Jag har festivalat igen. Inte för att jag har gått det så mycket i mitt liv men det var hur som helst länge sen sist men för två veckor sen packades tält och konserver. På liftarskylten stod det "Aulnoye-Aymerie", festivalen hette Nuits Secretes (hemliga nätter). En liten, liten håla i norra Frankrike har en borgmästare somär kommunist och tack vare henne var det just där som den lilla festivalen arrangerades, 70 konserter på 3 nätter där det var stora scenen som var gratis medan man fick betala för de mindre akterna.
Men det var förvånansvärt kul att festivala, bo i tält, bli skitig äta mat ur konserver. Jag var visserligen väldigt less under både dag 2 och dag 3 och gick iväg till tågstationen för att hitta första bästa tåg tillbaka till asfalt och trafikljus men humöret gick upp och ner så det slutade med att jag blev kvar.
Jag såg inte så många band, det ska erkännas. Det var överhuvudtaget inte så mycket jag hade koll på i programmet. Anna Ternheim spelade men det var på ett arrangemang som kallades parcours secret, en hemlighetsbuss som man fick betala pengar för, sen slussades man bort till ett hemligt ställe och fick se ett hemligt framträdande. Jag hade gärna sett Anna men det gick inte att veta vilken resa hon spelade på. Vi fick istället lyssna och dansa till ett sambaband och det var inte heller så illa. Annars såg jag Jamie T för andra gången i år, inte lika bra stämning som på Acce men ändå bra. San Severino Band var musik brukar kallas zigenarswing och Archive som var så tråkiga att jag somnade stående. Men sen var det ju också hela anledningen till att åka till Nuits Secretes: Architecture in Helsinki - helt gratis!
Jag hör inte hört nya skivan, jag vet inget om den, jag har sett några svala recensioner men det spelar ingen roll för jag kan inte nog hylla det jag såg på stora scenen i Aulnoye-Aymerie. Jag har inte ens några klyschiga recensent-termer att ta till som jag i vanliga fall mer än gärna häver ur mig, energi är så uttjatat att det har förlorat sin mening. Det jag kan säga är att vid konsertens slut ville jag lämna festivalen på stört, skynda hem till den lopphemsökta lägenheten i Lille och spela. Spela musik hela natten. Och allra helst vill jag spela i AIH. Alla rytminstrument, alla perfekt balanserade utsvävningar mitt upp i alla dessa perfekt popmelodier. Se där, nu har jag redan lyckats tjata ut ordet perfekt också så att det knappt betyder någonting. Men tro mig, det var bra och mycket mer än så. Min kompis som tyckte att det "finns andra band som verkar intressantare på festivalen" sa att det var bland det bästa hon sett någonsin. Det var en underbar upplevelse och efter det kände jag inte behov av att se någon annan konsert på resten av festivalen. Kyla, smuts, bajamajor, 4 personer i ett 2-mannatält( vilket inte alls är så jobbigt som det kan låta) allt var värt de där 45 minuterna.
Sen hade jag ganska kul under själva festivallivet också. Jag har nog aldrig träffat folk som är så öppna som människorna i norra Frankrike, man trodde att alla redan kände varandra för de började så lätt och obesvärat att prata med vem som helst. Det var fint men vistt hann jag längta en en del till stan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar