Det finns folk på Dramaten med musiksmak

Jag låtsades först att jag inte var ett dugg förvånad, hallå, vem skulle inte vilja jobba med CocoRosie, liksom. Men jag får väl ändå erkänna att det här vara en aning oväntat...

Love will tear us apart

Idag såg jag 24h party people och blev Joy Division-frälst. Japp, tydligen krävdes det att en fiktiv Ian Curtis skulle hänga sig i min tv-ruta för att jag skulle fatta men nu gör jag det i alla fall.
Dock insåg jag för länge sen att Love will tear us apart är en oförglömlig låt. Men jag avskyr Nouvelle Vagues cover, "hela bossanovanewwavecoverprojektet" stör mig. Jag tål det inte, vilket är konstligt för egentligen är Nouvelle Vague närmare den musik jag lyssnar på mest.

Covers är en klurig grej egentligen. Vissa säger att man inte borde få göra en cover om man inte kan göra det bättre än originalet, annars är det ingen poäng. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker att det räcker med att göra den annorlunda och inte bara härma. Så länge man har ambition att göra något eget av det har en cover existensberättigande enligt mig - men det behöver ju inte betyda att det är bra. En riktigt bra musiker kan ta en dålig låt och göra den bra, lyssna till exempel på Camera Obscuras version av ABBAs Super Trouper. Hur kunde CO höra att det fanns en riktigt låt där nånstans?!
Om man ger sig på en bra låt är det visserligen svårt att överträffa originalet men chansen att det åtminstone blir hyfsat borde bli större, eller?

Jeffrey Lewis cover på The Strokes The Modern Age regerar i alla fall...

Come on feel the Illinois!

Okej, jag ska vara helt ärlig. När jag köpte mitt enda Sufjan Stevens-album gjorde jag det efter att ha hört typ 2 minuter av nån låt, jag minns inte ens vilken. Jag köpte den alltså lite på chans OCH det blev inte en supersuccé. Jag gillade den visserligen, i alla fall hyfsat men det var verkligen inte ofta den letade sig ur skivstället och in i CD-spelaren - jag orkade bara inte lyssna in mig.
Igår såg jag Sufjan live på Berns. det var väl mest att jag ju egentligen bestämt mig för att gilla honom som gjorde att jag skaffade biljett och gick dit, ja plus att jag hört goda saker om hans liveframträdanden. Jag var jättepeppad men lite orolig eftersom jag inte var riktigt förberedd, jag kunde knappt titeln på en enda låt (vilket man skulle kunna förlåta just när det gäller Sufjan).
det började fint när ett mask och vingbeklätt band entrade scenen och spelade fram ett organiserat kaos. Sen var jag lite uttråkad ett tag, det blir så mycket blås, så mycket av det där (visserligen som jag sa organiserade men ändå) kaoset. Sufjans röst är precis så där svag och spröd som på skiva och han försvann lite ibland mitt bland alla de liksom han själv skrämmande begåvade musikerna.
Men sakta men säkert började jag ge vika, konserten växte något oerhört och snart var jag helt uppfylld av musik. Att han var charmig och rolig skadade förstås inte heller men det var ändå musiken som vann mig till slut.
När jag lämnade salen samtidigt som extranumrets sista refräng började lida mot sitt slut var jag väldigt nöjd, ja jag skulle till och med våga klämma till med lycklig. Jag sjöng på "jacksonville" hela kvällen och just nu är det Illinois som spelas här i mitt rum.
Nu är jag övertygad.

(Men den lilla skönheten S:t Vincent lyckades ändå nästan stjäla showen, både som öppningesakt och som medmusikant. En mer fantasifull gitarrist får man leta efter.)

Marlborough Farms

Alltså Marlborough Farms...

Sitter och lyssnar på The Sixth Great Lake och känner för att spöa upp mig själv för att jag fortfarande inte har köpt deras skivan. The Sixth Great Lake är ett av alla de band som härstammar från Marlborough Farms kollektivet, mina husgudar The Essex Green, Ladybug Transistor, Finishing School hör också dit - alla har de mer eller mindre samma medlemmar. Det är helt otroligt. Hur kan det finnas så mycket kreativitet hos dessa människor, hur kan dom göra den nästintill perfekta skivan efter den andra utan att det verkar finnas något stopp.

Jag skiter i att filosofera över hur det går till och väljer att tacka och ta emot. Skulle jag vara någon annan skulle Sascha Bell stå högt upp på litan över alternativ, jag vill också vara ett popgeni.

Hejdå till Below the Stars

Jag har inte skrivit här på ganska länge, måste vara nästa 3 veckor nu kanske ännu mer. Jag har inte haft lust, inte alls. Jag har haft all tid i världen till att skriva, jag har haft en massa inspiration, ja jag har till och med haft en massa uppslag till just musikrelaterade blogginlägg. Men nånting har gjort att jag känt en extrem motvilja, jag har haft alla förutsättningar men något har satt stopp, jag vet inte vad.

Men jag vet vad som satte igång mig igen. Idag läste jag att det som på väldigt kort tid har blivit en av mina favoritbloggar Below the Stars tar en paus på obestämd tid, minst ett halvår. Jag lider ta mig tusan av tanken. En bloggare med riktigt bra smak försvinner. Och det var inte bara bra smak det var musik som jag gillade som jag oftast inte hunnit upptäcka än, det var ju min hobby att läsa den där bloggen. På nåt sätt känns hela min dygnsrytm rubbad även om det bara handlar om några minuter per dag.

Så nu skriver jag dels för att säga tack och hejdå (tillfälligt hoppas jag) till Weathermans fina blogg och för att jag tänkte att om en enda person skulle bli lika ledsen om jag la ner den här bloggen som jag blir över Below the Stars så är det värt att fortsätta att skriva och att göra det regelbundet.

Som tröst får jag fortsätta att läsa mina andra favoritbloggar, Ironien som jag faktiskt slutade läsa ett tag pga tidsbrist men som nu åter har en självklart plats på min egen lilla blogghimmel. Johanna är en av få som faktiskt får mig att bli intresserad av hennes privatliv, dels för att hon verkar vara en cool brud och dels för att hon fortfarande är begåvad med en synisk humor som slår det mesta, underbart ironiskt.
Sen är det så klart Daniel och Daniel är bäst. Han verkar aldrig få slut på smartheter och på nåt underligt sätt blir jag intresserad om allt han skriver, hur banalt det än ibland kan verka.