lördag, maj 23, 2015

När golvande guldkorn en får att vilja skriva om musik igen

"Brödet" på Cyklopen den 22 maj 2015

Jag älskar att gå och lyssna på demoband. Varför jag nästan aldrig gör det nu för tiden är oförklarligt. Det är ett värde i sig att ge ett band eller en artist en chans innan någon berättat om det är bra eller dåligt. Och för mig är det en glädje även när demobanden för dagen lämnar mycket att önska i kvalitet och leverens. Det har fortfarande ett egenvärde. Men det som ändå hela tiden finns i bakhuvudet är en längtan efter det där guldkornet, att få bli fullständigt golvad när en inte förväntar sig det. Att få höra något nytt och känna att det här är så bra och kan bli hur stort som helst.

Den starkaste känslan av det slaget som jag någonsin haft var när jag såg First Aid Kit i början av 2008. Det var fortfarande nästan bara en syster som utgjorde bandet, den andra var bara kör och gitarrspelandet verkade nytt för något ovana fingrar. Däremot vibrerade hela luften av en urstark känsla; att de här kan bli hur bra som helst och hur stort som helst.

Igår fick jag för första gången sedan dess en liknande känsla. Den framkallandes av ”Brödet”. Ett band som är ganska hemlighetsfulla och sparsmakade i att försöka beskriva sig själva. Enligt deras facebook-sida spelar de genren ”Depth” och kan beskrivas med orden ”we care”. Beskrivningen av bandet i gårdagens event är en liten sägen med rader som ”...ett stort inbördeskrig hotar hela provinsen, av vilken den ena sidan vill bryta sig fri från skaran av förvirrade pretentiösa medelklassbarn, medan den andra vill förbli en del av det.” 



Den som nu vill irritera sig på pretentioner bör bara släppa det och istället hänge sig åt musiken. Brödet är ett urtight sexmannaband som skapar fantiastiska ljudbilder och ett hypnotiskt driv. Här är både laptops, syntar och elgitarrer en självklarhet. Jag kommer och tänka på en textrad ur den gamla LCD Soundsystem-klassikern ”I'm loosing my edge” där det ironiseras över band som säljer sina gitarrer för att köpa turntables som snart säljs för att köpa gitarrer igen. Brödet säljer inget. Även om de elektroniska elementen dominerar tjänar de mycket på att ha en full klassisk uppsättning med elgitarrer, bas och trummor utöver syntarna. Det skapar en vacker och levande ljudbild och lyfter bandet till något utöver det vanliga.

Stella Cartiers på sång har en röst med inneboende nonchalans, menat på ett bra sätt och en stark personligt ton som lyssnaren kommer att känna igen. Den är en del av den övriga ljudbilden men samtidigt ett givet centrum.

Att de har en trummis som av en bandmedlem beskrivs som en prickfri robot men med högst mänskliga känslor säger nästan allt om Brödets sound. Det är precis så det låter, musiken är prickfri och känslorna svallande. Och hitsen är många.

Brödet får mig att vilja starta ett skivbolag och signa dem fort som bara den (även om någon annan nu kanske har hunnit före?). Och dessutom fick de mig att vilja skriva om musik igen. Mitt tonårsjags musikmani är återuppväckt och allt tack vare Brödet. Att jag fick den här storartade upplevelsen för blotta 20 spänn känns som rena rånet.

Snart kommer singeln Kervala finnas på Spotify och ingen kommer att kunna värja sig. Tjuvlyssna redan nu på Soundcloud.