Om man har en förkärlek för rena popmelodier, som jag ju råkar ha, är Camera Obscura ett måste. "Lloyd" har snurrats ett oändligt antal gånger den här sommaren och kan mycket väl vara årets låt så jag tyckte att en Camera Obscura-spelning förtjänar the effort att ta sig till Stockholm.
Och det blev två spelningar innan det var klart för förutom den stora spelningen på Medis hade de också en mindre dagspelning på en av mina absoluta favoritskivaffärer, Record Hunter (ligger för övrigt på St: Eriksgatan). Jag tvekade in i det sisa om jag skulle orka pallra mig dit men när jag ändå hade ett ärende i krokarna var det lättare att motivera sig. Knökfullt var det i alla fall och framträdandet var charmigt och intressant :)
Det hela började med att Tracy Campbell förklarade att hon förväntat sig att hela bandet skulle spela och inte som nu med hon själv på akustisk gitarr med enbart elgitarr och någon fröfylld boll som komp. Dessutom skedde det hela fullständigt oförberett och med en bakfull sångerska. Eftersom det inte fanns någon som helst plan fick spelningen improviseras efter publikens önskelåtar där minst hälften slutade med att låten avbröts efter några rader med orsaken att de inte mindes hur den skulle spelas.
På betalkonserter blir man förbannad MEN, själva meningen med små spelningar i skivaffärer är väl att man ska komma närmare bandet, se mer personlighet och det gjorde man definitivt. Jag tyckte att det var väldigt charmigt. Före varje låt var fröken Campbell tvungen att vända sig om och fråga vilka ackord som ingick i låten och ibland även hur texten gick. Grejen är att minus några höga toner som skar sig lite i bakfyllan lät det, trots allt strul fullkomligt perfekt när de väl kom igång. Pop-perfektion och man blir så glad!
Jag vet inte om de ägnade eftermiddagen åt att öva eller om det räckte med att vila och samla tankarna för när det på kvällen äntligen blev dags för den riktiga konserten satt varje ackord och textrad där de skulle - utan problem. De spelade mest material från den nya skivan vilket passade mig utmärkt då bandet är en ganska ny bekantskap för mig. Let's get out of this country, Rassle Dazzle Rose, I need all the friends I can get och Lloyd så klart är sånna fina alster att man blir alldeles till sig.
Vad gäller Tracy själv är hon för bra för att vara sann. Hon är poppigt söt, hon skriver fantastiska låtar med imponerande klassiska melodier. Hon spelar gitarr och sjunger med en alldeles bedårande röst OCH hon har har fina klänningar. Hon är allt jag vill vara vilket gör att jag borde hata henne. Men det går inte - hon sjunger ju bedårande, spelar gitarr och skriver fantasiska låtar.
En väldigt, väldigt trevlig kväll - allt tack vare Camera Obscura.
Eller förresten så gjorde förbandet My Darling You också sitt till att det var så trevligt. De har verklligen tagit med sig något nytt och det känns som det var på tiden. Charm, energi och exeplariskt korta låtar. Och deras tre superfans på högerflanken var lika mycket underhållning dom. Jag blev aldeles varm i hjärtat och kunde för mitt liv inte sluta le.
1 kommentar:
Nu har jag ocksâ sett dom! Jag hade verkligen inte lyssnat pâ dom mycket innan, men det gjorde inget. I vanliga fall brukar det ju vara lite trâkigt när man inte känner igen lâtar, men nu var det bara som att fâ höra en massa bra nya lâtar för första gângen och bli frälst. Det var roligt att se dom i Granada. Jag spanade efter spanska indiekids. Det fanns nâgra som sâg ut som svenska indies, men det fanns mycket mer dreads i publiken än man skulle hitta i Sverige! Det är inte ofta band kommer och spelar i Granada fick jag höra av tjejen jag gick med. Ofta nöjer sig banden med att spela i Barcelona, Madrid eller Bilbao, sâ det här var en happening. Bandet blev inropade tvâ gânger efter konserten. Första gângen var det det "obligatoriska" extranumret, och dâ kom sângerskan ut med en târta och sa att det var trummisens födelsedag. Hela publiken sjöng "Cumpleaños feliz" och stämningen var pâ topp. Sen spelade dom tvâ lâtar och konserten skulle vara över. Men sâ kom dom tillbaka (Vi hade inte slutat klappa, men ljuset hade släckts ner och annan musik hördes frân högtalarna) och sa att dom var utelâsta frân sin loge. Sâ det blev en till lât. Dom verkade lite trötta, men en lât till ville vi absolut ha. Det var en bra konsert!
Skicka en kommentar