Franska Grammisgalan.

Jag tittade pà franska Grammisgalan för nàgra veckor sedan och det var sà himla kul. Jag har ju ingen aning om vem som är cool eller inte, vem har gjort största landsplàgan, vem som är fràn “Novelle Star” eller hur det ligger till och det är bara skönt. Det var ett jäkla party i alla fall, alldeles för làngt visserligen fyra timmar mellan 22.00 och 02.00 men det var kul, det var ju sà franskt, sà himla underligt. Det var en man i svarta trikàer och fjäderboa som hoppade runt medan män i mintgröna kalsonger och ljuslila polotröjor och blonda peruker dansade i bakrunden. En, vad jag har förstàtt väldigt känd, populär sàngerska sjöng en skotsk folkvisa med sin egen inspelade röst som enda komp istället för att spela sin största hit. Nàn brud som hade màlat sig själv i ansiktet med en tuschpenna fick massor av priser men istället för att göra ett tacktal sjöng hon smà improviserade sànger ; eller sjöng gjorde hon inte heller, hon gav ifràn sig ljud, melodier men utan ord. Jag köpte skivan dagen efter, jag bara màste ju ha en skiva men nàgon som màlar sig själv med tusch och vägrar prata i TV, tyvärr är alla skivor kopieringsskyddade här sà jag kan inte lyssna pà den förrän jag kommer hem men det bara màste ju vara bra !

Tyvärr somnade jag efter tvà och en halv timme men det jag sàg var underbart, galet, ibland fullständigt oförstàeligt, I love’d it!

Musik pà TV

Jag har aldrig varit med om dess like, franska ¨TV-människor màste ha världens bästa musiksmak! Bàde reklamen och bakrundsmusiken i olika reportage är av högsta kvalitet. Sedan jag kom för en dryg mànad sen har jag sett reklamer med The Beatles, Rufus Wainwright, José Gonzales (ja, här ocksà) och massor av annat trevligt. Dessutom kompas TV-reportage lite dà och dà av Bright Eyes, Daft Punk och soundtracket fràn Kill Bill m.m.

Övrig kuriosa: Andreas Jonssons gamla dänga “Glorius” är Nutellas(!) officiella signaturmelodi plus att Iggy Pop gör reklam för ett franskt mobiltelefonbolag. Lite smàtt pinsamt faktiskt...

Skit

Montpelliers fina musikliv behandlar mig som skit. Det finns massor av konserter att se här hela tiden men efter tre veckor har inte varit pà en enda, skit. Förra veckan spelade John Cale fràn Velvet Underground i stan, det var inte ens dyrt men kunde jag gà? Nej, för det var typ omöligt att ta sig dit. Det gick en buss som stannade i "närheten" men sen var det en 20 minuters promenad till ett ställe som jag inte hittar till. Senare samma vecka slàr jag upp tidningen och ser att The Arab Strap spelar samma kväll. Samma ställe och enda transportalternativet är taxi... Fan, fan ,fan