tisdag, maj 30, 2006

Popaganda lördag




Sammanfattning lördag


The Tiny
The Tiny är ett av mina favoritband och jag tvingade min kompis att åka in extra tidigt bara för att vara säker på att inte missa en enda ton. Ellekari Larssons röst, de vackra melodierna – det får inte missas. Tyvärr var ljudet på den lilla scenen under all kritik under hela festivalen, oftast var det basen som var outhärdlig och här var det en cello som förvandlades till tortyrredskap. Cello som är så fint men hur kunde dom strunta i att spela Close enough? Man blir ju förbannad.

Hets
Laakso-Markus nya band spelar någon sort punkig indiepop, återigen var det problem med ljudet då jag knappt lyckades urskilja ett ord av texterna, vilket var synd, det är ju kul med svenska om det görs bra. Med tanke på ljudet kan jag inte bedöma bandets musik rättvist men jag tror att det kan vara bra, riktigt bra.

Här gjordes en liten paus i konsertrännandet för lite gratis film. Musik var förstås temat och det var mer än trevligt att få sitta ner och titta på snart aktuella ”Brothers of the Head”. En historia om siamesiska tvillingar som dras in i rockvärlden och jag gillade den skarpt. En fascinerande film som jag rekommenderar, lite rörig men jag drogs i alla fall in i den.

Elf Power
Lite folkrockig pop som gick helt i min smak, inte så konstigt när Elephant 6-kollektivet ligger bakom.

Hello Saferide
Det här var en konsert jag sett fram emot, lite låtar att sjunga med i och jag fick det jag ville ha. Det känns väldigt svenskt på ett bra sätt, jag var glad och trivdes.

Mapei & Up Hygh
För de som kan något om hip hop (och den kategorin tillhör ju inte jag) var det visst en stor grej att Up Hygh var där, jag har hört ryktas om en viss hype. Men bara för att jag inte vet något om det betyder det ju inte att jag inte kan tycka om det – det inte helgens höjdpunkt för min del men återigen ett skönt avbrott från popmaffian.

Whitest boy alive
Åhh, Erland Oye, så söt, så glad, så jälva bra. Jag var så lycklig och förförd och musiken gick inte heller av för hackor. Riktigt bra dansmusik och dansade gjorde jag, var så säkra.

Aqueen Dance & Ton
Lite reaggeton, lite dancehall och jag behöver väl inte upprepa det där med avbrott. Det var kul att shaka lite ass så att säga och trots min okunskap fick jag för mig att det var väldigt bra kvalitet på det som hördes, jag gillade det.

Josh Ritter
Efter allt dansande var humöret på topp så vad som än hade följt hade varit succé. Dansandet fortsatte under Josh Ritters konsert som var, bra, helgjuten och han verkade oerhört lycklig över den stora publikens välvilja. Trevligt som tusan.

Vi pausade under Sophie Rimheden för att få i oss lite mat som även den måste berömmas i år igen. Lite dyrt men mycket gott.

Shout out louds
Förut hade jag lite problem med Shout out louds och det utan att knappt hört en låt. Men jag gillade första singeln från senaste skivan så jag tänkte att jag nog kommit över den där känslan om jag inte vet var den kommer ifrån. Men nej, med undantag för två-tre låtar som jag gillade så är det något med det här bandet som jag inte tål. Jag funderar på att utveckla det vidare så småningom men nu kan jag bara säga att det antagligen mig det är fel på och inte bandet för rent objektivt sett tror jag att det var en rätt bra spelning.


Så jag hoppas att ni som inte var där ångrar er och jag hoppas att ni som var där skänkte lite pengar innan ni gick för det var det ta mig fan värt.

Popaganda fredag




Sammanfattning fredag:

Strip Squad
De 5 minuter jag hann se imponerade inte men jag kan inte döma ut något efter så kort tid så jag håller tyst.

Pascal
Vardagsrealistiska texter, ja varför inte men då vill jag ha en historia berättad för mig och inte ändlöst mässande av en och samma fras. Jag hade sett fram emot lite punkpop men jag förväntade mig mer, det här var inget mig.

Kalle Haglund
Att han är svensk mästare i poetry slam förvånar mig inte. Kalle Haglunds ord både roade och berörde,han påpekade viktiga sanningar. Sjöng sött gjorde han också och jag blev nästan lite kär, Kalle är min nya idol, typ.

Language of Flowers
Ahh, mitt pophjärta jublar åt denna irländska, så vackra, så fina melodiösa pop. En ny skiva noteras på inköpslistan.

Lonely, dear
Tänkte strunta i hela konserten eftersom spelningen på Accelerator förra sommaren lämnade mig så oberörd men jag gav det en ny chans och det var bra gjort. För det var bättre, mycket bättre. Kanske kommer jag inte gå och sjunga låtarna resten av sommaren men bra var det.

Shima Niavarani
Lite av allt: lite poesi, lite musik, några humoristiska små historier och allt i toppkvalité. En riktigt sympatisk upplevelse.

Lo-Fi-Fnk
Det känns som Sverige översvämmas av manliga duor med dansant musik just nu. Det sköna är att de allra flesta håller måttet och det gör även Lo-Fi-Fnk. Jag dansade nöjd och glad hela konserten.

David and the Citizens
Det är alltid roligt att se ett gammalt favoritband på scenen och det svänger fortfarande om the Citizens. Jag deppar ju lite över att blåssektionen näst intill är borta men de gamla låtarna sitter ändå som en smäck och de nya verkar inte så pjåkiga heller.

Emil Jensen
Återigen bjöd jamobilen på en blandning av musik, poesi och ståuppkomik och ännu en gång med lysande resultat. Ateistgospeln var underbar.

New Young Pony Club
Svårbestämd genre så jag snor Popagandas egen beskrivning ”new wave-discopunk”. Efter all (visserligen bra) svensk pop bjöd London-bandet på ett välbehövligt avbrott, det svängde.

Sirqus Alfon
Pga. en felläsning i schemat missade vi halva föreställningen vilket var oerhört synd. Om du har chansen så missa inte den här showen , gatucirkus blandat med 90-tals hitsen du minns.

Frida Hyvönen
Jag älskar Fridas musik och med Marit Bergman på kör spelas den ena fantastiska låten efter den andra. det kanske inte direkt är publikfriande men det är jäkligt bra musik.

The Embassy
Även här fantastisk musik och även en hel del snygga filmer i bakgrunden men att se en konsert med The Embassy är lika nödvändigt solskyddskräm i spöregn. Tråååkigt! The Embassy hör hemma i dina hörlurar eller på ett dansgolv nära dig, tack och lov att jag inte hade betalat för det här.

Le Sport
Jag är inget stort fan men jag kan heller inte klaga och hiten är ju värd bara den.

Popaganda torsdag

ef


Här kommer nu sammanfattningen av min Popagandahelg med kortfattade kommentarer om allt jag hann se, vilket var rätt mycket. Jag valde att helt ignorera Allhusets existens eftersom jag då skulle kunna se alla band på övriga scener. Det kanske var ett misstag, vad vet jag, för jag är medveten om det fanns en hel del bra grejer där inne också. Men gjort är gjort och varför sörja det man missat när man kan glädjas åt det man fått. Först ut: torsdag.


The Gray Brigade
En bra start på dagen. De hade några sköna låtar och framför allt oerhört sköna moves på scenen. Sångaren sjöng väldigt bra vilket dock inte riktigt faller mig i smaken, lite musikalröst i mina öron.

Hank and the Prank
Mitt första möte med Jamobilen och den här dockteatern med slapstick och depression hade visserligen sina poänger men det tog oerhört lång tid innan jag blev helt övertygad. Men det blev jag ändå till slut, det var roligt.

The Kid
På Hultan för två år sedan övervägde jag att stanna upp jättelänge för att se då hypade The Kid. Jag orkade inte det och ångrade mig lite sen men det hade jag inte behövt göra. Jag ser överhuvudtaget inga poänger med det här.

Alexander Salzberger
Ståuppkomik, mest imitationer och visst var det kul, ibland väldigt kul, väl genomfört.

Peter, Bjorn & John
Inget utöver det vanliga men ändå väldigt fin pop. Jag gillade det.

I’m from Barcelona
Jag vill vara med i I’m from Barcelona, dom verkar ha så himla roligt. Jag hade också roligt när jag tittade på, alla låtar håller inte hela vägen med överlag är det underbart naiv handklappspop och ett riktigt bra drag. En av kvällens bästa konserter.

Lacrimosa
Feministisk teater med musikinslag. Det är ju såklart budskapet som ska fram, många poänger här och en del överdrifter för det komiska syftet. Jag höll verkligen på att dö av skratt, fördomshumor är en favorit, helst om det ligger lite (eller mycket) sanning i det hela. Alla svenska komiker kunde inte överträffa det här tillsammans.

Tunng
Fin folkig pop från England, det kanske är fantastisk efter fler lyssningar men nu nöjer jag mig med att säga att här finns det potential.

Henrik Berggren
Jag har aldrig botaniserat Broder Daniel-träsket varför min relation till Henrik Berggren är lika med noll. Jag var ganska uttråkad större delen av tiden, var bara Shoreline som hettade till men då var det verkligen ordentligt.


Mindre Nils
Tydligen kallas det klezmer och är någon östeuropeisk musikstil som jag inte är jättebekant med. Men det svänger och blandat med de ibland tragiska men oerhört lustiga anekdoterna blir det en kanonföreställning. Extra imponerad över alla språk som avverkas.

Final Fantasy
Jag är oerhört svag för fiolpojkar, speciellt som fiolen används till att skapa popmusik, speciellt om det handlar om kreativ, alldeles underbar popmusik. Utan tvekan kvällen höjdpunkt. Kärlek.

Darya & Månskensorkestern
Ahh, finsk tango. Hann inte se så mycket men visst var det alldeles ypperlig finsk tango.

Mew
Det var väl en stor grej att Mew var där. Jag kände inte någon särskild entusiasm själv, har alltid haft lite problem med musik som består av en ljudvägg som svävar emot en. Det var en bra konsert men den tog mig inte till himlen.

Jag offrade C.Aarmé för att sätta mig ner i tunnelbanan och äta en banan. Min rygg och min mage behövde det.

Jenny Wilson
Spöregn - det är allt jag minns från första delen av konserten. Jag är ett stort fan av Jenny Wilson och jag tyckte att hon presterade det hon skulle. Faktumet att jag var dyngblöt och höll på att frysa ihjäl tog tyvärr bort en del av njutningen.

Tyska - världens vackraste språk?

Sitter och lyssnar på 2raumwohnungs album "kommt zusammen" från 2001. Det är så bra att jag saknar ord. Den som säger att tyska är ett fult språk så kan dom lyssna på det här och sen hålla käften.

måndag, maj 29, 2006

Popagandas propaganda

När jag är på festival vill jag lyssna på musik. Inte ett allt för chockerande statement kanske men det måste sägas och det är pga. av detta som de politiska partiernas närvaro stör mig. För många hör det ihop, musik och politik men jag vill gärna hålla de två åtskilda och när konsertschemat är tightare än ”J-Lo in her jeans” har jag verkligen inte tid att varken diskutera eller samla broschyrer. Till en början orkar jag säga nej tack till alla papper som sträcks fram men det slutar alltid med att jag lessnar och istället tyst tar emot allt som kommer i min väg och innan jag vet ordet av står jag där med en halv regnskog i näven. Av en slump hittade jag och min kära vän den perfekta lösningen på problemet och eftersom det här är en musiksida och jag helst håller isär musik och politik så ska det här berättas utan att gå in på min egen politiska positionering. Som jag nämnt så regnade det i stort sett konstant under Popagandas två första dagar, lösningen var att köpa en regncape och det såldes enbart av vänsterpartiet för det mycket rimliga priset 10 kr styck. Helt klart helgens bästa köp, så himla värt det bara för att slippa regnet. Dessutom tillkom ännu en fördel. På ryggen fanns det naturligtvis lite reklam för vänstern, en fras med humor på hög nivå: ”Problemen kommer uppifrån (v)”. Det är ju fyndigt. Det är det lilla v:et i slutet som skapar magin med denna cape. Vänsterpartisterna såg det och tänkte att där går de redan frälsta, sossar och folkisar såg samma v och tänkte att där är det inte ens nån idé att försöka. Resultat: jag var torr och pappersfri och det enda som krävdes var en regncape från vänsterpartiet!

Popaganda – 06

Kyla, regn och leriga skor – femårsjubilerande Popaganda bjöd återigen på äkta festivalkänsla. Tre dagar fullsmockade med musik och annan kultur, allt helt gratis så trots ett ihållande duggregn som då och då övergick till ösregn så kan man inte annat än älska det. Det mesta av det bästa från den svenska popscenen fanns representerade och med akter som Hets, Hello Saferide och I’m from Barcelona kan man säga att det var en försmak av hur den svenska festivalsommaren kommer att låta och jag tycker helt klart att det verkar lovande. Några väl valda utländska akter kompletterade utbudet, enda problemet var att hinna med allt och framför allt hinna med att sitta ner ibland men det var omöjligt. Så efter tre dagars stående, minimum nio timmar i sträck per dag/kväll så är jag rätt sliten men det var det värt. En del bottennapp blev det förstås men det förlåter jag så gärna, det är ju gratis.

En extra liten ljudpunkt i det redan så skimrande var riksteaterns ”Jamobil” med fullproppad med det mesta man kan begära i kulturväg eller som de som det står på hemsidan: ”undergroundpoesi, keffcirkus, otraditionell hiphop, spokenword, rumpskak, brandtalsbingo, finsk knivtango och sjuk humor.” Går det annat än älska? Svar nej. Och, lägg även till gratis bio serverad Stockholms filmfestival så fattar du vilken grej du antagligen missat!

Jag älskar att hylla saker jag gillar och jag tänker banne mig ta tills öronen blöder så förvänta er utläggningar om min kärlek till Erland Oye och hans leende, Kalle Haglunds magiska ord och eventuellt ännu en hyllning till handklapp inom kort.

Popmuskeln värker (= vaden, pga allt taktstampande), jag har lera upp till knäna och ett euforiskt leende på läpparna. Jag har dessutom varken gjort av med en fömögenhet eller sovit i ett ett kallt, äckligt tält. Nämnde jag föresten att jag älskar Popaganda? Och nämnde jag att det var gratis!?

onsdag, maj 24, 2006

Aahhh, Popaganda

Imorrn bär det av till Stockholm för underbara Popaganda, alltid en av årets höjdpunkter. Popaganda har allt som till exempel min lokala lilla folkfest Gatufesten, ny spännande musik och gratis inträde. Musik-bra, gratis musik-bättre.

Hoppas många gör som jag så ses vi på Frescati imorrn och en rapport om hur det var kommer förstås till veckan.

tisdag, maj 23, 2006

Optimistens straff

Oberoende av hur jag beter mig i livet i övrigt så har jag alltid varit extremt nervös och pessimistisk när det handlar om att köpa biljetter till konserter eller komma i tid till demsamma. Jag köper alltid biljetter långt i förväg och om nån som jag vill ha med min på konsert inte kan bestämma sig är jag alltid helt hysteriskt nervös, näst intill panikslagen för tänk om det blir slutsålt. EN jälva gång står jag emot paniken och låter mig övertygas om att vi kan köpa biljetterna där, precis innan spelningen. Såg jag Tinariwen på Pipeline igår kväll? Naturligtvis inte - det var ju slutsålt.

Fuck.

lördag, maj 20, 2006

Belle and Sebastian, Annexet 17/5 -06



Mitt livs andra Belle and Sebastian-konsert. Möjligheten fanns där så, tja… jag gick en gång till. Jag ska vänta med att förklara och analysera varför och nöja mig med att analysera konserten.

Jag kan ju börja med att säga att det var bra den här gången också. Lokalen var tyvärr bra mycket sämre än i Malmö, jag stod inte längst fram på KB men jag var trots det då närmare bandet än vad jag var nu när den typ 2 meter höga scenen stod fyra meter från staketet. Annexet var inte heller fyllt men jag kan ju egentligen inte göra annat än att tacka lokalbytet eftersom jag annars inte skulle ha fått någon biljett. Större delen av låtarna var desamma men de få ändringar som gjordes var mer än tillfredsställande, mer ”Tigermilk” vilket alltid får mig på gott humör.

Så vad är det som skapar magin med just Belle and Sebastian, varför har dom blivit den indieinstitution dom faktiskt är? För mig personligen är det för att dom har allt, dom klockrena popmelodierna, de finurliga, söta texterna, rösterna, den genuina musikaliska begåvningen, allt. Jag skulle framför allt vilja trycka lite extra på rösterna. Jag som lider av en extrem 60-tals fetisch är naturligtvis barnsligt förtjust i stämsång och skulle vilja ha mer av det i dagens musik. Anledningen till att stämsången fått kliva undan under så lång tid tror jag beror på att de flesta band inte alls har röstresurserna för att fixa det (att alla inte gillar stämsång lika mycket som jag kan ju också vara en anledning…) men i Belle and Sebastian finns resurserna och de utnyttjas på allra bästa sätt. Det som fascinerade mig allra mest under de båda konserterna var framför allt att det där vackra, perfekta ljudet som normalt bara kommer ur mina hörlurar faktiskt skapas av människor. Varje detalj, varje stämma sitter som en smäck, precis som på skiva men ändå värt att se live.

Jag vill vara med i Belle and Sebastian

fredag, maj 19, 2006

Belle and Sebastian KB Malmö 13/5




Det här var min allra första Belle and Sebastian-konsert. För min egen del så behöver jag inte skriva mer än så, jag vet precis hur det var, hur det kändes bara genom att skriva den meningen, min första Belle and Sebastian-konsert. För mig var det liksom stort bara det, även om det hade varit uselt, (vilket det nu inte var) det var ett mål som uppfylldes, det sista bandet jag äger mer än tre skivor av som jag inte hade sett live, en av mina nyårsönskningar uppfylld.

Okej, nu när alla förstår hur viktigt det här var för mig så kan jag börja med själva recensionen. Jag hade för säkerhetsskull förberett mig på det värsta, en konsert enbart bestående av låtarna från nya skivan utan ett enda litet smakprov från det underbara 90-talet. Missuppfatta mig inte, jag gillar faktiskt den nya skivan, jag lyssnade in mig på den riktigt ordentligt som förberedelse men jag skulle ljuga om jag sa något annat än att det är de två första skivorna som ligger mig varmast om hjärtat. Tack vare den här förberedelsen så blev jag glatt överraskad, Belle and Sebastian känner sina fans så enbart en minoritet av låtlistan ägnades åt de nya alstren. De spelade till och med den nästan antika, superfina ”Belle and Sebastian” – det är ju nästan så man blir tårögd. Jag kan ju helt enkelt säga att jag var nöjd, ja jag skulle nästan vilja kalla det lycklig.

Lokalen KB var också väl lämpat för ändamålet, scenen var nära och stämningen god. Stuart var på bra humör, dansade och pratade med den där så obeskrivligt vackra skotska dialekten som jag också vill lära mig. De gamla låtarna spelades i nya lite gladare versioner och det vet jag att många störde sig på men jag tyckte att det var bra. Det här är inte samma Belle and Sebastian som gjorde ”Tigermilk” och det är det bara att acceptera, melankoli är inte den dominerande känslan längre, det är samma band i en annan tid, fortfarande jäkligt bra men på ett annat sätt. Konserten hade inte kunnat genomföras på ett annat sätt och jag tar lätt äkta glädje före spelad melankoli vilken dag som helst…