Jag var en av alla de som hoppade på Glasvegas-hypen. Jag brukar vanligtvis vara allergisk mot all form av unison hyllning, så till den grad att jag ibland avfärdar band som faktiskt förtjänar min uppmärksamhet (läs Arcade Fire). Glasvegas fann jag, liksom många andra, helt oemotståndliga och stämde in i hyllningskören.Nu under våren har jag börjat ifrågasätta mina hyllningar. Kommentarerna om att Glasvegas låter som vilken meningslös arenarock som helst började gnaga i mig när den störta euforin lagt sig för av någon anledning har jag aldrig lyckats förklarar exakt varför jag tyckte det var så bra. Jag är inte den som kan hela rocklexikonet utan och innan, inte den som upptäcker allt nytt först. Min nisch som musikkritiker har enligt mig alltid varit förmågan att beskriva och förklara varför något är bra, identifiera både styrkor och svagheter - att hitta kärnan. Med Glasvegas lyckades jag aldrig sätta fingret på var det fina låg och det gick alltså så långt att jag började tvivla på mitt eget omdöme och ordet överskattat började smyga sig in i mitt sinne följt av ett frågetecken.
I helgen hittade jag förklaringen till Glasvegas storhet och såklart var det experternas expert Annika Norlin som hade den. På sin fantastiska låttextblogg "Waiting around to die" skriver Annika ett inlägg om Florence Valentins "Spring Ricco". Där passar hon på att göra en utläggning om hur svårt det är att skriva låtar med ett budskap utan att hamna i det hon kallar för ett äckligt ovanifrånperspektiv. Och sen kommer det - förklaringen:
"För mig var just det här var det enastående med Glasvegas-skivan, hur de lyckades berätta något utan att ställa sig ovanför den de berättade om, hur de för en gångs skull förde in lite kött och känslor i de här låtarna och hur de såg de som ingen annan såg utan att överdriva för tydlighetens skull."
Där satt den! Det är precis därför Glasvegas är så bra, bättre än de flesta och definitivt många snäpp över alla de menlösa band som Glasvegas-belackarna försöker jämföra dem med.
Duetten "Stenad i Stockholm" mellan Perssons Pack och Annika Norlin är för övrigt en av vårens höjdpunkter.
2 kommentarer:
Trevlig blogg med bra inlägg. Det här inlägget får mig att tänka på en annan musikkritiker från Groove (nämligen Daniel Swedin) som skriver som följer om Glasvegas:
"Ibland kan det vara lätt att glömma bort att Glasvegas faktiskt inte är mycket mer än ett rockband från Glasgow. Har man läst svenska musikjournalister är det lätt att få intrycket att den skotska kvartetten är en blandning av ett politiskt parti som infriar alla vallöften och Jesus fyra barnsbarnbarn. En krönikör i boulevardpressen har till och med gjort gällande att Rob Allen och de övriga i Glasvegas tillsammans med Barack Obama kommer göra slut på den ”era då liktgilighet blev en livsstil”.
Nå, hittills har jag inte märkt av det.
David Bowie sa en gång att han inte ville vara en del av ett samhälle som tolererade att artister som han och Lou Reed var verksamma. Jag tycker det är ett citat som på något sätt beskriver det förhållande man bör ha till Glasvegas.
För snarare än att messianskt varsko om att den nya tiden är kommen är väl Glasvegas ett tecken på att det är mörkare än någonsin just nu. Hur förklarar man annars att en låt där sångaren gång på gång ropar ”here we, here we, here we fucking go” ses som ett socialrealistiskt slag i magen, som något som ska rädda oss från cynism och likgiltighet? Så mycket hungrar vi efter något som känns äkta, ospelat."
Tyckte det var ganska träffande.
Simon, lustigt att du drar paralleller till just till Daniel Swedin som har varit min vän i den så kallade bloggosfären under hela tiden jag har skrivit musikblogg. En riktigt bra skribent,
Skicka en kommentar