Jag har aldrig någonsin spontant känt för att skrika för att ett band jag gillar är närvarande. När Mando Diao gjorde en kort spelning på Bengans tidig fredag kväll för att promota sin nya skiva skreks det en hel del och fotoblixtarna duggade så tätt att det var epilepsivarning. Strax bakom mig stod några tjejer i kanske 15-årsåldern som inte visste vart de skulle ta vägen, trots att Mando Diao stod långt ifrån oss borta i ett hörn var de helt i extas. Likt några äkta hardcore fans stod de också och hoppades på att få höra det obskyra gamla B-sidespåret ”How we walk” vilket de passade på att vråla mycket nära mitt öra så fort tillfälle gavs. Bittra och cyniska, lilla jag tyckte visserligen att de var ganska charmiga men hade ändå stor lust att påpeka att det här faktiskt inte var en vanlig spelning utan reklam för nya skivan och att det var onödigt av dem att stå och skrika önskelåtar. Men det var deras lyckodag när snälla Mando uppfyllde deras önskan. Under hela låten, vars förträfflighet jag nästan hade glömt stod de sen och mässade i falsett: ”det är helt fucking unbelievable, de spelar How we walk, de spelar faktiskt How we walk” osv.
Den känslan har jag aldrig haft. Inte ens back in the days när jag faktiskt dagligen besökte diverse Mando Diao-diskussionsforums och specialbeställde vinylutgåvor av singlar och sånt. Hur nere jag än var i dem gjorde jag aldrig annat än att stå och stampa takten när jag såg dem spela. Jag dyrkade inombords men inte värre än att jag kanske gick och fantiserade att bandet var mina bästa kompisar. Aldrig var jag som dem och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite tråkigt att jag inte hade starkare uttryckssätt.
Med tårar i ögonen stod de där och precis innan Björn Dixgård skulle klämma i med den allra sista tonen utbrister en av dem helt tyst, bara för sig själv ett smärtsamt, trånande ”Gift dig med mig!”
Det var fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar