Ikväll tänkte jag gå på musiktidningen ettnolletts 50 nummer-firande. Det är gratis och där spelar Wendy McNeill. En gång fick jag en låt dedikerad till mig av Wendy McNeill - det tänkte jag berätta om nu.
Första gången jag stiftade bekantskap med Wendys musik var när hon skulle vara förakt till Ane Brun i Sundsvall hösten 2005. Wendy McNeill tvingades ställa in och jag kände mig tvungen att kolla upp vad jag ahde missat. Jag blev rätt så peppad av det jag hörde.
Ett halvår senare pluggade jag i Frankrike och då skulle Wendy spela strax utanför stan där jag bodde. Jag och 2 kompisar köpte biljetter utan att inse att det inte gick att ta sig till denna konsertlokal om man inte hade bil. Det var nära att allt hade ordnat sig med skjuts när vår tilltänkta chaufför plötsligt måste jobba över. Snåla som vi är var taxi inget alternativ men vi hade ju redan biljetter.
Lösningen blev att vi skrev ut en vägbeskrivning från internet och hyrde varsin cykel. Det var nästan en mil bort och vi hade aldrig varit där förrut men vi lyckades stolta och utmattade hitta rätt. Vi var till och med tidiga och eftersom vi inte hade hunnit äta mitt i all stress åkte vi och köpte pizza och i underbara Frankrike tyckte de inte att det var något problem att vi tog med pizzan i till konserten!
Väl inte satt vi och pratade på vårt kära modersmål och då kommer en svensk man fram som visar sig vara Wendy McNeills turnémanager. Vi pratade ett tag och vi kunde naturligtvis inte låta bli att berätta hur mycket vi offrat oss för att komma dit. En imponerad turnémanager hade tydligen sedan sprungit och berättat detta för den turnétrötta Wendy som sedan på scenen berättade för hela publiken om vår bedrift och tillägnade oss fina "Such a common bird".
Det var så roligt och med tanke på min normala ovilja till motion tyckte jag även att vi förtjänat en låt. Senare på kvällen, på hemväg med våra cyklar förstod alla förbipasserade bilar med konsertbesökare vilka vi var och tutade glatt.
Ett halvår senare träffade jag Wendy McNeill lite snabbt på Malmöfestivalen då hon berättade om hur less hon varit den där kvällen och hur vår historia hade gjort henne på bra humör. Och det gjorde mig på bra humör!
Nu ser jag fram emot att få höra henne spela igen och jag är ytterst nöjd med att jag nu kan ta mig fram med tunnelbana.
Bonus, en av Wendys snyggaste textrader:
"How can I be shocked when the shark bites,
I've been swimming with steaks in my pockets all my life"
