Darkel kan vara höstens platta

Stod på en skivaffär i Italien när en ny skiva började snurra i högtalarna. Jag gillade det jag hörde, jag gillade det verkligen. Som tur var fanns det en liten "spelas just nu"-hylla så jag kunde se att det var Darkel som hördes. Darkel? Det sa mig absolut ingenting. Gick till den internationella avdelningen men kunde inte hitta den, gick till den italienska men fortfarande inget napp. Tröttnade, gav upp och nöjde mig med att skriva upp namnet.
En vecka senare förklarade fransmännen vad det var. Jo inget mindre än Jean-Benoît Dunckel från Airs solodebut. Och vilken skiva det är! Ångrar verkligen att jag inte slog till och köpte den direkt - nu bevakar jag Sverigesläppet.

Borta en månad- sen är Bob störst?

Kom precis hem från en 5 veckors tågluff genom Europa. Hälsade på min faster och hennes man i Stockholm på vägen mot nordligare breddgrader och hennes man som är väldigt musikintresserad står och hävdar att Bob Dylan just släppts sin bästa skiva någonsin. Tillåt mig le lite hånfullt och ställa mig väldigt skeptiskt till det tänkte jag.
Dan efter kommer jag hem och då har min käre far (även han med ypperlig musiksmak) köp en "välkommen hem"-present till mig - Bob Dylans nya skiva eftersom "det är 2000-talets bästa skiva". Alltså vad hända med överkryssad geting egentligen, vad är detta för plötsligt hysteri från åtminstone mina nära och kära.
Nu har jag lyssnat ett varv och kan konstatera att visst är det bra MEN lugna ner er gott folk, det är varken Dylans bästa eller milleniets men jag tackar och tar emot presenten - är ju precis det jag gillar att få...