söndag, september 30, 2007

Sweeeeeeeeet Jane

I fullständig brist på vettiga saker att göra satt jag och skrev i sökord på min egen blogg. Patetiskt, jag vet men låt oss ignorera det faktumet så att jag får skriva det som detta inlägg är till för. Jag insåg nämligen hur lite jag skrivit om Lou Reed och framför allt att jag överhuvudtaget inte har tjatat om Sweet Jane. För att vara mer exakt är det första spåret på liveskivan Rock ' n Roll Animal jag pratar "Intro/Sweet Jane". Jag kan inte känna något förutom absolut lycka när jag hör denna uppvisning i både musikalisk skicklighets Lou Reeds coolhet. När, efter det långa och hanverksskickliga introt blandas med jublet av att Lou kommer ut på scenen, då ryser jag. När melodin till Sweet Jane drar igång är jag euforisk.

Intro/Sweet Jane - beviset på att man ska akta sig för att döma ut fenomenet livealbum.

En bitter stockholmskrönika

Från och med igår är jag krönikös igen! Min aningen bittra krönika, som vanligt publicerad i Sundsvalls bästa lokaltidning Dagbladet kan ni läsa här.

Shoppa loss med gubbsen

Ah, skivmässa...
Jag må tjata, jag må vara omodern men det är en speciell känsla att sätta sig på tunnelbanan efter en hel dags rotande 850 kr fattigare men 15 Lp-skivor rikare. I ett gigantiskt rum där 99% av besökarna är män och säkerligen minst 80 % är 40-50 + är det lätt att sticka ut, jag är en outsider i gänget men jag hoppas att i alla fall några av de skivsamlande gubbsen glädjs över att det finns visst återväxt. Jag är ingen äkta skivnörd. Jag bryr mig inte om vilken upplaga, vilken pressning, om kvaliteten är MVG eller bara VG +. Jag vill bara skivor, en massa skivor och jag ligger milakliv bakom de allra flesta som rör sig i sånna här sammanhang. Man hör konversationer i stil med "att det är så svårt att hitta något numer, jag har ju allt". Då är det lättare att vara Newbe och gå och leta Joni Mitchells Blue. Frustrationen blir dock total när man inte hittar ett enda ex. Va fan?!
Ärligt talat är det förbaskat jobbigt att gå på skivmässa. Man rotar och rotar, tänker att den skivan kanske jag vill ha. När man sen 30 minuter senare har bestämt sig för att man nog ska ta den där, som man såg där nyss så ser man sig omkring och inser att man inte har en aning om vart det var. Och då får man börja om och rota igen på samma ställen och det tar en massa tid och man blir frustrerad och man blir fruktansvärt less. Det är inte kul.
Det som är värt det är känslan efteråt. När man sitter på tunnelbanan med sina 15 nya vinyler och det är tungt som satan. Mitt emot sitter någon och håller kärleksfullt i sitt ex av Ramones debutalbum i orginalpress som de just pejjat 300 spänn för. Man nickar lätt och ler i samförstånd. Jag är alldeles för snål för att betala sånna priser men jag respekterar de som gör det. Samhörighet.

Min egen skörd blev som följer (kanske skivmässans bästa blandning):
The Clash - Sandinista
Johnny Cash at San Quentin
Fleetwood Mac - Rumours
The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears
The Very Best of Buddy Holly (dubbel)
Queen Ida and the Bon Temps Lydeco Band (har ingen aning om vad det är men man kan ju inte heta Queen Ida och sen inte vara bra...)
Crosby, Stills and Nash
Best of Dolly Parton
Francoise Hardy
Nancy & Lee
Lee Hazlewood - Cowboy in Sweden
The Kinks - samling (3 skivor)
Bob Dylan - The times they are a-changin'
Elvis Costello - My aim is true
T. Rex - Electric warrior

Jag var egentligen just på Serge Gainsbourg och annan trevlig fransk 60-talsmusik men förutom Francoise hittade jag ingen. Men bortsett från bitterheten över att inte hittat Jonis Blue så är jag nöjd, mycket nöjd.

lördag, september 29, 2007

Jag trodde hon sa lönnlöv

Först märker man det knappt. Man är så van att det ska låta på ett visst sätt så det tar ett tag innan man reagerar, men då hajjar man verkligen till. När Jens, sötaste Jens sjunger sin svenska version av Maple Leaves är allt så fint det bara kan bli: "hon sa att allt var lönlöst - men jag trodde hon sa lönnlöv". Jag har alltid undrat över den textraden make believe = maple leaves men hur var det på riktigt, sades det på engelska eller var det egentligen svenska. Nu är jag säker på att det varit lönlöst hela tiden, fast jag trodde det var lönnlöv...

4:e Jens-konserten i mitt liv men den första som inte var på festival, därmed den första med en rakt igenom Jens-dyrkande publik och det blir ju alltid så mycket bättre då. Andra gången utropad på scen sjunger vi tillsammans "I come running with a heart on fire", avslutningen till "A pocket full of money" och det är ett så fint ögonblick att Jens inte vill spela nåt mer efter det, vill inte förstöra och det gör han rätt i. Man ska sluta när det är magi och inte vattna ut stämningen tills det inte finns nånting kvar.
Jag önskar jag kunde skriva låter som beskriver kärlek lika bra som Jens Lekman gör det. Han mästaren och nu ska jag gå och lägga mig - lycklig.

torsdag, september 27, 2007

JIMMY!

Ett roligt litet musik-aha hade jag förra veckan. På en trevlig middag spelade en kompis låtar från en blandskiva som hon fått med peppig musik. Hon visste inte vilka som låg bakom de olika låtarna men nummer 2 och 7 och 12 var bra i alla fall. 2:an var bäst, Jimmy hette den antagligen. En sån sjukt fulsnygg syntslinga, oemotståndlig refräng. Jag ville verkligen veta vem som låg bakom. Samma kväll insåg jag att jag inte hade kollat in M.I.A:s nya album och laddade ner det. På morgonen på väg till uni lyssnade jag på den och plötsligt kom den: Jimmy! Det var M.I.A hela tiden! Jag vart så förvånat glad över att jag helt omedvetet lyckats skaffa låten som visade sig vara en av många pärlor på en skimrande skiva.

Tunt

Inbillar jag mig eller är det så att Stockholms konserthöst ser betydligt tunnare ut i år motför förra året. Och beror detta på att jag har flyttat hit? Är det den förbaskade Murphy's lag som ligger bakom det här.
Hösten 06 åkte jag på fem konserter i storstan och missade ändå lika många som jag ville se på grund av budgetunderskott. Nu när jag sparar massor på bussresor och 3-dagars tunnelbanekort så kan jag inte ens få ihop fem att gå på allt som allt. Är det jag som har blivit kräsen? Har jag om möjligt blivit ännu mer snål?
Nåväl, det börjar ta sig lite nu i alla fall. På lördag är det Jens Lekman, den enda konsert jag hade inplanerad för hösten. Nu idag kom jag i alla fall fram till att Feist nya album ju är precis så där bra som det sägs och att 270kr visserligen är mycket för en fattig student men att det är värt att jag ska på Cirkus och se nämnda sångfågel nu på tisdag. Peppen är också stor för brasilianska Bonde do Role som kommer den 23:e oktober. Den spelningen känns extra rolig eftersom jag aldrig skulle åkt de 40 milen för den, nu känns det verkligen vilken bonus det är att vara stockholmare.

Frågan är nu om jag ska satsa på Animal Collective eller inte. Pengarna börjar ju rulla och nu är det skivmässa på lördag och... Ja, vi får se.

Det jag önskar allra mest nu är i alla fall att M.I.A och Devendra Banhart kommer hit snart och ger billiga och briljanta konserter.

onsdag, september 26, 2007

Putis Panis Prisus

Den av Musikmani så rättmätigt hypade filmen "Ett meningslöst sus" har fått pris för sin makalösa bedrift. Priset delades ut på Videofilmfest -07 i Sundsvall och Puta Pan Animation förärandes först pris i klassen mellanvikt.

Musikmani gratulerar härmed Döden ekorre och han skapare till framgången!

tisdag, september 11, 2007

film

Från och med igår är jag medlem i Folkets Bio och biografen Zita. Och inte bara medlem - aktiv medlem! Jag ska jobbar som volontär och svara på frågor om filmerna, ta bokningar på telefon och riva biljetter. Belöningen för detta är för bra för att vara sann: jag får gå gratis på alla filmer på Zita OCH ta med en kompis som också får gå gratis! Lycka. Bio är bra, gratis bio är bättre.
Min nya position firades idag med att genast uttnyttja förmånen och gå och se dokumentären "The Cats of Mirikitani". Den handlar om en 80-årig japansk man som växt upp i Hiroshima, suttit i interneringsläger i USA, varit kock åt Jackson Pollock och en massa annat galet. Fast framför allt är han konstnär och levde på gatan i New York och sålde sin konst innan filmens regissör lät honom bo hos henne och började samtidigt nysta i hans livshistoria. Intressant, rörande och helt enkelt bedårande.

Bedårande var också Julie Delphys nya film "2 dagar i Paris". En komedi jag skrattade åt både ofta och högt. Bäst var att Julies karaktär är så fransk. Har man umgåtts med fransmän på franska vet man vad jag menar. Just humorn kanske försvinner lite i slutet men annars är det kul på riktigt. daniel brül som snabbmatsterrorist är lite extra kul.

För att få in lite musik i inlägget så kan jag berätta att jag var på "Landet" och lyssnade på jazz i onsdags eller om det var torsdags, gratis och rätt trivsamt. landet ska jag återvända till

måndag, september 03, 2007

Nåt kom ivägen

Hahaha, sånt storhetsvansinne man kan drabbas av "ett nytt, bättre musikmani" som skulle uppdateas hela tiden. En liten detalj hade jag dock glömt, något som nu har kommit emellan, det kallas heltidsstudier. Eftersom jag fortfarande är nojjig över det här med universitet så pluggar jag som en tok och spenderar oerhört mycket mindre tid än vanligt på internet. Låter kanske vettigt men lite tråkigt också.
Statsvetenskap som jag ägnar mig åt är hittills intressant i alla fall men om någon kunde förklara för mig vad Michel Foucault yrar om skulle jag vara tacksam.
I helgen var jag i alla fall ett tag på Universitetet av underhållningsskäl då det arrangerades Pop Dakar, hippt och gratis. Tyvärr var jag mitt i flyttstök och flängde runt mellan myrorna och IKEA och köade och körde vilse i Stockholmstrafiken så jag blev inte långvarig vid Gula Villan. Jag åkte in lagom för att se First Floor Power och Laakso och sen frös jag och åkte hem.
FFP var bra men lite tråkiga, jag är väl inte inlyssnad även om de finns på podden. Jag gick efter halva men det fanns inget annat lyssningsbart på gång så jag gick tillbaka.
Laakso däremot som hör till de banden jag av outgrundliga anledningar dissat under flera års tid har under sommaren fått stark upprättelse i min bok. Nya skivan är klockren och jag har ntligen börjat inse vad jag har missat. Pop Dakar-spelningen var i mitt tyckte perfekt upplagd från början till slut, där varje låt var den ultimata kontrasten till den förra. Att Peter Jöback dök upp för att göra duetten Italy vs Helsinki fulländade föreställningen. Laakso skulle dock ha struntat i extranumret som inte alls höll klassen. Det var onödigt att förstöra det de så skickligt hade byggt upp.
Jag hoppas i alla fall på att göra Gula Villan till mitt hang out under året. Det är Humanistiska föreningens tillhåll men jag tänker göra vad jag kan för att nästla mig in där. Jag fick precis höra att man kan gå med i vilken förening som helst och är inte alls bunden till det ämne man läser så HUmF, here I come!

Nu ska jag gå och sätta mig vid mitt "nya" gröna myrorna-skrivbord och läsa lite Rousseau så här på kvällskvisten. Godkväll.