Norrlandsångest

Jag har nämnt det förut och känslan lever ständigt kvar: jag vill verkligen inte bo kvar i Norrland. Det är det vackraste av det vackra när det är på det humöret men här finns inte det jag längtar efter dvs kulturutbud! Jag borde verkligen ta mitt pick och pack och flytta till åtminstone en av Sveriges tre största städer och Stockholm ligger närmast till hands och det inte bara geografiskt.
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…