onsdag, april 29, 2009

Skrattar åt Skansros



Det är alldeles oerhört komiskt. Först går Skansros och anklagar Autisterna för att vara pretentiösa och nu visar det sig att alla mina misstankar om stenar i glashus var rätt så befogade.


I DN för någon veckan sen säger sångaren Felix Andersson:
– Heter man Autisterna har man antagligen en viss kulturell ryggsäck. Vi skulle aldrig vara så pretentiösa att vi tog vårt namn efter en Stig Larsson-bok.

När samma Skansrosare intervjuas av den alltid så förträfflige Daniel Swedin i senaste numret av Groove pratar de lite om Felix Anderssons textförfattarförebilder Slas och Olle Adolphson. Sedan nämns att Skansros hade en låt på sin EP med namnet ”Fritiof Nilsson Piraten” där första raden börjar likadant som i Piratens Bombi Bitt och jag.


Det avslutande stycket i intervjun handlar om psykoanalytikern Erik H. Erikson eftersom hans teori om individens olika utvecklingsstadier där varje fas innehåller en psykosocial konflikt är något som intresserar Felix Andersson. I fasen i åldern 19-30 ska den huvudsakliga konflikten vara den mellan närhet och isolering.
- Det känns ju som att det är den konflikten er skiva handlar om?, påpekar Daniel Swedin.
– Precis, säger Felix Andersson och jag skrattar ihjäl mig. Det här är alltså killen som går och kallar ett annat band för pretton. Sällan har väl kommentaren ”bristande självinsikt” känts mer träffande.

fredag, april 17, 2009

Annika förklarar Glasvegas

Jag var en av alla de som hoppade på Glasvegas-hypen. Jag brukar vanligtvis vara allergisk mot all form av unison hyllning, så till den grad att jag ibland avfärdar band som faktiskt förtjänar min uppmärksamhet (läs Arcade Fire). Glasvegas fann jag, liksom många andra, helt oemotståndliga och stämde in i hyllningskören.

Nu under våren har jag börjat ifrågasätta mina hyllningar. Kommentarerna om att Glasvegas låter som vilken meningslös arenarock som helst började gnaga i mig när den störta euforin lagt sig för av någon anledning har jag aldrig lyckats förklarar exakt varför jag tyckte det var så bra. Jag är inte den som kan hela rocklexikonet utan och innan, inte den som upptäcker allt nytt först. Min nisch som musikkritiker har enligt mig alltid varit förmågan att beskriva och förklara varför något är bra, identifiera både styrkor och svagheter - att hitta kärnan. Med Glasvegas lyckades jag aldrig sätta fingret på var det fina låg och det gick alltså så långt att jag började tvivla på mitt eget omdöme och ordet överskattat började smyga sig in i mitt sinne följt av ett frågetecken.

I helgen hittade jag förklaringen till Glasvegas storhet och såklart var det experternas expert Annika Norlin som hade den. På sin fantastiska låttextblogg "Waiting around to die" skriver Annika ett inlägg om Florence Valentins "Spring Ricco". Där passar hon på att göra en utläggning om hur svårt det är att skriva låtar med ett budskap utan att hamna i det hon kallar för ett äckligt ovanifrånperspektiv. Och sen kommer det - förklaringen:

"För mig var just det här var det enastående med Glasvegas-skivan, hur de lyckades berätta något utan att ställa sig ovanför den de berättade om, hur de för en gångs skull förde in lite kött och känslor i de här låtarna och hur de såg de som ingen annan såg utan att överdriva för tydlighetens skull."


Där satt den! Det är precis därför Glasvegas är så bra, bättre än de flesta och definitivt många snäpp över alla de menlösa band som Glasvegas-belackarna försöker jämföra dem med.

Duetten "Stenad i Stockholm" mellan Perssons Pack och Annika Norlin är för övrigt en av vårens höjdpunkter.