"Hjärta" Toto Teens

Jag har recenserat lokalband i Sundsvall till och från i ett års tid. Vissa band har man blivit tvungen att se flera gånger, andra band har man haft äran att se flera gånger. Sen finns det ett band som jag inte bara haft äran att se mer än en gång utan et band som jag verkligen längtar efter att se, mest hela tiden. Dom spelar en del musik, bra, jazzigt, funkigt, rockigt, lite reggae med roliga texter. Men Toto Teens är så mycket mer än musik, performancekonst vill jag kallade det. De är så fåniga, så pretentiösa, så underbart roliga att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Igår när jag besökte deras hemsida fick jag ett plötsligt bekräftelsebehov och ville kolla om mina recensioner låg upp på sidan. Det gjorde dem och inte bara det, det är ett hjärta över mitt namn!

Jag älskar Toto Teens och jag har fått lite kärlek tillbaka, en fin känsla =)

Och observera gärna kommentaren "Ida Stridh är konst!" Det är jag det. Nu är mitt namn visserligen felstavat men det är ju min kära arbetsgivares fel och ingen annan.

Om nu någon skulle vilja se varför jag är så lyrisk över detta band så är det bara att besöka deras hemsida. Där finns deras filmer från alla deras spelningar. Jag rekommenderar "Pipeline 19 februari". Legendarisk var ordet.

Rydemans Gravitation

Ett band som jag hela mitt liv har valt att hoppa över och inte låtsats om och undvikit att ha en åsikt om är Kent. Man kan inte lyssna på allt så jag har överhuvudtaget inte gett mig in i träsket.
Min sista vecka i Frankrike skulle vi dock välja varsin ny låt till våra gatuframträdanden. Valen blev The Beatles You can't do that (mitt val), Magnetic Fields catchiga "I need a new heart" OCH Kents "Gravitation". Jag skulle spela gitarr på den och jag hade på fullaste allvar inte ens hört låten förrut. Jag pluggade in ackord och text men gav så småningom bort gitarransvaret till någon E som faktiskt kunde låten. Det var Snygg-Sara Rydeman som sjöng och det gjorde hon bra. Vi hann inte öva så mycket och det stressade försöket att spela den på gatan gick sådär men repetitionerna gjorde att låten klistrade fast sig stenhårt i min hjärna. den gick på högvarv i flera dagar i sträck och jag längtade verkligen efter att lyssna på den. Jag snodde den från Saras i-pod precis innan hemfärd och på bussen från Skavsta till Centralen lyssnade jag äntligen på den igen - för 3:e gången i mitt liv om man bara räknar de gånger jag hört den med Kent.
Och det var en besvikelse. Jag ville ju inte alls höra Jocke Berg bröla ut den fina texten, jag ville höra Sara Rydeman sjunga, det var hennes eller ja, våran version jag hade haft i huvudet. den riktiga hade jag ju egentligen inte alls någon koll på.
Jag får förlita mig på min hjärna istället, min hjärna som just tryckt på play igen. Nu hör jag Gravitation, precis som jag vill ha den...

Schema

(I skrivandets stund: Laakso - Västerbron)
På fredag åker jag till Stockholm, om inte för gott så åtminstone på ombestämd framtid och det känns fruktansvärt bra.
det tänker jag fira med att på lördag gå på Debaser och titta på Suburban Kids with Biblical Names. Veckan efter det fortsätter firandet med Laakso med flera på Pop Dakar. Nyss köpte jag biljett till Jens Lekmans konsert på Kägelbanan i september.
Det är en mycket nöjd Ida som nu stänger av datorn.

Hemma

Det var inte utan sorg i sinnet jag lämnade Lille, staden där jag handlade på Lidl varje dag, staden där varje tordag var "soptorsdag" och folk slängde ut alla möjliga saker de inte ville ha på gatan och man kunde gå runt och rota. Staden där jag vågade spela gitarr och sjunga bland folk, på gatan, på fester, you name it.
Men det är också med stor glädje jag nu återser Sverige och jag kan inte dölja min oerhörda förtjusning över att nu bli Stockholmbo! Ett nytt och bättre Musikmani, det är vad som väntar.
Om jag får bestämma blir det konsert redan till helgen: Sunburban Kids på Debaser men det beror på vad min amerikanska gäst och hennes mamma tycker.
I helgen gjorde jag en snabbvisit i Paris på hemvägen. Där gjorde jag och mina vänner ett snabbvisit på klubben Fleche d'or innan vi skyndade tillbaka för att sova på tågstationen då vårt hostel lurat oss. Men mest av allt har jag njutit av tunnelbanans alla musiker som spelar musik som är så väldigt fransk att man bara sitter och ler.

Min sista dag i Lille köpte jag också 4 nya skivor:
Rufus Wainwrite - Want One
Joy Division- Unknown pleasures
Feist - Let it die
Noir Désir - kommer just nu inte ihåg titeln men det är den mest svart-orange-rött fodral och heter nåt med visages eller liknanade

Architecture in Helsinki - värda att sova i tält för

Jag har festivalat igen. Inte för att jag har gått det så mycket i mitt liv men det var hur som helst länge sen sist men för två veckor sen packades tält och konserver. På liftarskylten stod det "Aulnoye-Aymerie", festivalen hette Nuits Secretes (hemliga nätter). En liten, liten håla i norra Frankrike har en borgmästare somär kommunist och tack vare henne var det just där som den lilla festivalen arrangerades, 70 konserter på 3 nätter där det var stora scenen som var gratis medan man fick betala för de mindre akterna.
Men det var förvånansvärt kul att festivala, bo i tält, bli skitig äta mat ur konserver. Jag var visserligen väldigt less under både dag 2 och dag 3 och gick iväg till tågstationen för att hitta första bästa tåg tillbaka till asfalt och trafikljus men humöret gick upp och ner så det slutade med att jag blev kvar.
Jag såg inte så många band, det ska erkännas. Det var överhuvudtaget inte så mycket jag hade koll på i programmet. Anna Ternheim spelade men det var på ett arrangemang som kallades parcours secret, en hemlighetsbuss som man fick betala pengar för, sen slussades man bort till ett hemligt ställe och fick se ett hemligt framträdande. Jag hade gärna sett Anna men det gick inte att veta vilken resa hon spelade på. Vi fick istället lyssna och dansa till ett sambaband och det var inte heller så illa. Annars såg jag Jamie T för andra gången i år, inte lika bra stämning som på Acce men ändå bra. San Severino Band var musik brukar kallas zigenarswing och Archive som var så tråkiga att jag somnade stående. Men sen var det ju också hela anledningen till att åka till Nuits Secretes: Architecture in Helsinki - helt gratis!
Jag hör inte hört nya skivan, jag vet inget om den, jag har sett några svala recensioner men det spelar ingen roll för jag kan inte nog hylla det jag såg på stora scenen i Aulnoye-Aymerie. Jag har inte ens några klyschiga recensent-termer att ta till som jag i vanliga fall mer än gärna häver ur mig, energi är så uttjatat att det har förlorat sin mening. Det jag kan säga är att vid konsertens slut ville jag lämna festivalen på stört, skynda hem till den lopphemsökta lägenheten i Lille och spela. Spela musik hela natten. Och allra helst vill jag spela i AIH. Alla rytminstrument, alla perfekt balanserade utsvävningar mitt upp i alla dessa perfekt popmelodier. Se där, nu har jag redan lyckats tjata ut ordet perfekt också så att det knappt betyder någonting. Men tro mig, det var bra och mycket mer än så. Min kompis som tyckte att det "finns andra band som verkar intressantare på festivalen" sa att det var bland det bästa hon sett någonsin. Det var en underbar upplevelse och efter det kände jag inte behov av att se någon annan konsert på resten av festivalen. Kyla, smuts, bajamajor, 4 personer i ett 2-mannatält( vilket inte alls är så jobbigt som det kan låta) allt var värt de där 45 minuterna.
Sen hade jag ganska kul under själva festivallivet också. Jag har nog aldrig träffat folk som är så öppna som människorna i norra Frankrike, man trodde att alla redan kände varandra för de började så lätt och obesvärat att prata med vem som helst. Det var fint men vistt hann jag längta en en del till stan...

Den stora proggdagen

Mitt projekt har spruckit. Tanken att testa olika genres för att se vad som funkar bäst var inte så väl genomtänkt. Det är så många faktorer som spelar in, humör, veckodag, tid på dygnet mm. Så experimentet må vara glömt men sjungits på gatan det här det!
Jag trodde nog själv att jag skulle fega ur men ddet hela har tait en väldigt rolig vändning. När jag väl var redo och kunde alla texter och ackord underflöt en ganska lång tidsperiod av velande och uppskjutande. Nervositet var så klart anledningen. Jag vet inte hur många gånger jag svarade ja på frågan om det var "stora proggdagen" imorrn för att sedan komma på en bra anledning till att skjuta fram allt en dag.
Men det blev av, i tisdags närmare bestämt och då bad jag min kära vän elisabet att hjälpa till att spela maracas och då när det för alla framgick att det faktiskt var dags att uppträda på riktigt då blev alla peppade. Jag fick då inte bara en maracastjej som kompade mig låtvalen "Den ena handen vet.. " och "Barn av vår tid" utan jag fick en papperskorgstrummare i form av min lika kära vän sara och till reportoaren lade vi också "Kolla kolla" där elisabet skötta gitarren och jag spelade riffet på xylofon. Fastligt kul var det! Och det kändes också skoj att det var progg, att där satt jag och sjöng om borgarsvin och fängelsevistelser medan föräldrar glatt stannade till med sina barn och lyssnade. Vi blev även filmade av ett gäng ungar som gjorde ett eget TV-program!
Den stora proggdagen, starten på projektet blev också dess död men det vända bara till det bättre för nu blev hela kollektivet med på noterna, till och med My son kallar sig tondö har börjat ounda med maracasen.
Till framträdande nummer två som skedde igår, tränade vi in nya låtar, alla valde en var. Nytillskotten var:
- Temalåten till Sponge Bob Squarepants där jag spelade gitarr och körade
- Justin Timberlakes "My Love" där jag var kör och spelade ägg
- Lou Reeds Hangin' round, jag spelade gitarr och körade
- Mitt eget val var David Brents "Freelove freeway" från The Office då jag sjöng solo och spelade gitarr med en fint ylade kör i bakrunden.
Proggen slank med också för att utöka låtvalet. Så projektet är glömt men
"Glada Morotens damorkester" är aktiv som aldrig förr. Hittills har vi dragit in drygt 10 euro om det var någon som var nyfiken på det...