Jag åkte till Stockholm eftersom både Camera Obscura och The Essex Green spelade samma helg. Jag åkte tidigt, redan onsdag då jag på så sett kunde klämma in Mando Diao i schemat också. Men redan fredan var jag lite trött, kändes redan som om jag varit på resa hur länge som helst så jag funderade på att strunta i Essex, jag hade ju faktiskt redan sett dem en gång i år. Lägg därtill att jag skulle bli tvungen att gå ensam och att jag blev sjuk på lördag kväll. Men som så ofta när det gäller mig offrar jag det mesta för en konsert och när jag dessutom fick klart för mig att det nästan var slutsålt jag då vände min tvekan och jag kuskade runt genom stan i jakt på en biljett.
Så jag var där till slut, på Debaser helt själv, bara för att få se mitt älskade Essex Green en andra gång för året och tack och lov så var det värt, även denna gång. Med min tidigare nämnda förkärlek för rena popmelodier kan jag ju inget annat än gilla Essex men det är ändå något speciellt med detta band, något jag inte kan förklara.
Jag njöt av varje sekund liksom resten av publiken verkade göra för bandet utstrålade verkligen energi och spelglädje trots att de tydligen hade haft en hel del problem under resan från Malmö. Ett lite ovanligt upplägg startade dock konserten då de helt enkelt körde låtarna från den nya skivan i ordning, precis som på albumet. Underligt som sagt men inget fel med det. De lyckades också få med några gamla godingar som Mrs. Bean, Lazy May, Chester och The Late Great. Allra bäst tyckte ändå jag var det andra extranumret Primrose där hela bandet tog ifrån tårna och lät deras annars så rena pop flippa ur i Primroses psykedeliska avslutning. Ingen i publiken verkade vilja gå därifrån och det blev ytterligare extranummer. Och jag är verkligen glad att jag kom för trots att jag redan i somras var rätt nöjd var det här ändå spelningen jag hade hoppats på. Det som störde mig då, Jeff Barons små improviserade gitarrsolon var betydligt mer återhållsamma den här gången och allt flöt mycket bättre. Det enda jag kan klaga på är att det inte var tillräckligt mycket tvärflöjt men det blir ju aldrig tillräckligt mycket tvärflöjt.
Som en parentes måste jag säga att förbandet Blood music som lyckades tråka ihjäl mig som förband åt Belle and Sebastian tidigare i år nu gjorde en riktigt fin spelning. Med enbart gitarr, keyboard och två saxofoner i sättningen lyckades de få fram ett sound man inte hör så ofta, mycket trivsamt minst sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar