Rätt årstid

Jag kände det redan när skivan kom, Markusevangeliet är en vinterskiva. Så där mitt under våren var det många nyanser som gick förbi men med kyla och mörker förstår jag allt. Igår gillade jag till och med "Noiserock i Japan"...

She & Him

Hon verkar älska 60-talet lika mycket som jag. Och hon låter fantastisk, både i de egna låtarna och på albumets alla covers. Det är några dagar sedan jag började lyssna på She & Hims album "Volume One" och det låter alltid så klyschigt men jag har faktiskt inte velat lyssna på något annat ända sen dess. Så ljuv och vän men med djup och mening, det är en fantastisk skivan som jag är strålande lycklig över att ha snubblat över.

Att Han var M Ward gick inte att ta miste på men vem är hon? Jo, tydligen är det skådespelerskan Zooey Deschanel som varit med i allt från Elf, Litarens guide till galaxen och fina The Go-Getter som nämnda M gjorde soundtrcket till. Tack och lov för att de båda träffades annars hade jag aldrig fått höra Volume One, jag tror nämligen att mitt för närvarande ganska goda humör är har en direkt korrelation till hur många gånger jag får trycka på play och höra "Sentimental heart".

Jag är betagen och oförskämt glad.

Glasgow

Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det allt brunt, smutsigt tegel, regnet och barnen i skoluniform - atmosfären skulle man kunna säga. Något i Glasgow gör i alla fall att jag plötsligt känner en än större förståelse för alla band som kommer härifrån. Det är naturligtvis bara i mitt huvud men min Glasgow-playlist på i-podden når helt enkelt nya höjder här i sin rätta miljö.

Lite oväntat för min egen del lyssnar jag allra mest på The Jesus and Mary Chain, jag har ju alltid trott att Belle and Sebastian som var mitt Glasgow-band nummer 1...

Dirty Dancing

Det är som om det bara fanns en enda låt kvar på min I-pod. Varje gång jag går utanför dörren åker Podden på och de senaste dagarna har mina val sett likadana ut varje gång. Musik - artister - Frida Hyvönen- Silence is Wild - Dirty Dancing. och inte bara för att det är första spåret...
För om jag sen stänger av musiken för att säg, svara i telefon och sen slår på musiken igen så gör jag samma sak, jag fortsätter alltså inte där jag var utan går tillbaka till Dirty Dancing en gång till.

Den här vanan gjorde att jag ett tag nästan trodde att jag bara gillade halva Silence is Wild eftersom jag oftast bara lyssnade på de fyra första låtarna innan jag gick tillbaka igen. Jag är inte så vidare förtjust i spår 2 och 3 medan Dirty Dancing och London! är gudomliga. Jag har dock nu insett att det finns guldkorn längre bak i spellistan också. December och Birds till exempel. Kallt och varmt på samma gång, som solsken över ett snölandskap eller te efter en promenad i höstkylan. Fint.

Världen blir lite vackrare

Jag har en ny spellista på min i-pod där de flesta låtar är från skivor som kommit ganska nyligen. Därmed ligger det en del låtar på den som jag inte har hört så mycket, några som jag nästan måste kolla vad det är när de dyker upp, utvalda lite på måfå från väl valda album.

Det är sällan jag kommer till slutet av listan innan jag är framme dit jag ska så låtar mot slutet kan överraska. I måndags kväll kom jag fram till universitetet efter långlyssnande. Då när jag lämnade mörkret och regnet och klev in i de klaustrofobiska sjukhuskorridorerna som utgör Stockholms universitet spelades plötsligt världens vackraste låt.

Jag visste inte vad det var, jag bara gick korridoren fram som i en film, tittade mig omkring i ren eufori och kände hur mycket finare min värld måste vara motför alla andras, i just det ögonblicket alltså.

Tiger Mountain Peasant Song - Fleet Foxes. Och världen blir vackrare.

Velandet blev ett enkelt val

Popaganda eller inte Popaganda? De 4 orden är fullt tillräckliga för att sammanfatta mina tankegångar den senaste tiden. Idag bestämde jag mig först för att gå då jag skulle få sällskap av en god vän. Det var dock bara lördagen som var aktuell för min del så när en-dagspasset var slutsålt slog den ökända beslutsångesten till igen, ett 2-dagars blir ju nästan dubbelt så dyrt...
Efter en lång tids vridande och vändande på för- och nackdelar, kontroll av smhi:s 5-dagarsprognos kom informationen som avgjorde saken; det är åldersgräns på 13 år. Kul för kidsen i och för sig, jag önskar att det varit så när jag var tonåring. Men nu är jag 22 och kommer därmed inte - jag kommer definitivt inte.

Spellista

Sommarspellista för 2008 - hittills

1. Black Kids - I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you

2. Autisterna - Johanna

3. Duffy - Mercy

4. MGMT - Time to pretend

sen repeat och repeat repeat repeat repeat

Lycka

Toto*Teens - Messa De Requiem

Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.

När det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen.

Nio apostlar vidgar sina vyer på vad som skulle kunna vara en helt vanlig musikföreställning, ty dom har tagit steget från den ordinära verkligheten och siktar uppåt mot skyn. uppåt mot ärligheten, härligheten, tryggheten och sanningen.

"Död, var är din seger? Död, var är din udd?"

Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen.


Jag återvänder till midsommar-Sundsvall tidigare för Toto Teens. Ärligt talat skulle jag nog ta ledigt från jobbet för att kunna se detta. Jag är fullständigt överexalterad. Jag saknar ord.

Konsert och inte konsert

Idag har jag köpt biljett till Markus Krunegårds spelning på Medis 17 maj och till Magnetic Fields på Cirkus 29 juni. Detta är goda nyheter.

Dålig nyhet är att det som skulle bli min nästa konsert, Kings of Convenience på Nalen blivit inställt. Tråkigt och jobbigt att måste gå och lösa in biljetten...

Ett underskattat färdmedel

Det här tycker jag är lite roligt.

Alla har väl fattat att "Jag är en vampyr" med Markus Krunegård är den bästa låten just nu. Texten är så genialiskt underfundig att jag blir aldeles till mig. Dock måste jag avslöja att jag de första kanske 5 gångerna jag hörde låten trodde att textraden "sitter och väntar modigt på sparken" innebar att Markus satt ner på en spark. Jag höll på att kikna av skratt under lyssning nr. 5 när jag insett mitt misstag. Jag kan inte fatta att jag trots följande rad om foten i huvudet inte kopplade.

Ibland kan man ha väldans roligt åt sig själv.

Podden vill mig ont

För 2 dagar sedan lyssnade jag för första gången på The Mountain Goats nya album Heretic Pride - och jag grät över hur bra det var. Jag kan inte förklara varför egentligen för även om jag kan bli aldeles till mig av musik brukar jag inte bli tårögd av en mp3-fil. Kanske var det för att jag inte känt musikhjärtat bulta på ett tag och när det gjorde det blev jag så glad för att det faktiskt kunde bulta så hårt.

Problemet nu är att kära Podden gör allt för att förhindra mig att känna denna lycka. När Heretic Pride läggs in i Podden finns låtarna där när den är kopplad till Itunes men när man kopplar loss finns det inget band som heter The Mountain Goats i artister, inget Heretic Pride bland album. Däremot om man söker varje låt separat så finns de där.
Hur går detta till?

Just nu kan jag i alla fall undgå problemet via "senast tillagda" men det varar ju inte länge. Tur är att hela albumet säkert snart går att hitta under "mest spelade"...

Wendy och jag

Ikväll tänkte jag gå på musiktidningen ettnolletts 50 nummer-firande. Det är gratis och där spelar Wendy McNeill. En gång fick jag en låt dedikerad till mig av Wendy McNeill - det tänkte jag berätta om nu.

Första gången jag stiftade bekantskap med Wendys musik var när hon skulle vara förakt till Ane Brun i Sundsvall hösten 2005. Wendy McNeill tvingades ställa in och jag kände mig tvungen att kolla upp vad jag ahde missat. Jag blev rätt så peppad av det jag hörde.

Ett halvår senare pluggade jag i Frankrike och då skulle Wendy spela strax utanför stan där jag bodde. Jag och 2 kompisar köpte biljetter utan att inse att det inte gick att ta sig till denna konsertlokal om man inte hade bil. Det var nära att allt hade ordnat sig med skjuts när vår tilltänkta chaufför plötsligt måste jobba över. Snåla som vi är var taxi inget alternativ men vi hade ju redan biljetter.

Lösningen blev att vi skrev ut en vägbeskrivning från internet och hyrde varsin cykel. Det var nästan en mil bort och vi hade aldrig varit där förrut men vi lyckades stolta och utmattade hitta rätt. Vi var till och med tidiga och eftersom vi inte hade hunnit äta mitt i all stress åkte vi och köpte pizza och i underbara Frankrike tyckte de inte att det var något problem att vi tog med pizzan i till konserten!

Väl inte satt vi och pratade på vårt kära modersmål och då kommer en svensk man fram som visar sig vara Wendy McNeills turnémanager. Vi pratade ett tag och vi kunde naturligtvis inte låta bli att berätta hur mycket vi offrat oss för att komma dit. En imponerad turnémanager hade tydligen sedan sprungit och berättat detta för den turnétrötta Wendy som sedan på scenen berättade för hela publiken om vår bedrift och tillägnade oss fina "Such a common bird".

Det var så roligt och med tanke på min normala ovilja till motion tyckte jag även att vi förtjänat en låt. Senare på kvällen, på hemväg med våra cyklar förstod alla förbipasserade bilar med konsertbesökare vilka vi var och tutade glatt.

Ett halvår senare träffade jag Wendy McNeill lite snabbt på Malmöfestivalen då hon berättade om hur less hon varit den där kvällen och hur vår historia hade gjort henne på bra humör. Och det gjorde mig på bra humör!

Nu ser jag fram emot att få höra henne spela igen och jag är ytterst nöjd med att jag nu kan ta mig fram med tunnelbana.

Bonus, en av Wendys snyggaste textrader:

"How can I be shocked when the shark bites,

I've been swimming with steaks in my pockets all my life"

I'm not there

Jag har tendensen att bli så förförd av bra musik och berättelser om olika scener och band att jag kan bli besatt av filmer som egentligen kanske inte är mycket mer än medelmåttiga (läs 24 hour party people).

Igår såg jag I'm not there. Todd Haynes Dylan-film där namnet Bob Dylan inte nämns en enda gång, där Bob Dylan är 6 olika personer. Naturligvis har jag inte kunnat lyssna på så mycket annat än Dylan sen dess men jag tror ändå att det måste vara mer än musiken som gör att den här filmer drabbar mig.

Den rena filmälskaren i mig måste också hylla. Det räcker egentligen med att se förtexterna för att förstå om man kommer att gilla den eller inte.

Naturligvis hjälper det om man har bläddrat i en och annan Dylan-biografi och stirrat på ett och annat skivomslag men jag tror det går bra utan också.

Cate Blanchett ÄR Bob Dylan, förlåt jag menar Jude Quinn. Charlotte Gainsbourg ÄR en briljant skådespelerska och kanske världens vackraste.

Otroligt frustrerande är nu att min skivspelare verkar ha gått sönder OCH min Highway 61-cd hackar. Thank God för Podden.

God Jul

I brist på andra intressanta saker att skriva om kommer här låtlistorna till 3 blandskivor som jag gav bort i julklapp:

Till pappa: Bra från 2007

1. Feist - One, two, three, four

2. Jamie T - If you got the money

3. Jens Lekman - Postcard to Nina

4. Kate Nash - Foundations

5. Of Montreal - Suffer for fashion

6. Babyshambles - delivery

7. Laakso - Italy vs. Helsinki

8. Rilo Kiley - Silver Lining

9. Mando Diao - Never seen the light of day

10. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt

11. The Ladybug Transistor - This old chase

12. Sahara Hotnights - Neon lights

13. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård

14. M.I.A - Paper planes

Till en kompis: Blandat så klart

1. Architecture in Helsinki - It 5

2. France Gall - Poupé de cire, poupé de son

3. Bat for Lashes - Horse and I

4. Patrick Wolf - Magic Position

5. The Long Blondes - Once and never again

6. Andrew Bird - Heretics

7. Lucky Soul - One kiss don't make a summer

8. Beirut - Postcards from Italy

9. The Ladybug Transistor - This old chase

10. Of Montreal - Suffer for Fashion

11. Cats on fire - I am the white mantled king

12. The Lucksmiths - Untidy towns

13. M.I.A. - Paper planes

Till en annan kompis, där jag först övervägde olika teman som 60-tal, franskt, på svenska, retro eller 2007.

Resultatet blev: Världens mest osammanhängande blandskiva

1. Architecture in Helsinki - It 5

2. Billie Holiday - Summertime

3. Anaïs - Mon coeure, mon amour

4. Beirut - Postcards from Italy

5. Patti Smith - Dancing Barefoot

6. Feist - One, two, three, four

7. Nationalteatern - Kolla, kolla

8. Of Montreal - Suffer for Fashion

9. Os Mutantes - Senhor F

10. Pugh Rogefeldt - Små lätta moln

11. The Ladybug Transistor - This old chase

12. The Libertines - Music when the lights go out

13. The Magnetic Fields - I think I need a new heart

14 . M.I.A - Paper planes

Ja, jo deet blev en hel del låtar som "återanvändes" men det vet ju ingen om - förrän nu då förstås.

Lykke Li

Enligt diverse artiklar om och intervjuer med Lykke Li har hon växt upp på ett berg i Portugal och jagat sköldpaddor, hon har åkt ensam till New York och försökt lura i folk att hon är en jättekänd svensk sångerska och därmed fått spelningar.

Ett välkänt faktum är sen att hon spelat in ett hyllat album som Björn Yttling producerat och hon har förmågan att se alldeles för snygg och cool ut.

Lykke Li är speciell, jag är vanlig.

Jag har inte bestämt mig för om det är imponerande eller provocerande.