresten så älskar jag dom, de verkar ju ha så bra smak...

Jag borde se till att bli rik ganska snart så att jag kan åka på alla konserter jag vill. Eller för den delen, om jag var rik så skulle jag ganska snabbt flytta till ett ställe där man inte behöver åka 40 mil för en konsert.

Men jag ska försöka att inte klaga så mycket, jag fick faktiskt se en väldigt fin konsert igår, här i min egen hatälskade hemstad. Britta Persson är mitt ljus i höstmörkret.

Annan god nyhet som tröstar mig lite är att jag bokat in ännu ett Stockholmsbesök. Förutom Sufjan Stevens den 15:e november så ska jag se Juana Molina den 2:a december. Lyckliga mig.

Below the Stars

En väldigt fin text om skivsamlande på en väldigt fin blogg.

The Essex Green, Debaser 8/10-06

Jag åkte till Stockholm eftersom både Camera Obscura och The Essex Green spelade samma helg. Jag åkte tidigt, redan onsdag då jag på så sett kunde klämma in Mando Diao i schemat också. Men redan fredan var jag lite trött, kändes redan som om jag varit på resa hur länge som helst så jag funderade på att strunta i Essex, jag hade ju faktiskt redan sett dem en gång i år. Lägg därtill att jag skulle bli tvungen att gå ensam och att jag blev sjuk på lördag kväll. Men som så ofta när det gäller mig offrar jag det mesta för en konsert och när jag dessutom fick klart för mig att det nästan var slutsålt jag då vände min tvekan och jag kuskade runt genom stan i jakt på en biljett.

Så jag var där till slut, på Debaser helt själv, bara för att få se mitt älskade Essex Green en andra gång för året och tack och lov så var det värt, även denna gång. Med min tidigare nämnda förkärlek för rena popmelodier kan jag ju inget annat än gilla Essex men det är ändå något speciellt med detta band, något jag inte kan förklara.
Jag njöt av varje sekund liksom resten av publiken verkade göra för bandet utstrålade verkligen energi och spelglädje trots att de tydligen hade haft en hel del problem under resan från Malmö. Ett lite ovanligt upplägg startade dock konserten då de helt enkelt körde låtarna från den nya skivan i ordning, precis som på albumet. Underligt som sagt men inget fel med det. De lyckades också få med några gamla godingar som Mrs. Bean, Lazy May, Chester och The Late Great. Allra bäst tyckte ändå jag var det andra extranumret Primrose där hela bandet tog ifrån tårna och lät deras annars så rena pop flippa ur i Primroses psykedeliska avslutning. Ingen i publiken verkade vilja gå därifrån och det blev ytterligare extranummer. Och jag är verkligen glad att jag kom för trots att jag redan i somras var rätt nöjd var det här ändå spelningen jag hade hoppats på. Det som störde mig då, Jeff Barons små improviserade gitarrsolon var betydligt mer återhållsamma den här gången och allt flöt mycket bättre. Det enda jag kan klaga på är att det inte var tillräckligt mycket tvärflöjt men det blir ju aldrig tillräckligt mycket tvärflöjt.

Som en parentes måste jag säga att förbandet Blood music som lyckades tråka ihjäl mig som förband åt Belle and Sebastian tidigare i år nu gjorde en riktigt fin spelning. Med enbart gitarr, keyboard och två saxofoner i sättningen lyckades de få fram ett sound man inte hör så ofta, mycket trivsamt minst sagt.

Ida 15 år

Jag kan inte förklara varför men de senaste två timmarna har jag lyssnat på:

No Doubt - Sunday morning och Just a girl
+ ett helt Oasis-album och nej, inte någon av de hyffsat acceptabla 2 första utan Be here now, Around the World två gånger.
Har jag en förklaring? Har jag en ursäkt? Nej, det är helt enkelt Ida 15 år som är på besök och berättar att jag underskattar min gamla musiksmak.
Nu ska jag lyssna på Red Hot Chili Peppers...

Camera Obscura, Record Hunter + Debaser Medis 6/10

Om man har en förkärlek för rena popmelodier, som jag ju råkar ha, är Camera Obscura ett måste. "Lloyd" har snurrats ett oändligt antal gånger den här sommaren och kan mycket väl vara årets låt så jag tyckte att en Camera Obscura-spelning förtjänar the effort att ta sig till Stockholm.
Och det blev två spelningar innan det var klart för förutom den stora spelningen på Medis hade de också en mindre dagspelning på en av mina absoluta favoritskivaffärer, Record Hunter (ligger för övrigt på St: Eriksgatan). Jag tvekade in i det sisa om jag skulle orka pallra mig dit men när jag ändå hade ett ärende i krokarna var det lättare att motivera sig. Knökfullt var det i alla fall och framträdandet var charmigt och intressant :)
Det hela började med att Tracy Campbell förklarade att hon förväntat sig att hela bandet skulle spela och inte som nu med hon själv på akustisk gitarr med enbart elgitarr och någon fröfylld boll som komp. Dessutom skedde det hela fullständigt oförberett och med en bakfull sångerska. Eftersom det inte fanns någon som helst plan fick spelningen improviseras efter publikens önskelåtar där minst hälften slutade med att låten avbröts efter några rader med orsaken att de inte mindes hur den skulle spelas.
På betalkonserter blir man förbannad MEN, själva meningen med små spelningar i skivaffärer är väl att man ska komma närmare bandet, se mer personlighet och det gjorde man definitivt. Jag tyckte att det var väldigt charmigt. Före varje låt var fröken Campbell tvungen att vända sig om och fråga vilka ackord som ingick i låten och ibland även hur texten gick. Grejen är att minus några höga toner som skar sig lite i bakfyllan lät det, trots allt strul fullkomligt perfekt när de väl kom igång. Pop-perfektion och man blir så glad!


Jag vet inte om de ägnade eftermiddagen åt att öva eller om det räckte med att vila och samla tankarna för när det på kvällen äntligen blev dags för den riktiga konserten satt varje ackord och textrad där de skulle - utan problem. De spelade mest material från den nya skivan vilket passade mig utmärkt då bandet är en ganska ny bekantskap för mig. Let's get out of this country, Rassle Dazzle Rose, I need all the friends I can get och Lloyd så klart är sånna fina alster att man blir alldeles till sig.
Vad gäller Tracy själv är hon för bra för att vara sann. Hon är poppigt söt, hon skriver fantastiska låtar med imponerande klassiska melodier. Hon spelar gitarr och sjunger med en alldeles bedårande röst OCH hon har har fina klänningar. Hon är allt jag vill vara vilket gör att jag borde hata henne. Men det går inte - hon sjunger ju bedårande, spelar gitarr och skriver fantasiska låtar.
En väldigt, väldigt trevlig kväll - allt tack vare Camera Obscura.


Eller förresten så gjorde förbandet My Darling You också sitt till att det var så trevligt. De har verklligen tagit med sig något nytt och det känns som det var på tiden. Charm, energi och exeplariskt korta låtar. Och deras tre superfans på högerflanken var lika mycket underhållning dom. Jag blev aldeles varm i hjärtat och kunde för mitt liv inte sluta le.

Mando Diao, Debaser Medis 4/10-06

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Mando Diao. Jag vet att jag har nämnt det förut men det var när jag för första gången såg videon till låten ”Sheepdog” som hela min inställning till musik förändrades. Det gick från att vara ett av många intressen till den stora passionen.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.

”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.