Fyra blombuketter och en grön filt

Igår upplevde jag den tråkigaste födelsedagen i hela mitt liv. Jag var sjuk och låg hemma ensam hela dan och kunde inte göra nånting. På kvällen fick jag äntligen mina presenter som jag hade längtat efter hela dan och musikälskare som jag är hoppades jag naturligtvis på cd-skivor, det är alltid det jag önskar mig och jag fick en, fast bara en. Det är det den här artikeln handlar om, sorgligt nog. Jag tänker gnälla över att jag bara fick en enda skiva och jag vet att barn svälter i världen och att jag beter mig som en bortskämd snorunge men det var bara för att jag tyckte så synd om mig själv. Jag fick visserligen pengar så att jag kan köpa skivor men det är inte riktigt samma sak, jag blir så snål när jag får pengar och jag skäms alltid om jag lägger för mycket pengar på skivor (ca 4700kr förra året…). Sen fick jag ju fyra blombuketter och en grön filt också. Blommorna var jättefina och filten var JÄTTEGRÖN och fin, i alla fall efter ett tag när man hade vant sig. Och så var det en jättegod tårta så det kanske inte var så dåligt ändå när jag tänker efter? Skivan jag faktiskt fick var i alla fall bra. Det var ”Lets back the wrong band” med Leif Karate, ett band som jag redan har hyllat på den här sidan. Skivan ledde till långa diskussioner om bandnamn mellan mig, min pappa och min farbror. Hur kommer man egentligen på ett namn som Leif Karate? Vi kom inte fram till något bra svar men vi bestämde i alla fall att om vi ska starta ett band så ska vi heta Jan Judo. Den första singeln får bli ”Lasse Åberg was great in Sällskapsresan”, en cover av Leif Karates ”Steve McQueen was great in Papillon”, antagligen en punkversion eftersom ingen av oss är särskilt duktiga på att spela. Antagligen ingenting att se fram emot men man vet ju aldrig…

(Publicerades ursprungligen 9/8 - 05)