Album 2007

Ett tag trodde jag att jag inte skulle orka skriva nån lista men det är ju sånt här jag tycker är kul att läsa sen så jag tog mig i kragen till slut. Topp 10 ser enligt mitt tycke ut så här:

1. Feist – The Reminder
Det är svårt att säga vad det är så speciellt med Leslie Feist när det inte går att utskilja något särskilt som skiljer henne från mängden. Hon gör ingenting som inte har gjorts förut, poängen är att hon gör det så bra att ord som nyskapande förlorar all sin glans. The Reminder är dessutom något så ovanligt som ett helgjutet album. Det finns vissa låtar som sticker ut men det hindrar inte skivan från att helst solklart vara en helhet. Det är verkligen ett album och det är årets bästa.

2. M.I.A – Kala
M.I.A kan nästan ses som Feist motsats, det hon gör har ingen gjort förut, det finns ingen färdig genre att baka in henne i. Kala är en jordenruntresa långt ifrån alla turiststråk, kampen för tredje världens demokratisering, ljudet av revolution. Inget slår Paper Planes och Jimmy i år.

3. Laakso – Mother, Am I Good Looking?
För mig började det med Italy vs Helsinki med sin underbart kitschiga video, undan för undan uppdagades det sedan att Laakso gjort årets svenska album. Västerbron, Norrköping och ja, hela albumet är en uppvisning, fyndig desperation som det är omöjligt att inte skråla med i.

4. Jamie T – Panic Prevention
Jag ryser av lycka över den här typen av brittisk accent och jag hoppar av lycka över den här typen av klockrena låtar. När Stella rimmar på fella vill jag vara från England och jag vill aldrig sluta lyssna på Jamie T.

5. Jens Lekman – Night falls over Kortedala
Jag blir rätt glad när jag tänker på att P3 mobbade ut ”Friday night at the Drive in Bingo”, det betyder att de i alla fall inte alltid automatiskt tar till sig etablerade artisters nya låtar. Sen att de hade fel är en annan sak. Jens är en så bra berättare och hur syniska tendenser jag än kan ha i vanliga fall så smittar hans romantik. ”hjärta” Jens.

6. CocoRosie – The Adventures of Ghosthorse and Stillborn
För mig är CocoRosie fortfarande lika med kreativitet och att deras aviga toner börjar dofta lätt av hiphop är inget som stör mig. Dit systrarna Cassidy styr följer jag lydigt efter, jag lessnar aldrig på leksaksorkestern.

7. Of Montreal – Hissing Fauna, are you the Destroyer?
Ibland krävs en livespelning för att man ska ta fram det där som legat undangömt på i-poden så länge utan att få sin välförtjänta uppmärksamhet. Jag har haft svårt för att lyssna på något annat sen dess. Det skär lite i hjärtat varje gång jag lyssnar på favoriten ”Bunny ain’t no Kind of Rider” och det låter lite som om han sjunger ”Ida, I’m sorry, but you will never have me” – jag har googlat ett antal gånger för att försäkra mig om att det faktiskt är Eva som dissas och ingen annan.

8. Säkert! – Säkert
När jag var i Umeå i somras spelade Säkert, det var rätt billigt men jag gick inte dit. Jag sa till min vän att Säkert är rätt bra men inget särskilt. Det var omdömet efter en första genomlyssning och gissa om jag har ångrat mig sen dess. Svenska är så svårt men allt som kommer från Annika Norlings mun låter rätt och bra. Det är som om att det faktiskt går att sjunga på svenska…

9. Rufus Wainwright – Release the Stars
Ännu en man som kan tala till min så djup undangömda romantiska ådra. Det är så storslaget och bombastiskt att jag borde vara helt emot det. Men jag älskar Rufus, tack vare och inte trots hans romantiska storskalighet.

10. O’Death – Head Home
Ok, jag är inte säker på att jag verkligen tycker skivan är 2007 års 10:e bästa. Det är egentligen live jag älskar dem och jag har inte varit så lockad av att lyssna på själva skivan men de förtjänar en rejäl hyllning. Som en av de få representanterna för fylleslagsfolk (musik) är O’Death ytterst älskvärda i sit skrålande. Och de har en banjo, bara det.

Nära att komma in på listan var: LCD Soundsystem, Modest Mouse, Andrew Bird, Babyshambles, Though Alliance, Sahara Hotnights, Rilo Kiley och Lucky Soul. Jag var också väldigt förtjust i Kate Nash fast bara några låtar och inte hela albumet.

Sen finns det så klart en massa skivor som jag inte har lyssnat på men de 3 som fraför allt ligger på tur är Arcade Fire och Richard Hawley och Anna Järvinen. Två av dem finns ju med på Daniels alltid så läsvärda årsbästalista.