En glad, positiv låt kan göra en på väldigt bra humör. Man kan liksom bara gå runt och le och man blir alldeles lycklig och det är härligt men jag har ett problem med såndana där "lyckolåtar": jag blir bara glad av dem om jag redan är på hyffsat bra humör. Så om jag är på dåligt humör gör glada låtar inte ett dugg nytta. När jag som igår har haft en halvpissig dag eller är ledsen eller på dåligt humör av någon anledning så hjälper det bara att lyssnar på ledsna låtar, det blir jag glad av. Eller ledsna räcker egentligen inte, de ska helst osa av desperation och sorg och av någon underlig anledning mår jag alltid bättre då. Bright Eyes "Haligh, haligh, a lie, haligh" är min allra bästa depplåt, förutom att den är bra så finns det så mycket smärta i den. Connor Oberst är kungen av desperation, han är kung av det mesta men framför allt desperation och dagar som igår är jag extra tacksam för det. Att Connor är/var olycklig gör mig glad, själviskt och elakt av mig men sant.
Mina reaskivor var dessutom väldigt bra. Postal Service skiva visste jag ju redan att den nästan var perfekt och Sufjan Stevens var lika bra som jag hoppades men det kommer inte att bli roligt att lägga in den i minidiscen med låttitlar som: "The Black Hawk war, or, how to demolish an entire civilization and still feel good about yourself in the morning, or, we apologize for the inconvenience but you're going to have to leave now, or, 'I have fought the Big Knives and will continue to fight them until they are off our lands!' " Jag tror inte att det får plats i displayen... Best of Johnny Cash var ändå det bästa fyndet, 20 av de bästa låtarna för 39kr, jag känner mig som en tjuv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar