Hägga-min nya idol

Jag var på en asbra konsert i förrgår, inte bra för att vara i Sundsvall utan bra på ett "jag hade åkt till Stockholm och betala pengar för det här"-sätt. Och det är riktigt bra.

Jag hade sett recensioner innan, superlativen flödade men jag trodde naturligtvis att det var lätt överdrivet eftersom det handlar om en lokal, eller nu mer f.d lokal akt men inte, det var fem stjärnor av fem.

Hägga kanske är ett uselt artistnamn men att musik av denna klass kan komma från min hemtrakt är så fantastiskt att allt är förlåtet, till och med flytten till Falun. Jag hade kunnat läst om Hägga i Sonic, han hade kunnat vara från någonstans i USA och hade en låt varit med på Sonically Speaking hade jag tagit den till mig och älskat den till döds. Jag hade tagit ledigt från jobbet, åkt buss fem timmar till Stockholm och betalat en massa pengar för att se det här live.

En Sveriges Devendra Banhart skulle man kunna säga men ändå med en egen stil. Utan tvekan ett stort fan av freaky folk-scenen, nej inte bara ett fan, han tillhör den i allra högsta grad. Jag är så lyrisk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Rösten, gitarrspelet, låtarna, allt var perfekt, han spelade till och med dragspel!

Jag måste skaffa en synonymordbok, ord jag använder alldeles för ofta måste användas igen. Det var fantastiskt, magiskt, vackert och ja, nästan perfekt.

Två minus: jag kom för sent och missade nästan halva spelningen. Enda platsen kvar var ca en meter från musikerna, lite obekvämt att sitta så nära inpå. Annars var allting ypperligt, fem stjärnor.

Duktighet går i vägen för musiken

Jag har gått och blivit duktig, dvs säga jag har skaffat mig ett sommarjobb. Ett riktigt ordentligt 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan plus ett extrajobb på sidan om! Ambitiöst så det smäller om det. Det här betyder då även automatiskt inga festivaler, nej, jag jobbar. Och nu börjar tårar av blod rinna utför mina kinder. Inte för att musikutbudet på festivalerna har verkat så oerhört bra generellt sett men det är ju några godbitar man missar.

Mitt enda hopp om att rädda min musiksommar är att lyckas krångla mig till Accelerator, trots att jag jobbar på dagen och trots att jag egentligen skulle recensera på kvällen. Men jag kanske avlider om jag inte lyckas, The Essex Green, Regina Spektor, Vashti Bunyan, Josephine Foster jag listan bara växer. Om jag dessutom tog mig till Malmö istället för Stockholm skulle jag kunna lägga till Jenny Lewis and the Watson twins till det redan fantastiska programmet.

Men jag vet inte hur det ska gå till, jag hinner inte egentligen. Men jag måste.

Jag väntade och vann!

Jag hade inte bestält skivor sedan i julas och hade extrem skivköparabstinens. Älsklingarna The Essex Green hade släppt nytt som jag naturligtvis bara måste ha på en gång. Ändå väntade jag lite, jag beställde inga skivor och vad händer: CDON har CD-rea med en massa skivor som hade tänkt beställa! För första gången klarade jag av att vänta och vilken belöning jag fick. 6 skivor från översta delen av inköpslistan för dryga 600kr, det är lycka.

Min beställning innehöll följande:
The Essex Green: Cannibal Sea
The Concretes: In colour
Belle and Sebastain: The Life Pursuit cd+dvd
The Tiny: Starring: Someone like you
Babyshambles: Down in Albion
Kings of convenience: Riot on an empty street (kan inte fatta att jag inte redan hade den)


Jag längtar redan på paketet och det hade kunnat bli många fler för rean var verkligen superbra, massor av nytt. Får se om jag hinner lätta på plånboken ännu en gång inom en snar framtid...