Mitt livs andra Belle and Sebastian-konsert. Möjligheten fanns där så, tja… jag gick en gång till. Jag ska vänta med att förklara och analysera varför och nöja mig med att analysera konserten.
Jag kan ju börja med att säga att det var bra den här gången också. Lokalen var tyvärr bra mycket sämre än i Malmö, jag stod inte längst fram på KB men jag var trots det då närmare bandet än vad jag var nu när den typ 2 meter höga scenen stod fyra meter från staketet. Annexet var inte heller fyllt men jag kan ju egentligen inte göra annat än att tacka lokalbytet eftersom jag annars inte skulle ha fått någon biljett. Större delen av låtarna var desamma men de få ändringar som gjordes var mer än tillfredsställande, mer ”Tigermilk” vilket alltid får mig på gott humör.
Så vad är det som skapar magin med just Belle and Sebastian, varför har dom blivit den indieinstitution dom faktiskt är? För mig personligen är det för att dom har allt, dom klockrena popmelodierna, de finurliga, söta texterna, rösterna, den genuina musikaliska begåvningen, allt. Jag skulle framför allt vilja trycka lite extra på rösterna. Jag som lider av en extrem 60-tals fetisch är naturligtvis barnsligt förtjust i stämsång och skulle vilja ha mer av det i dagens musik. Anledningen till att stämsången fått kliva undan under så lång tid tror jag beror på att de flesta band inte alls har röstresurserna för att fixa det (att alla inte gillar stämsång lika mycket som jag kan ju också vara en anledning…) men i Belle and Sebastian finns resurserna och de utnyttjas på allra bästa sätt. Det som fascinerade mig allra mest under de båda konserterna var framför allt att det där vackra, perfekta ljudet som normalt bara kommer ur mina hörlurar faktiskt skapas av människor. Varje detalj, varje stämma sitter som en smäck, precis som på skiva men ändå värt att se live.
Jag vill vara med i Belle and Sebastian
1 kommentar:
så, du är tillbaka?
Skicka en kommentar