Varför

Varför börjar man blogga anonymt?

Kanske för att man är en jätteblyg liten 18-åring som vill skriva saker om ett ämne hon älskar men inte tycker sig kunna något om. För att undvika att bli igenkänd, för att undvika att bli ifrågasatt. För att kunna skriva precis vad som helst utan att behöva tänka på vem som läser. Kanske för att få vara en annan person ett tag. Anonymitet är trygghet.

Nu vet jag att det finns åtminstone några personer som tycker att det jag skriver är värt att läsa, jag vet att några tycker att jag faktiskt kan någonting om musik. Jag är dessutom inte lika blyg längre, inte lika rädd för att bli bortgjord eller rädd för att vara töntig. Jag är en tönt men jävligt stolt över det.

Jag känner inte att jag behöver vara anonym längre, ett ganska stort steg när man bloggat i över ett och ett halv år men skillnaden lär inte bli enorm. De jag känner vet att det är jag som skriver här, för de jag inte känner spelar det ju ingen roll vad jag heter. Jag heter Ida förresten.

Orka leta!

Jag har just insett att jag ger oerhört lite tips på nya, spännande grejer på den här bloggen. Anledningen till det är att jag inte känner till några nya, hippa band. Jag är bra på att ha åsikter om det jag hört talas om men jag är däremot urusel på ett gräva fram ny musik, jag orkar inte. Allt jag skriver om har du antagligen redan läs om i Sonic (fast det betyder ju inte att du ska sluta läsa om mina åsikter...) men tack och lov finns det andra bloggar där skribenterna är väldigt bra på det. Jag ska försöka lägga upp lite fler länkar här brevis snart men så länge kan jag ju nöja mig med att säga att favoriten just nu är Indiemaffian. Weathershows halvårslista är extra värd att kolla in...

Jecko - franskt på engelska

Jag har lämnat en liten lucka här på bloggen när det gäller min vistelse i Frankrike - det är synd för jag fick höra väldigt mycket bra musik, framför allt live. Mitt kära Montpellier bjöd på konserter mest hela tiden, nästan alltid mycket billiga eller helt gratis. Det finns mycket att berätta och jag börjar nu.

Har ni nån gång sett nån som spelar live själv, enmansband men som använder den där tekniken då man spelar in en slinga direkt på scen på ett instrument och sedan låter den gå på repeat resten av låten. På så sett kan man bygga en fantastisk ljudbild helt på egen hand. Första gången jag såg detta ske rakt inför mina ögon var i källaren på restaurang Baloard, en mycket trevlig men aningen skabbig liten konsertlokal och jag blev förtrollad.

Mannen som gjorde den fina, ja rent ut sagt fantastiska spelningen kallar sig Jecko. Han är inte bara singer-songwriter utan behärskar också en lång rad instrument som, gitarr, piano och fiol. Musiken kan var beskrivas som ganska traditionell pop men med massiva ljudutflykter. Jecko blandar texter på både franska och engelska. Eller egntligen inte, förrut var det engelska men det nyare materialet sjungs på franska.

En skiva finns det också, den är fin, helt på engelska men den gör honom enligt mig inte alls rättvisa. Skivan är bra men inte så där överväldigande som spelningen var. Men lyssna ändå, helst på den söta "Yes I do" som är den enda låt som lever upp till sin potential på skivan.

Det är redan bra men det kan bli hur bra som helst...

Marble!

Idag hörde jag Marbles låt "BAM!" på p3!

För de som inte är medvetna om det så är Marble ett post punk-band från Sundsvall som jag tjatadenågra gånger om på min gamla blogg innan den försvann. Nu är det dags att börja tjata igen...

Debutalbumet släpptes för några veckoer sedan och fick välförtjänta 9/10 på Dagens skiva. Jag klämde själv i med en 4/5 och en ganska rejäl hyllning.
Nu typ två veckor senare har skivan i stort sett gått på repeat i min minidisc, jag vet inte om 4 räcker längre, jag är ta mig tusen besatt. Det är inte intelligent, inte originellt det är bara så förbannat bra. Lyssna själva här.

Egentligen hade jag tänkt skriva exakt så här men Niklas Strömberg hann före: Efter rader som ”this here is my fist and that’s the door, leave before you make friends with the floor”, vill man tatuera Marble över hela bröstet och börja bära baseballträ bara för att hotta up sin image. (oservera att jag dock skulle ha valt att placera tatueringen på något annat ställe...)

Egentligen gillar jag skivan så mycket att det börjar bli lite pinsamt. Varje gång den extremt coola sångerskan Tove Harström sjunger "I wanna do what Nancy Drew does"i den knäckande dängan Nancy Drew kan jag bara tänka en sak. I wanna do what Tove Harström does- jag vill sjunga i Marble.

The Spinto Band

Min första av många aha-upplevelser på Accelerator var amerikanska The Spinto Band. Jag minns inte senast jag såg ett band som rörde sig så mycket scen om jag ens någonin gjort det. Det hoppades, dansades, diggades och dom var allmänt coola på ett töntigt sätt och det svängde oerhöert mycket. De körade till och med två och två vid varje mikrofn, lite 60-talskänsla vilket jag naturligtvis faller för direkt.

Jag var glad och uppåt och dansade hela den timmeslånga spelningen precis som dom gjorde, en riktigt succéestart på en riktigt succékväll!

Åh, Accelerator

Jag lyckades ta mig iväg till Acelerator i alla fall, ensam visserligen men det var det värt. Jagtänker skriva tusentals ord om hur bra det var, tårar för Regina Spektor, leenden för The Spinto band och ännu mer tårar för Vashti Bunyan. Tusaentals ord ska det bli - när jag har tid. Det är snart, hoppas jag.