Okej, jag ska vara helt ärlig. När jag köpte mitt enda Sufjan Stevens-album gjorde jag det efter att ha hört typ 2 minuter av nån låt, jag minns inte ens vilken. Jag köpte den alltså lite på chans OCH det blev inte en supersuccé. Jag gillade den visserligen, i alla fall hyfsat men det var verkligen inte ofta den letade sig ur skivstället och in i CD-spelaren - jag orkade bara inte lyssna in mig.
Igår såg jag Sufjan live på Berns. det var väl mest att jag ju egentligen bestämt mig för att gilla honom som gjorde att jag skaffade biljett och gick dit, ja plus att jag hört goda saker om hans liveframträdanden. Jag var jättepeppad men lite orolig eftersom jag inte var riktigt förberedd, jag kunde knappt titeln på en enda låt (vilket man skulle kunna förlåta just när det gäller Sufjan).
det började fint när ett mask och vingbeklätt band entrade scenen och spelade fram ett organiserat kaos. Sen var jag lite uttråkad ett tag, det blir så mycket blås, så mycket av det där (visserligen som jag sa organiserade men ändå) kaoset. Sufjans röst är precis så där svag och spröd som på skiva och han försvann lite ibland mitt bland alla de liksom han själv skrämmande begåvade musikerna.
Men sakta men säkert började jag ge vika, konserten växte något oerhört och snart var jag helt uppfylld av musik. Att han var charmig och rolig skadade förstås inte heller men det var ändå musiken som vann mig till slut.
När jag lämnade salen samtidigt som extranumrets sista refräng började lida mot sitt slut var jag väldigt nöjd, ja jag skulle till och med våga klämma till med lycklig. Jag sjöng på "jacksonville" hela kvällen och just nu är det Illinois som spelas här i mitt rum.
Nu är jag övertygad.
(Men den lilla skönheten S:t Vincent lyckades ändå nästan stjäla showen, både som öppningesakt och som medmusikant. En mer fantasifull gitarrist får man leta efter.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar