Det blev sommar och jag skulle äntligen hinna med alla saker jag vill göra som jag inte hinner i vanliga fall. Skriva i bloggen till exempel, varje dag hade jag tänkt skriva och här är jag nu tre månader senare utan en enda skriven rad. Alla mina tips på bra picknickmusik och åsikter om populärkultur blev liksom inte av och jag funderade nästan på att lägga ner helt och hållet. Men nu sitter jag här igen med massor att säga och nu är det först och främst Accelerator jag vill prata om. Jag har haft en ovanligt ”torr” festivalsommar i år, inget Hultsfred och jag var inte ens på min egen stads lilla Gatufest. Men jag var på Popaganda vilket jag redan skrivit om och framför allt så var jag på Accelerator, årets fullständigt oslagbara minifestivalpaket. Förutom helstabila kvalitetsframträdanden av bl. a Smog och Teenage fanclub fick jag fyra fullständigt lysande konsertupplevelser...
Joanna Newsom var tillsammans med Devendra Banhart den största anledningen till att jag åkte överhuvudtaget. Jag älskar allt med Joanna, hennes röst, hennes sånger och naturligtvis hennes harpa. Början av konserten var bra, jag såg inte så mycket men så småningom började några personer precis framför mig ge upp och lämna den kokheta lokalen och det var då konserten förvandlades från jättebra till fantastisk för det var då jag såg fingrarna. Först när jag såg fingrarna förstod jag hela essensen av hur svårt det måste vara att göra popmusik med harpa, resten av konserten var jag helt enkelt förtrollad.
Sonic Youth och Devendra Banhart spelade samtidigt och jag gråter fortfarande bittra tårar över att jag inte kunde se båda deras konserter. Lägg dessutom till att min sista buss gick tio i ett så jag vart tvungen att gå tidigare. Resultatet blev tjugo minuter av varje konsert, sammanlagt fyrtio minuter total musiknörd lycka. Jag har inte lyssnat jättemycket på Sonic Youth men från och men nu tänker jag göra det. De känns lika unga som för tjugo år sedan och det jag var orolig skulle bli ett långt instrumentalt nötande blev istället en uppvisning i hur bra musik ska framföras. Devendra var precis som jag hade väntat mig, fin, flummig gitarrbaserad folk/pop. Jag hade gärna sett mer men jag hann i alla fall höra ”This beard is for Siobhan så jag kunde gå därifrån relativt nöjd.
Trots mina redan överexalterade ord var det ett band som berörde mig ännu lite mer än de andra. När jag hade sett Joanna var hela min kväll gjord, jag anande inte att det var hennes polare som skulle nocka mig totalt. CocoRosie är ett jättebra band på skiva vilket jag tyvärr inte hade upptäckt före konserten. Skivan är fylld av originella sånger, underliga ljud och underbart vacker, skir sång. CocoRosie på scen är något helt annat. Låtarna är de samma, de underliga ljuden finns där skillnaden är att den på skivan återhållna sången nu framförs med en obeskrivlig passion, innerlighet och kraft. Inte nog med att lokalen är het som en djungel och publiken uppmanas visa prov på sitt bästa djungelljud utan Bianca Cassidy tar verklig ifrån tårna på riktigt Djungelbokenvis. ”Terrible Angels” är en av de bästa låtar jag hört på skiva, live är den som från en annan planet…
(Ursprungligen publicerad på Musikmani 24/8 - 05)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar