Hejdå på ett tag

Nu åker jag iväg till Frankrike för några månader så jag vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera här. Hittar jag nån trevlig musik så blir det såklart uppdatering men annars så blir det kanske tomt ett tag. Jag hoppas att jag kommer ha tid att skriva men annars så ses vi i maj.

Hejdå!

Nina tolkar White Stripes

Såg nyss trailern för Amir Chamdins film "Om gud vill" med han själv och Nina Persson i huvudrollerna. Två musiker som blir skådisar men trots det är det inte filmen jag vill kommentera, jag känner mig inte särskilt sugen på att se den. Det jag tänkte på under trailern var främst vilken jäkla snygg röst hon har ändå Nina Persson. Jag gör inte direkt vågen när jag hör The Cardigans, de är helt ok men inget jag känner passion för men rösten är verkligen fantastisk. Låten som hon sjunger är The White Stripes Dead leaves and the dirty ground och även om det kanske inte är originell egen tolkning så låter det ändå förbannat bra. Bra låt+bra röst=bra. En inte alltför chockande slutsats förstås...

Joakim Frödin är bra

Jag har tänkt skriva den här posten länge nu, ända sedan i höstas faktiskt när jag för första gången fick höra Joakim Frödin. Det är roligt när man får höra något bra som man vet att inte så många har haft chansen att höra och då vill i alla fall jag genast berätta det för så många som möjligt så att fler kan få uppleva den känslan ett litet tag. Bloggen hade varit det perfekta forumet för att sprida vetskapen om Frödins fina musik vidare men jag har inte kunnat hitta orden. Det gör jag fortfarande inte riktigt men anledningen till att jag känner att jag kan skriva det här nu är att man nu kan höra smakprov på låtarna på internet. Så nu behöver jag inte oroa mig för att jag med hjälp av ord inte ska kunna göra musiken rättvisa utan den kan istället få tala för sig själv.

En liten beskrivning vågar jag mig dock på eller i alla fall en förklaring varför jag tycker att det är bra. Joakim Frödin skulle antagligen kunna kallas för singer/songwriter eftersom det är just det han gör sjunger och spelar sina egna och andras sånger. Arrangemangen är relativt enkla, ibland på gitarr och ibland orgel och det ger en utmärkt komplement till den känslofulla, expressiva sången. Det är framför allt rösten som gör det speciellt, det finns något extra där och det verkar fler ha märkt. Senaste skvallret säger att skivbolaget som ger ut Andrew Birds skivor har hört av sig så snart kanske fler får höra Joakim Frödin.

Så gå in och lyssna nu, här finns det låtar.

Sundsvall mobbar country

Ibland hatar jag Sundsvall och det tror jag att jag har nämnt tidigare. Idag är en sådan dag eftersom jag imorse märkte att filmen om Johnny Cash inte går upp här. Jag förstår ingenting, det är ju en Hollywood-film med jättekända skådespelare och det handlar om en stor legend. Nu när jag såg fram emot en Hollywood-film, vilket inte händer så ofta, nä då duger den inte. Den enda förklaringen till detta måste vara att biografen i Sundsvall hatar countrymusik, jäkla puckon. Countrymusik när den görs på rätt sätt är fantastisk och Johnny Cash gjorde mycket rätt (fast bäst är ändå The Carter Family, 30-tals bluegrass regerar) så bara musiken borde göra filmen värd att se även om det är skådisarna som sjunger. Dessutom visas inte heller superhyllade Brokeback mountain, även den med ett hyllat country soundtrack. Någon här hatar alltså country OCH bra film, så snälla lämna stan eller skärp dig eller sluta åtminstone att jobba på bion.

Musik för dåliga dagar

En glad, positiv låt kan göra en på väldigt bra humör. Man kan liksom bara gå runt och le och man blir alldeles lycklig och det är härligt men jag har ett problem med såndana där "lyckolåtar": jag blir bara glad av dem om jag redan är på hyffsat bra humör. Så om jag är på dåligt humör gör glada låtar inte ett dugg nytta. När jag som igår har haft en halvpissig dag eller är ledsen eller på dåligt humör av någon anledning så hjälper det bara att lyssnar på ledsna låtar, det blir jag glad av. Eller ledsna räcker egentligen inte, de ska helst osa av desperation och sorg och av någon underlig anledning mår jag alltid bättre då. Bright Eyes "Haligh, haligh, a lie, haligh" är min allra bästa depplåt, förutom att den är bra så finns det så mycket smärta i den. Connor Oberst är kungen av desperation, han är kung av det mesta men framför allt desperation och dagar som igår är jag extra tacksam för det. Att Connor är/var olycklig gör mig glad, själviskt och elakt av mig men sant.


Mina reaskivor var dessutom väldigt bra. Postal Service skiva visste jag ju redan att den nästan var perfekt och Sufjan Stevens var lika bra som jag hoppades men det kommer inte att bli roligt att lägga in den i minidiscen med låttitlar som: "The Black Hawk war, or, how to demolish an entire civilization and still feel good about yourself in the morning, or, we apologize for the inconvenience but you're going to have to leave now, or, 'I have fought the Big Knives and will continue to fight them until they are off our lands!' " Jag tror inte att det får plats i displayen... Best of Johnny Cash var ändå det bästa fyndet, 20 av de bästa låtarna för 39kr, jag känner mig som en tjuv.

Katie Melua - en förolämpning

Jag önskade mig skivor i julklapp förra året precis som jag gör varje år. Skillnaden var att 2005 fick jag en skiva jag inte hade önskat mig: Katie Melua - Piece by piece med kommentaren att jag borde ha önskat mig den. Omtänksamt och snällt kan tyckas, att ge mig något jag kanske inte visste att jag ville ha men med tanken på kommentaren om att skivorna jag önskade mig så dåliga t ex "den där jäkla transvestiten" och annat oljud så går det ju inte att tolka som annat än en ren förolämpning. Borde inte det vara olagligt?! Jag menar inte att det borde vara olagligt att förolämpa någon annans musiksmak det gör jag själv nästan dagligen på mer eller mindre allvar, jag menar att det borde vara olagligt att förolämpa min musiksmak.

Hur som helst så har jag nu lyssnat igenom skivan några gånger och förutom ett kort, obehagligt ögonblick då jag tyckte att hon lät som Amy Diamond så är det faktiskt helt okej. Flera låtar är till och med bra det måste jag erkänna, framför allt är starten väldigt stark och ja, det är ganska fint.

Så även om jag hellre ville ha Electrelane så kommer jag inte slå sönder min Katie Melua.

Juana till Hultsfred!

Oj, vad sugen jag blev nu. Jag vet inte om jag kommer att åka för jag vet inte om jag kommer ha råd/tid men nu blev jag rejält sugen på en tripp till Hultsfredsfestivalen i sommar. Argentinska singer/songwritern Juana Molina (tidigare sedd på This is our music) är klar att spela och det kändes lika oväntat som fanatastiskt. Nu vill jag ju åka för hennes musik är så fantastiskt vacker så jag blir alldeles till mig. Dessutom är hyllade Amadou & Miriam från Mali också klara. Deras skiva fanns på nästan varenda årsbästalista för -05 och det kan säkert vara en ganska häftig liveupplevelse...