Jag älskar att gå och lyssna på
demoband. Varför jag nästan aldrig gör det nu för tiden är
oförklarligt. Det är ett värde i sig att ge ett band eller en
artist en chans innan någon berättat om det är bra eller dåligt.
Och för mig är det en glädje även när demobanden för dagen
lämnar mycket att önska i kvalitet och leverens. Det har
fortfarande ett egenvärde. Men det som ändå hela tiden finns i
bakhuvudet är en längtan efter det där guldkornet, att få bli
fullständigt golvad när en inte förväntar sig det. Att få höra
något nytt och känna att det här är så bra och kan bli hur stort
som helst.
Den starkaste känslan av det slaget
som jag någonsin haft var när jag såg First Aid Kit i början av
2008. Det var fortfarande nästan bara en syster som utgjorde bandet,
den andra var bara kör och gitarrspelandet verkade nytt för något
ovana fingrar. Däremot vibrerade hela luften av en urstark känsla;
att de här kan bli hur bra som helst och hur stort som helst.
Igår fick jag för första gången
sedan dess en liknande känsla. Den framkallandes av ”Brödet”.
Ett band som är ganska hemlighetsfulla och sparsmakade i att försöka
beskriva sig själva. Enligt deras facebook-sida spelar de genren
”Depth” och kan beskrivas med orden ”we care”. Beskrivningen
av bandet i gårdagens event är en liten sägen med rader som
”...ett stort inbördeskrig hotar hela provinsen, av vilken den ena
sidan vill bryta sig fri från skaran av förvirrade pretentiösa
medelklassbarn, medan den andra vill förbli en del av det.”
Den som nu vill irritera sig på
pretentioner bör bara släppa det och istället hänge sig åt
musiken. Brödet är ett urtight sexmannaband som skapar fantiastiska
ljudbilder och ett hypnotiskt driv. Här är både laptops, syntar
och elgitarrer en självklarhet. Jag kommer och tänka på en textrad
ur den gamla LCD Soundsystem-klassikern ”I'm loosing my edge” där
det ironiseras över band som säljer sina gitarrer för att köpa
turntables som snart säljs för att köpa gitarrer igen. Brödet
säljer inget. Även om de elektroniska elementen dominerar tjänar
de mycket på att ha en full klassisk uppsättning med elgitarrer,
bas och trummor utöver syntarna. Det skapar en vacker och levande
ljudbild och lyfter bandet till något utöver det vanliga.
Stella Cartiers på sång har en röst
med inneboende nonchalans, menat på ett bra sätt och en stark
personligt ton som lyssnaren kommer att känna igen. Den är en del
av den övriga ljudbilden men samtidigt ett givet centrum.
Att de har en trummis som av en
bandmedlem beskrivs som en prickfri robot men med högst mänskliga
känslor säger nästan allt om Brödets sound. Det är precis så
det låter, musiken är prickfri och känslorna svallande. Och hitsen
är många.
Brödet får mig att vilja starta ett
skivbolag och signa dem fort som bara den (även om någon annan nu
kanske har hunnit före?). Och dessutom fick de mig att vilja skriva
om musik igen. Mitt tonårsjags musikmani är återuppväckt och allt
tack vare Brödet. Att jag fick den här storartade upplevelsen för
blotta 20 spänn känns som rena rånet.
Snart kommer singeln Kervala finnas på
Spotify och ingen kommer att kunna värja sig. Tjuvlyssna redan nu på
Soundcloud.
