Det var inte jag som hostade på Ane Brun

Det var inte jag som hostade på Ane Brun. Alltså inte på själva personen Ane Brun utan på konserten med Ane och som sagt: jag hostade inte men det var jäkligt nära… För febersjuk och småhostandes gick jag ändå på konsert i måndags kväll. Jag menar jag hade ju redan köpt biljetten för länge sen, det var ju faktiskt sittplats och ingen rutten förkylning ska hindra mig från att se min gitarrhjältinna nummer ett. Jag har nämligen själv börjat spela gitarr och då är Ane en självklar förebild, har ni hört hur hon spelar? Det är makalöst och det mest fantastiska är att hon, enligt vad jag har hört, inte började spela förrän hon var tjugo och före det spelade hon ingenting alls och det ger mig verkligen hopp. Jag är inte tjugo än så då finns det chans för mig att också bli bra på gitarr, kanske inte Ane Brun-bra men om jag lyckas spela hälften så bra som hon gör är det ungefär hundra gånger över mina förväntningar! Men; åter till konserten. Ni har antagligen förstått att jag gillar Ane och efter igår gör jag det ännu mer. Allt hon gör är så fruktansvärt vackert, hennes låtar, hennes röst, hennes gitarr och ja, hela hon så det bästa orden för att beskriva konserten är naturligtvis vacker. Den finns en sådan musikalisk begåvning och känsla i den där tjejen så att man blir alldeles förundrad och med två ytterst kompetenta musiker med sig på scenen går det inte att misslyckas. Konserten höll på exemplariskt länge, alla mina favoritlåtar var med och det var ingen paus mellan support och huvudakt. Jag har helt enkelt inget att klaga på. Jag var visserligen lite besviken att den tänkta supporten Wendy McNeill ställde in men när det blev klart att Ellikari från det jättesöta Stockholmsbandet The Tiny skulle ta över den rollen hade jag inget kvar att gnälla över. Inte ens publiktillströmningen som jag oftast är besviken på kunde jag säga någonting om när jag kom från en i stort sett fullsatt teater. Nej, allt var bra förutom möjligen febern…

(Texten är en recension från 5/4 - 05)