Ångest över hypade band

Jag ogillar skarpt att recensera hypade band, det kan bara bli fel. Jag får en extrem ångest om ett band är väldigt hyllat, sägs vara det nya stora, kanske till och med det nya svarta. Min första tvångstanke blir då att jag måste tycka att det är bra, om alla andra är säkra på att just det bandet är värt beröm måste ju jag också förstå det. Sämre musikkritiker än så är jag väl ändå inte, jag förstår väl vad som är ett bra band.
Nästa tvångstanke blir den motsatta. Man vill ju inte vara mesen som bara hoppar på trenden, bara följer hypen och inte har en egen åtiskt. Nä, man vill ju vara den som genomskådar hypen, vara den första som avslöjar att alla bara överdriver.
Så ska man vara den coola kritikern som förstår precis varför det nya hippa bandet är så nytt och hippt eller ska man vara den stenhårda individualisten som vågar säga tvärtemot, den som genomskådar detta oändliga daltande med ett egentligen så mediokert band.

Det här gick jag igenom senast i onsdags så jag fick i uppdrag att recensera osignade Oholics från Göteborg. Ebbot Lundberg hade tydligen blivit så imponerad av bandet att han bett om att få producera deras demo. Och på affischerna som täckte stan kunde den som läste det finstilta se att Oasis minsann redan var stora fans till bandet. Citaten skanderar "This band is going to be huge!"

Jag hatar sånt. Så vad gör man? Jo, det finns bara en lösning på dilemmat. Man lyssnar på hur dom låter. Och sen struntar man i allt annat och skriver precis vad man tycker. Lyssna, det är enda lösningen. Det var det jag gjorde, Oholics fick en fyra. Nu hade jag tänkt länka till min recension som då fint skulle förklara precis varför de fick en fyra men då var inte den upplagd på nätbilagan, typiskt. Inte orkar jag ju skriva en ny recension heller. Men dom var bra i alla fall, de hade en sitar. Sitarer är roliga.