Stereo Total

Det tog ett tag innan chocken lade sig. Hur gammal har Francoise Cactus hunnit bli egentligen, 50+? Och nu såg hon inte bara gammal ut, hon kändes misstänkt gaggig också. Gaggig, som i gammal och gaggig. Det osade flopp ett tag, stapplande så det förslår, långt ifrån det jag hade tänkt mig när jag nu för första gången äntligen skulle se Stereo Total.
Jag vet inte om det var bandet som skärpte sig eller om det bara var chocken som hann lägga sig men jag tyckte i alla fall att det tog sig och det rejält.
Brezel Göring såg visserligen också ganska sliten ut fysiskt sett men han var i övrigt på topp och viss förvandlades spelningen till den dansanta nonsesbriljans som jag önskade.
En sak är säker, nonsenspop gör sig bäst på franska och nästan lika bra på tyska. När Madame Cactus i Cinemania avslutar med "Alfred Hitchcock" med brutal fransk brytning kan man inte bli annat än glad.
Jag hade dock hört Göring sjunga lite mer och sen saknade jag några låtar också framför allt "Supergirl". Annars ska jag inte klaga, jag hade riktigt kul.

Control

Anton Corbijns Control är perfektion.
Varenda filmruta skulle platsa i en fotoutställning och utöver den estetiska perfektionen blev jag även helt tagen av historien och det trots att man hela tiden visste vad som skulle hända. Direkt när jag klev ur biosalongen slog jag på "She's lost control" och jag har inte lyssnat på något annat än Joy Division sen dess och det känns lite som att jag aldrig kommer att behöva lyssna på något annat heller. Just nu tittar jag på You-tubeklipp.
Den oavbrutna strömmen av Joy Division ska dock brytas ganska snart eftersom jag ska iväg och titta på CocoRosie nu. Det är ju inte fy skam det heller...

Känn på den helgen!

Mitt helgschema inklusive idag och måndag, inte för att jag redan har tagit helg eller ttycker att måndag är helg eller nåt men...

Torsdag: Kompishäng på Landet, hoppas Autisterna och First Aid Kit också bjuder på trevligt sällskap
Fredag: Lucky Soul på Debaser
Lördag: Vernissage: "Outlined Spaces" av Elisabet Ericson, Clara Johansson och Liisa Kruusmägi. Jag har redan fått smygkolla på några alster och det ser väldans fint ut. Sen har jag hört rykten om gratis tårta också. 14.00-17.00 på Lava, Kulturhuset. Fri entré!
Söndag: O'Death på Debaser. Ett av Accelerators bästa band spelar igen.
Måndag: CocoRosie. Som jag har tjatat om CocoRosie, jag säger bara: äntligen!

ahhh...Stockholm

Here it goes again

När jag var liten, eller ja vi pratar mellanstadie- och högstadieålder tittade jag fasligt mycket på MTV. Musikvideos är dock inte någon lika självklar del av min vardag längre, långt därifrån, trots You Tube-access så ser jag i stort sett aldrig. Av en slump fick jag dock syn på den smått fantastiska videon till OK Go:s Here we go again, en ganska medelmåttig låt som skulle ha gått mig förbi fullständigt om det inte vore för vidoen. Den är videon är fantastisk, så bra, så rolig, snygg. En makalös dansrutin framförs i vad som ser ut att vara en enda lång tagning. Glad blir i alla fall jag.

Voila

Stäng av politiken

Igår hade jag "äntligen" min tenta i svensk politik vilket har varit orsaken till min bloggfrånvaro. Nu är planen att skaffa mig ett liv igen, om inte annat ett virituellt sådant.
Något mycket underligt hände i alla fall några timmar före tentan, jagbörjade kallsvettas och darra okontrollerat. Alltså det är väl normalt att vara nervös inför en tenta men om det där var nervositet har jag aldrig i alla fall upplevt något liknande. Jag tänkte att jag kanske fått feber och jag trodde att jag skulle skära av mig hela handen av skakningar när jag försökte laga middag innan jag skulle iväg (jag hade nämligen den förträffliga tentatiden 18.00-22.00).
Hur som helst så är både sjuk och sjukt nervöst något negativt så jag beslutade mig för att tolka skakningarna som adrenalin, jag bestämde mig för att jag var så redo, så peppad på tentan att hela min kropp höll på att explodera. För att ladda ännu mer började jag bara lyssna på musik som handlar om att spotta på systemet, perfekt för en politiktenta helt enkelt. Mattias Alkberg BD, The Hives, Sex Pistols med flera blev mitt soundtrack när röda linje tog mig till universitetet. Precis innan jag gick in drog jag till med Nationalteaterns Speedy Gonzales och nynnade förnöjt...

...det kunde vart värre ändå, så stäng av politiken, tänd på till musiken.

Tentan gick okej, jag överlevde den tack vare musiken...

How we walk

Jag har aldrig någonsin spontant känt för att skrika för att ett band jag gillar är närvarande. När Mando Diao gjorde en kort spelning på Bengans tidig fredag kväll för att promota sin nya skiva skreks det en hel del och fotoblixtarna duggade så tätt att det var epilepsivarning. Strax bakom mig stod några tjejer i kanske 15-årsåldern som inte visste vart de skulle ta vägen, trots att Mando Diao stod långt ifrån oss borta i ett hörn var de helt i extas. Likt några äkta hardcore fans stod de också och hoppades på att få höra det obskyra gamla B-sidespåret ”How we walk” vilket de passade på att vråla mycket nära mitt öra så fort tillfälle gavs. Bittra och cyniska, lilla jag tyckte visserligen att de var ganska charmiga men hade ändå stor lust att påpeka att det här faktiskt inte var en vanlig spelning utan reklam för nya skivan och att det var onödigt av dem att stå och skrika önskelåtar. Men det var deras lyckodag när snälla Mando uppfyllde deras önskan. Under hela låten, vars förträfflighet jag nästan hade glömt stod de sen och mässade i falsett: ”det är helt fucking unbelievable, de spelar How we walk, de spelar faktiskt How we walk” osv.

Den känslan har jag aldrig haft. Inte ens back in the days när jag faktiskt dagligen besökte diverse Mando Diao-diskussionsforums och specialbeställde vinylutgåvor av singlar och sånt. Hur nere jag än var i dem gjorde jag aldrig annat än att stå och stampa takten när jag såg dem spela. Jag dyrkade inombords men inte värre än att jag kanske gick och fantiserade att bandet var mina bästa kompisar. Aldrig var jag som dem och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite tråkigt att jag inte hade starkare uttryckssätt.
Med tårar i ögonen stod de där och precis innan Björn Dixgård skulle klämma i med den allra sista tonen utbrister en av dem helt tyst, bara för sig själv ett smärtsamt, trånande ”Gift dig med mig!”
Det var fint.

Fin gammal spellista

I söndags åkte jag buss i tre och en halv timme. Jag är van vid länge så det kändes inte så farligt, speciellt inte då jag tryckte igång en spellista som jag inte mindes att jag hade. Jag minns nu att jag gjorde den nån gång när jag hade lite bråttom (fast med tanke på det var den väldigt lång) och det märks för efter två låtar är alla andra i bokstavsordning vilket betyder att jag satt med I-Tunes biblioteket och tog låtar jag kände för eftersom jag scrollade ner. Inte sån välplanerad ordning med andra ord men den funkade väldigt bra ändå. Den var som följer:

Morrissey - First of the gang to die
Joy Division - Love will tear us apart
(Ingenting) - Punkdrömmar
2raumwohnung - Kommt zusammen
Beatles - Twist and shout
Belle and Sebastian - Get me away from here I'm dying
Betty Lavette - What condition my condition is in
Big Star - 13
Bob Dylan - Like a rolling stone
Camille - Ta douleur
CSS - Lets make love and listen to death from above
Darkel - My own sun
Devendra Banhart - I feel just like a child
Dusty Springfield - Son of a preacher man
The Embassy - Some indulgence
France Gall - Poupée de cire poupée de son
George Baker - Little Green Bag
Iggy Pop - The Passenger
Jeff Lewis - No LSD tonight
Jens Lekman - Maple leaves
Johnny Dowd feat Neon Baptiste - Barbed wire
Kate Bush - Wutering heights
The Knife - You take my breath away
LCD Soundsystem - Daft Punk is playing at my house
Leonard Cohen - Hallelujah
Mama's and the Papa's- California dreamin'
Mando Diao - Long before Rock 'n' Roll
Marble - Nancy Drew
Nancy Sinatra - These boots are made for walking
Nationalteatern - Kolla Kolla
Nick Cave and the Bad Seeds - Red right hand
Pulp - Common people
Ramones - Beat on the brat
Regina Spektor - That time
Rita Pavone - Ill ballo del mattone
Robyn - Konichiwa bitches
The Smiths - Sheila take a bow
Stereo Total - Comme un garcon
Tough Allience - Make it happen
Tralala - All fired up
TV on the Radio - Playhouses

Jag gillar den, känns varierad och jag tycker att alla låtar håller måttet i sällskapet men jag är ändå peppad på att göra en ny spellista, jag tror bestämt att jag ska göra det på en gång då podden vaknat igen. Jag återkommer med hur det blev.

PANIK!

kan inte andas.
podden.
vet inte vad som hänt.
jag får hjärtattack
podden.
podden beter sig konstigt.
datorn reagerar inte på att jag kopplar in den.
det går inte att göra en säker USB-borttagning för enligt min dator finns inget kopllad till den.
startar om datorn.
podden slocknar inte ens fast datorn är av utan är fast på "Koppla inte ifrån"-läget.
Jag får ännu mer panik och kopplar ifrån ändå för att testa ett annat USB-uttag.
var detta dumt?
har jag nu dödat min i-pod?
vad ska jag göra?!?!?!?!?!?!?
andnöd.
hjärtklappning.
svettas.

PANIK!!!!

Till Landet igen

Landet börjar mer och mer framträda som mitt favoritställe i Stockholm stad, de har alltid något på gång.
Ikväll är det graits inträde och The Last Party på scen. Jag har visserligen inte hört dem än för deras Myspace-sida mobbar mig men "Perfect pop" kan väl aldrig vara fel?

Bonde do Role, Kägelbanan

Det var kul, verkligen jätteroligt. Mest av allt var glad över att det var så pass mycket folk och att så många dansade. Jag hade, gammal Norrlandsvana trogen gått och oroat mig för att det kanske inte var så många som ville gå och se ett band som bailefunk av en massa mer eller mindre bra kända låtar. Men jag bor ju i Stockholm nu tack och lov.

Bandet shakade loss och var väldigt charmiga, jag shakade loss lite mer försiktigt då jag önskat mig mera plats för att kunna få till de bästa movesen. Fasligt kul var det i alla fall minus nedan nämnda ålderschock som följde spektaklet.

Ah, att man får ha så roligt på en tisdag...

Åldersnojja igen...

Jag som trodde att jag hade blivit av med min åldersnoja för en lång tid framöver men inte då. 2 skrämmande fakta från gårdagen bekräftar det jag nästan hade lyckats glömma:

Jag är gammal!!! *snyft*

1. Jag var på Bonde do Role igår och vart arg för att ljudet var för högt. Japp, arg - på riktigt. När förbandet spelade kunde jag inte tänka annat än att det är den här konserten som slutligen kommer att ge mig tinitus och det är fan inte värt det. Jag gick mitt under deras bästa låt för att hämta papper att köra in i öronen! (mina öronproppar är nämligen borttappade, måste skaffa nya snarast om inte Puta Pan har de hemma hos sig(?))

2. När Bonde spelade var publiken jäääkligt på, så på att det sprangs upp på scenen och grejer vilket bandet inte verkade ha något emot. Jag kunde däremot återigen inte koncentrera mig utan stod och var skitnervös för att det skulle spåra ur.

Gammal var ordet.

Jag var där!

Nytt nummer av Sonic fick jag idag då jag äntligen orkade ta omvägen förbi brevlådan. En snabb titt lämnar mig med en känsla av förnöjsamhet.
Deras konsertrecensioner längst bak brukar alltid resultera i bitterhet från min sida men inte den här gången. "En av årets bästa konserter" (om Jens Lekman på Kägelbanan) och "Feist får Cirkus att dåna" är fraser som i vanliga fall skulle ha lämnat mig på ytterst dåligt humör men som sagt, inte den här gången. Varför?


FÖR JAG VAR DÄR! WOHOOOO!

Vad ska jag lyssna på?

Kära läsare. Jag går runt med en faslig massa musik som jag lagt in i podden för att jag tänkt "lyssna in mig/lyssna in mig bättre" på den. Oftast blir det aldrig av men då klarar jag inte metalt av att radera av rädsla för att missa något. Därför vill jag nu att alla som känner sig manade att lobbyera för ett eller flera band nedan att göra det. Utnyttja den makt ni för ögonblicket ges och bestäm vilka av dessa som förtjänar min dyrbara tid.
Adam Green
April March (och inte ett par låtar utan varenda skiva hon har gjort)
Ariel Pink
Big Star
Bill Monroe
Boards of Canada
Brisa Roché
Broken Social Scene
Clap your hands say yeah!
Cornelius
The Cure
Cursive
Cut Copy
Death from above 1979
Destroyer
DEVO
Dungen
Einstürzende Neubauten
The Faint
The Field Mice
First Floor Powet
Four tet
Frou Frou
George Formby
Gilian Welch
Ginger Ale
Grandaddy
Heikki
The Hidden Cameras
Imperiet
Indochine
Islaja
Jarvis
Jeff Buckley
Jenny Lewis and the Watson twins
Josephine Foster
Junior Boys
Justice
Kent
Klaxons
Kris Kristofferson
Ladytron
Lambchop
Le Tigre
Loretta Lynn
Los Hermanos
Martha Wainwright
Merz
Metric
Midaircondo
The Moldy Peaches
Muddy Waters
Oingo Boingo
The Pipettes
Pixies
Pizzicato Five
Radiohead
The Rapture
Red house painters
Rosie Thomas
Saturday looks good to me
The Shins
Sparklehorse
Tom Waits
Vapnet
Vetiver
Whitest boy alive
Woven hand
Yeah yeah yeahs
Zero 7
The 5678's

En minst sagt rejäl lista. Jag börjar nästan undra om jag har något jag lyssnar på på podden också men det finns det ju. Hur som helst kan man se att jag inte har gjort min hemläxa. Så vilka ska jag ge tid och vilka detetas?

Rensa din själ

Det är renande att rensa sin I-pod. Well, det är i alla fall vad jag har blivit informerat om, jag har aldrig försökt mig på något sådant. Jag har 30 GB och jag har bara öst in musik och inte raderat en enda låt. Men renande lät bra och jag har ju en hel del jag inte lyssnar på, eller rättare sagt, jag har löjligt mycket musik som jag aldrig lyssnar på så en bortrensning kan tyckas vara på sin plats.
Jag fastnade på en gång. Jag stirrar på listan av artiser i biblioteket och tänker när jag senast tryckte igång den gruppen eller den artisten. Ofta blev svaret aldrig men det bär ändå emot att trycka på delete. Någon gång i mitt liv kommer jag att vilja lyssna på The Band igen, jag har visserligen inte lyssnat på Bill Monroe en enda gång hittills men den dag jag vill det ska han finnas där. Det är min filosofi, det kan komma ett ögonblick och då ska det finnas där. Visst med tanke på att jag inte har lyssnat på Bright Eyes på flera flera månader är det kanske inte nödvändigt att bära runt på vartenda spår Connor någonsin haft något att göra med, jag lyssnade inte ens på Noise Floor rareties och Motion sicknes när de var nynedladdade...

Motvillig rensning resluterar ändå i att jag raderar:
Nämnda 2 Bright Eyes album
Black Rebel Motor Cycle club
CDOASS
David and the Citizens
Einstürzende Neubauten (någon jobbig samling 80-83 med bara massa oljud, Silence is sexy är kvar - inte för att jag någonsin lyssnar på den men...)
Fireside - Elite
Graham Coxon - Happiness in magazines
The (international) Noise Conspiracy - Armed love
Leif Karate - Lets back the wrong band
Libertines - B-sides (inget ont om Libertines, jag har fortfarande alla album och alla EP-skivor)
M.Ward - Transistor Radio - för den hade jag tydligen dubbelt...
The Soundtrack of our lifes - Behind the music och Origin vol.1
Tomte
The Veils - Runaway found
The Washdown - Yes to everything

Men behöver jag egentligen Imperiet- greatest hits?
50 låtar med Cornelius Vreeswijk? Hela 6 album med Pizzicato Five? Samtliga White Stripes-skivor? Varenda låt The Beatles har spelat in i alla versioner?
Jo, jag gjorde bedömningen att jag behöver det - just inte case...

Konki Duet

Vilken tur att man har uppmärksamma kompisar. Jag hade spanat in, trodde jag, alla konserter som hålls i höst och faktiskt suckat lite att debaser Malmö hade bokat The Konki Duet och det var ju inte alls nära mig. Redan samma kväll får jag sms som påpekar att på onsdagkvällens Bring your fiends på "Landet" är det just den parisiska trion som står på scen, dessutom för en billigare penning än Debaser. Mitt sms-svar blev: Jag dör av lycka.
Ända sedan första gången jag såg dem, på underbara This is our music har de funnits i mitt hjärta och det var en så fin kväll. Landet är ju en underbar lokal bara i sig och nu var det dessutom alldeles lagom mycket folk och som sagt, ett oerhört bra band.

Jag orkar inte med att försöka mig på en beskrivning av musiken men det jag gillar bäst är den undersköna japanskans fina röst och sättet fiolen faktiskt är en naturlig del av huvudintrumentsättningen och inte bara en utsmyckning. De lät mycket mer än vad jag mindes från TV men jag klagar inte.

Det var en väldigt bra spelning och en väldigt trevlig kväll.