Det var länge sen jag var på Pipeline, Sundsvalls anrika rockklubb som sedan en tid hotas av nedlägning men som tappert kämpar på. Det kändes bra att komma dit igen, lite som hemma också var ju Britta där också, då blir det ännu bättre.
Britta Persson var ämnet för en av mina första bloggposter. Hörde henne för första gången för ganska exakt två år sedan via Sonic och blev så betagen av hennes röst att jag genast köpte demon, vilket jag i nämnda bloggpost uppmanade alla andra att också göra. Jag är än idag med på hennes maillista.
När jag idag lyssnar på den 4-spårsdemon är jag inte riktigt lika imponerad, visst hör man potential men det är inget att jaga upp sig över.
Men Britta, två år senare är återigen värd alla mina superlativ, som hon har växt. Från att vara en tjej med gitarr men några ganska bra låtar är hon nu exakt det jag söker i en artist. Live låter det fantastiskt med ett ytterst sparsmakat arrangemang, bara hon själv på endera akustisk gitarr, elgitarr eller keyboard med trummor som enda sällskap. Jag blev hänförd. Men det är ju rösten som är pricken över i, hon vågar använda de på så många sätt, verkligen leka med den, den är hennes främsta instrument. Hon påminner mig om Regina Spektor och bättre komplimang kan jag nog inte ge.
Brittas album ska genast införskaffas till min skivsamling och jag kan inte annat än råda samtliga att följa mitt exempel.
måndag, oktober 23, 2006
söndag, oktober 22, 2006
Rik nu tack!
Nu spelar M Ward på Södra Teatern i Stockholm. eftersom jag sitter här och skriver är jag uppenbarligen inte där. Fan! Ville verkligen men ekonomin sätter stopp. Och jag hatar alla lyckliga jävlar som får vara där, eller förresten så älskar jag dom, de verkar ju ha så bra smak...
Jag borde se till att bli rik ganska snart så att jag kan åka på alla konserter jag vill. Eller för den delen, om jag var rik så skulle jag ganska snabbt flytta till ett ställe där man inte behöver åka 40 mil för en konsert.
Men jag ska försöka att inte klaga så mycket, jag fick faktiskt se en väldigt fin konsert igår, här i min egen hatälskade hemstad. Britta Persson är mitt ljus i höstmörkret.
Annan god nyhet som tröstar mig lite är att jag bokat in ännu ett Stockholmsbesök. Förutom Sufjan Stevens den 15:e november så ska jag se Juana Molina den 2:a december. Lyckliga mig.
Jag borde se till att bli rik ganska snart så att jag kan åka på alla konserter jag vill. Eller för den delen, om jag var rik så skulle jag ganska snabbt flytta till ett ställe där man inte behöver åka 40 mil för en konsert.
Men jag ska försöka att inte klaga så mycket, jag fick faktiskt se en väldigt fin konsert igår, här i min egen hatälskade hemstad. Britta Persson är mitt ljus i höstmörkret.
Annan god nyhet som tröstar mig lite är att jag bokat in ännu ett Stockholmsbesök. Förutom Sufjan Stevens den 15:e november så ska jag se Juana Molina den 2:a december. Lyckliga mig.
torsdag, oktober 19, 2006
söndag, oktober 15, 2006
The Essex Green, Debaser 8/10-06
Jag åkte till Stockholm eftersom både Camera Obscura och The Essex Green spelade samma helg. Jag åkte tidigt, redan onsdag då jag på så sett kunde klämma in Mando Diao i schemat också. Men redan fredan var jag lite trött, kändes redan som om jag varit på resa hur länge som helst så jag funderade på att strunta i Essex, jag hade ju faktiskt redan sett dem en gång i år. Lägg därtill att jag skulle bli tvungen att gå ensam och att jag blev sjuk på lördag kväll. Men som så ofta när det gäller mig offrar jag det mesta för en konsert och när jag dessutom fick klart för mig att det nästan var slutsålt jag då vände min tvekan och jag kuskade runt genom stan i jakt på en biljett.
Så jag var där till slut, på Debaser helt själv, bara för att få se mitt älskade Essex Green en andra gång för året och tack och lov så var det värt, även denna gång. Med min tidigare nämnda förkärlek för rena popmelodier kan jag ju inget annat än gilla Essex men det är ändå något speciellt med detta band, något jag inte kan förklara.
Jag njöt av varje sekund liksom resten av publiken verkade göra för bandet utstrålade verkligen energi och spelglädje trots att de tydligen hade haft en hel del problem under resan från Malmö. Ett lite ovanligt upplägg startade dock konserten då de helt enkelt körde låtarna från den nya skivan i ordning, precis som på albumet. Underligt som sagt men inget fel med det. De lyckades också få med några gamla godingar som Mrs. Bean, Lazy May, Chester och The Late Great. Allra bäst tyckte ändå jag var det andra extranumret Primrose där hela bandet tog ifrån tårna och lät deras annars så rena pop flippa ur i Primroses psykedeliska avslutning. Ingen i publiken verkade vilja gå därifrån och det blev ytterligare extranummer. Och jag är verkligen glad att jag kom för trots att jag redan i somras var rätt nöjd var det här ändå spelningen jag hade hoppats på. Det som störde mig då, Jeff Barons små improviserade gitarrsolon var betydligt mer återhållsamma den här gången och allt flöt mycket bättre. Det enda jag kan klaga på är att det inte var tillräckligt mycket tvärflöjt men det blir ju aldrig tillräckligt mycket tvärflöjt.
Som en parentes måste jag säga att förbandet Blood music som lyckades tråka ihjäl mig som förband åt Belle and Sebastian tidigare i år nu gjorde en riktigt fin spelning. Med enbart gitarr, keyboard och två saxofoner i sättningen lyckades de få fram ett sound man inte hör så ofta, mycket trivsamt minst sagt.
Så jag var där till slut, på Debaser helt själv, bara för att få se mitt älskade Essex Green en andra gång för året och tack och lov så var det värt, även denna gång. Med min tidigare nämnda förkärlek för rena popmelodier kan jag ju inget annat än gilla Essex men det är ändå något speciellt med detta band, något jag inte kan förklara.
Jag njöt av varje sekund liksom resten av publiken verkade göra för bandet utstrålade verkligen energi och spelglädje trots att de tydligen hade haft en hel del problem under resan från Malmö. Ett lite ovanligt upplägg startade dock konserten då de helt enkelt körde låtarna från den nya skivan i ordning, precis som på albumet. Underligt som sagt men inget fel med det. De lyckades också få med några gamla godingar som Mrs. Bean, Lazy May, Chester och The Late Great. Allra bäst tyckte ändå jag var det andra extranumret Primrose där hela bandet tog ifrån tårna och lät deras annars så rena pop flippa ur i Primroses psykedeliska avslutning. Ingen i publiken verkade vilja gå därifrån och det blev ytterligare extranummer. Och jag är verkligen glad att jag kom för trots att jag redan i somras var rätt nöjd var det här ändå spelningen jag hade hoppats på. Det som störde mig då, Jeff Barons små improviserade gitarrsolon var betydligt mer återhållsamma den här gången och allt flöt mycket bättre. Det enda jag kan klaga på är att det inte var tillräckligt mycket tvärflöjt men det blir ju aldrig tillräckligt mycket tvärflöjt.
Som en parentes måste jag säga att förbandet Blood music som lyckades tråka ihjäl mig som förband åt Belle and Sebastian tidigare i år nu gjorde en riktigt fin spelning. Med enbart gitarr, keyboard och två saxofoner i sättningen lyckades de få fram ett sound man inte hör så ofta, mycket trivsamt minst sagt.
onsdag, oktober 11, 2006
Ida 15 år
Jag kan inte förklara varför men de senaste två timmarna har jag lyssnat på:
No Doubt - Sunday morning och Just a girl
+ ett helt Oasis-album och nej, inte någon av de hyffsat acceptabla 2 första utan Be here now, Around the World två gånger.
Har jag en förklaring? Har jag en ursäkt? Nej, det är helt enkelt Ida 15 år som är på besök och berättar att jag underskattar min gamla musiksmak.
Nu ska jag lyssna på Red Hot Chili Peppers...
Camera Obscura, Record Hunter + Debaser Medis 6/10
Om man har en förkärlek för rena popmelodier, som jag ju råkar ha, är Camera Obscura ett måste. "Lloyd" har snurrats ett oändligt antal gånger den här sommaren och kan mycket väl vara årets låt så jag tyckte att en Camera Obscura-spelning förtjänar the effort att ta sig till Stockholm.
Och det blev två spelningar innan det var klart för förutom den stora spelningen på Medis hade de också en mindre dagspelning på en av mina absoluta favoritskivaffärer, Record Hunter (ligger för övrigt på St: Eriksgatan). Jag tvekade in i det sisa om jag skulle orka pallra mig dit men när jag ändå hade ett ärende i krokarna var det lättare att motivera sig. Knökfullt var det i alla fall och framträdandet var charmigt och intressant :)
Det hela började med att Tracy Campbell förklarade att hon förväntat sig att hela bandet skulle spela och inte som nu med hon själv på akustisk gitarr med enbart elgitarr och någon fröfylld boll som komp. Dessutom skedde det hela fullständigt oförberett och med en bakfull sångerska. Eftersom det inte fanns någon som helst plan fick spelningen improviseras efter publikens önskelåtar där minst hälften slutade med att låten avbröts efter några rader med orsaken att de inte mindes hur den skulle spelas.
På betalkonserter blir man förbannad MEN, själva meningen med små spelningar i skivaffärer är väl att man ska komma närmare bandet, se mer personlighet och det gjorde man definitivt. Jag tyckte att det var väldigt charmigt. Före varje låt var fröken Campbell tvungen att vända sig om och fråga vilka ackord som ingick i låten och ibland även hur texten gick. Grejen är att minus några höga toner som skar sig lite i bakfyllan lät det, trots allt strul fullkomligt perfekt när de väl kom igång. Pop-perfektion och man blir så glad!
Jag vet inte om de ägnade eftermiddagen åt att öva eller om det räckte med att vila och samla tankarna för när det på kvällen äntligen blev dags för den riktiga konserten satt varje ackord och textrad där de skulle - utan problem. De spelade mest material från den nya skivan vilket passade mig utmärkt då bandet är en ganska ny bekantskap för mig. Let's get out of this country, Rassle Dazzle Rose, I need all the friends I can get och Lloyd så klart är sånna fina alster att man blir alldeles till sig.
Vad gäller Tracy själv är hon för bra för att vara sann. Hon är poppigt söt, hon skriver fantastiska låtar med imponerande klassiska melodier. Hon spelar gitarr och sjunger med en alldeles bedårande röst OCH hon har har fina klänningar. Hon är allt jag vill vara vilket gör att jag borde hata henne. Men det går inte - hon sjunger ju bedårande, spelar gitarr och skriver fantasiska låtar.
En väldigt, väldigt trevlig kväll - allt tack vare Camera Obscura.
Eller förresten så gjorde förbandet My Darling You också sitt till att det var så trevligt. De har verklligen tagit med sig något nytt och det känns som det var på tiden. Charm, energi och exeplariskt korta låtar. Och deras tre superfans på högerflanken var lika mycket underhållning dom. Jag blev aldeles varm i hjärtat och kunde för mitt liv inte sluta le.
tisdag, oktober 10, 2006
Mando Diao, Debaser Medis 4/10-06
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Mando Diao. Jag vet att jag har nämnt det förut men det var när jag för första gången såg videon till låten ”Sheepdog” som hela min inställning till musik förändrades. Det gick från att vara ett av många intressen till den stora passionen.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.
”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.
”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.
måndag, oktober 09, 2006
Norrlandsångest
Jag har nämnt det förut och känslan lever ständigt kvar: jag vill verkligen inte bo kvar i Norrland. Det är det vackraste av det vackra när det är på det humöret men här finns inte det jag längtar efter dvs kulturutbud! Jag borde verkligen ta mitt pick och pack och flytta till åtminstone en av Sveriges tre största städer och Stockholm ligger närmast till hands och det inte bara geografiskt.
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…
Jag längtar ofta dit, ibland olidligt mycket som till exempel när jag läser höstens konsertschema. Det finns alltid några spelningar som det inte går att missa och då är det bara att sätta sig på bussen i dom där 5 timmarna, bli 380 spänn fattigare. Sufjan Stevens i november är ett sånt exempel, det kan jag inte missa och biljetten är redan köpt. M Ward på Södra teatern nästa vecka är oerhört lockande, jag vill så gärna, jag är övertygad att det kommer att bli fantastiskt men, ja det ligger på gränsen.
Sen finns det alltid minst ett tiotal spelningar man jättegärna vill se men som man inte är beredd att lägga tusenlappen på, summan det faktiskt blir totalt med resa, biljett, mat och lokaltransport. The Arab Strap, The Pipettes, Hidden Cameras och Final Fantasy – hade jag bara varit där hade jag ju lätt gått men nu råkar det saknas 40 mil och inte bara en kvart med t-banan. Ni vet inte hur bra ni har det era Stockholmsjälvar! Förlåt, ursäkta mitt utbrott, det handlar bara om avundsjuka.
Nu är jag i alla fall precis hemkommen från en 5-dagars utflykt med ingående kulturliv. Två doser oslagbara popmelodier (Camera Obscura och The Essex Green) och det måste ha varit minst 2 liter svett (Mando Diao), kanske är det receptet för att klara en Norrlandshöst? Dessa fem dagar ska jag försöka minnas och uppskatta nu när höstmörkret tillsammans med konsertbristen sakta men säkert kommer att ta död på mig…
tisdag, oktober 03, 2006
Nostalgi?
Imorrn ska jag till Stockholm (igen). En alldeles för bra konsertvecka för att sitta i Norrland och häcka och om jag orkar blir det åtminstone tre spelningar för min del. Mando Diao imorgon, Camera Obscura och My Darling You på fredag och The Essex Green (för andra gången i år) på söndag. Hade redan förra veckan spanat in att de här konserterna hölls och efter noga övervägande drar jag nog alla tre.
Mando Diao nämnde jag först som ett kanske. Det var länge sen jag satt och vaktade framför ZTV för att få se en video med det som en gång var mitt absoluta favorit band. Jag tänkte att det kunde vara kul att se dom för gamla tiders skull, lite nostalgi för min del.
Hade dessutom en kompis som var peppad men jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen ville gå så jag avvaktade och avvaktade och avvaktade lite till och vips var biljetterna slut! När min vän ringde och berättade det blev jag verkligen jättejätteledsen. Först då förstod jag hur gärna jag egentligen ville se den där spelningen. Tack och lov fanns det biljetter på Debasers hemsida så nu är jag bara glad och förväntansfull. Jag kommer oundvikligen stå och vänta på dom gamla låtarna hela konserten, det var ju dem jag älskade och jag börjar faktiskt erkänna för mig själv att jag nog fortfarande har ganska "starka känslor".
Den nya skivan vet jag inte, jag vill kanske ha den, mest av dessa nostalgiska skäl men det är precis på gränsen att jag nog inte skulle köpa den. Vilket gör att jag deppar över min usla timing att vara bortrest just när skivan släpps - annars hade jag kanske kunnat få lyssna på den genom jobbet... Men vi får se imorrn om det bara blir nostalgi eller om jag kanske blir nyfrälst!
Känns dock drygt att stanna ända till måndag men om jag vill se Essex Green är det en nödvändighet. Jag har ju visserligen sett dom en gång i år redan men då hade jag precis skaffat deras nyaste, jag kunde inte låtarna och därmed njöt jag såklart mest när de gamla alstren avverkades. Nu har jag ju lyssnat in mig, nu älskar jag varenda låt, nu vill jag se dom igen. Fast jag kanske borde spara pengar istället...
Mando Diao nämnde jag först som ett kanske. Det var länge sen jag satt och vaktade framför ZTV för att få se en video med det som en gång var mitt absoluta favorit band. Jag tänkte att det kunde vara kul att se dom för gamla tiders skull, lite nostalgi för min del.
Hade dessutom en kompis som var peppad men jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen ville gå så jag avvaktade och avvaktade och avvaktade lite till och vips var biljetterna slut! När min vän ringde och berättade det blev jag verkligen jättejätteledsen. Först då förstod jag hur gärna jag egentligen ville se den där spelningen. Tack och lov fanns det biljetter på Debasers hemsida så nu är jag bara glad och förväntansfull. Jag kommer oundvikligen stå och vänta på dom gamla låtarna hela konserten, det var ju dem jag älskade och jag börjar faktiskt erkänna för mig själv att jag nog fortfarande har ganska "starka känslor".
Den nya skivan vet jag inte, jag vill kanske ha den, mest av dessa nostalgiska skäl men det är precis på gränsen att jag nog inte skulle köpa den. Vilket gör att jag deppar över min usla timing att vara bortrest just när skivan släpps - annars hade jag kanske kunnat få lyssna på den genom jobbet... Men vi får se imorrn om det bara blir nostalgi eller om jag kanske blir nyfrälst!
Känns dock drygt att stanna ända till måndag men om jag vill se Essex Green är det en nödvändighet. Jag har ju visserligen sett dom en gång i år redan men då hade jag precis skaffat deras nyaste, jag kunde inte låtarna och därmed njöt jag såklart mest när de gamla alstren avverkades. Nu har jag ju lyssnat in mig, nu älskar jag varenda låt, nu vill jag se dom igen. Fast jag kanske borde spara pengar istället...
316
Idag råkade jag få med mig en Greatest hits med The Supremes med mig hem från skivbutiken för 50 kr. Jag justerar härmed föregående post till totalt 316 skivor...
måndag, oktober 02, 2006
Ja, hur många skivor har jag egentligen nu?
Jag är glad att nån frågade så att jag fick en ursäkt att räkna, finns ju inget som gör mig gladare än att plocka bland mina skivor. Resultatet av sammanräkningen går dock att tolka på olika sätt.
67 skivor är från min uppväxt, gamla godingar som Aqua och Backstreet Boys. Jag har dom kvar och vill inte göra mig av med dom men jag det är väl ingenting jag visar upp med stolthet i skivstället.
44 skivor har jag ärvt av min käre far eller rättare sagt, jag har övertygat honom att dom kan få vara i mitt rum eftersom jag lyssnar på dem mer än honom. Jag har inga planer på att någonsin ge tillbaka dom och det vet han och har förlikat sig med det. När det var dags för flytt fick jag ta dom så jag räknar dom som mina.
Sen har jag ytterligare 204 st så sammanfattningsvis kan man säga att i det jag kallar min samling har jag 248 skivor men allt som allt äger jag 315 st.
Inte så väldigt många egentligen men med tanke på att jag köper runt 60-70 skivor per år numer (trots att jag inte har en stabil inkomst) så växer den relativt snabbt - tänk bara hur det kommer bli när jag klipper mig och skaffar mig ett jobb!
67 skivor är från min uppväxt, gamla godingar som Aqua och Backstreet Boys. Jag har dom kvar och vill inte göra mig av med dom men jag det är väl ingenting jag visar upp med stolthet i skivstället.
44 skivor har jag ärvt av min käre far eller rättare sagt, jag har övertygat honom att dom kan få vara i mitt rum eftersom jag lyssnar på dem mer än honom. Jag har inga planer på att någonsin ge tillbaka dom och det vet han och har förlikat sig med det. När det var dags för flytt fick jag ta dom så jag räknar dom som mina.
Sen har jag ytterligare 204 st så sammanfattningsvis kan man säga att i det jag kallar min samling har jag 248 skivor men allt som allt äger jag 315 st.
Inte så väldigt många egentligen men med tanke på att jag köper runt 60-70 skivor per år numer (trots att jag inte har en stabil inkomst) så växer den relativt snabbt - tänk bara hur det kommer bli när jag klipper mig och skaffar mig ett jobb!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)