Mando Diao, Debaser Medis 4/10-06

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Mando Diao. Jag vet att jag har nämnt det förut men det var när jag för första gången såg videon till låten ”Sheepdog” som hela min inställning till musik förändrades. Det gick från att vara ett av många intressen till den stora passionen.
Men Mando var bara ett steg på vägen, kärleken jag kände som 17-åring svalnade så därför blir det heller ingen uppsats, i alla fall inte just nu. Jag nöjer mig med att prata om konserten.

”Det var länge sen man kände sån hetta.” Citatet från min kära vän som var med mig på konserten sammanfattar allt. Jag har inte varit på den här typen av konsert på väldigt länge, en konsert där energin och hettan går före musiken även om musiken naturligtvis även den fyller en viktig funktion. Det är inte ofta man går på konsert där bandet är svettigare än publiken redan efter några låtar.
Det var i alla fall en skön känsla att få ge sig hän igen, att lyssna med kroppen och inte med huvudet. Jag lyssnar alltid med hjärtat men just kroppen spelar ofta en biroll men inte här, här är den det centrala. De kroppsliga reaktioner som frambringas av att se Mando Diao live, att höra dom live, vågar jag inte ens säga högt utan att rodna men dom som var där förstår vad jag menar.
Den här konserten gjorde mig i alla fall om inte nykär så åtminstone oerhört imponerad. De har alltid varit ett bra liveband, jag vet inte om dom har blivit bättre eller om jag bara hade glömt deras oerhörda förmåga att bygga upp stämningar, att växla mellan lågmält och intensivt, att ösa ut energi, att explodera – Mando Diao är allt ett band ska i denna genre ska vara.
Den här musiken är inte 100 % min stil längre, jag har en särskild relation till den men det är inte det första jag letar fram ur skivsamlingen. Just nu gillar jag Mando av samma anledning som jag gillar filmerna Kill Bill vol.1 och 2 – för den estetiska perfektionen. Även om innehållet fortfarande intresserar mig är stilen och coolheten det jag faller för. När Björn Dixgård efter urladdningen Sheepdog ackompanjerad av en ensam trumpet bara går fram till scenkanten och tittar ut över publiken utan att säga ett ord skapas spänningar som man inte ens vågar ta på. Eller när Gustav Norén mitt i den makalösa Motown Blood lugnar ner tempot, tar makten över själva musiken innan han låter hela bandet explodera av en energi utan dess like. Då vet man inte vart man ska ta vägen. Då är det helt enkelt ”written and directed by Quentin Tarantino”.
Efter konserten saknade jag bara ”Down in the Past” i låtlistan, alla andra måsten var med. Till och med min gamla favorit Paralyzed fick plats och när Gustav i den låten talar om för Jody vad hon ska göra vet ni vilka känslor det väcker.
Som sagt, det var länge sen man kände sån hetta, antagligen var det sist jag såg Mando Diao.