Nya skivor

Proggprojektet har det gått lite trögt med de senaste dagarna för vi har haft gäster har i loppnästet däremot har jag köpt 4 nya skivor.
I en vinylaffär för begegnat vid namn Seventies här i Lille gick jag in, fick sneda blickar från 50-åriga, franska skivsamlare men skuttade så småningom glatt ut med fina. en Patty smith, en Joan Baez och 2 Jacques Brel.

Jag har också varit på en liten spelning på en annan skivaffär med ett band från New York vi namn The Dead Muppets society som hävdade sig spela "lo-fi/punk". de var 2 stycken som hade masker på sig, mumlade om hur fulla dom var och gjorde allt de kunde för att vara originella men slutade endå som värdelösa. För den som är nyfiken har dom en myspace-sida. det var dock intressant att titta på alla som lyssnade och de få som verkade tycka att det var helt oerhört bra. Jag kunde inte riktigt lista ut om de var kompisar till bandet (vilket jag misstänker) eller helt enkelt mesar som tror att bara för att nån har mask och kommer från NY så är det coolt.
Jag har i alla fall insett att det måste vara hemskt att vara kompis med någon som spelar i ett riktigt uselt band och sen känna sig tvungen att å på konserter och låtsas att man tycker att det är bra. Svår situation.

Experiment på de franska folket

Lille är norra Frankrikes "stora stad" med ett för mig okänt antal invånare men tillräckligt stort för att ha en tunnelbana, en tunnelbana som för övrigt går ända till den belgiska gränsen. (jag kan planka till Belgien, det kan inte du!) Här befinner jag mig för tillfället av anledningar jag då och då nästan glömmer helst och hållet. Igår klev jag upp klockan elva för att sedan gå och lägga mig igen 2 timmar senare bara för att jag kan/inte har något bättre för mig. Enda anledningen till att jag så småningom gick upp igen och lät min dag börja var att jag ville gå och köpa mörk choklad vilket jag också gjorde.
I skivspelaren är det mycket franskt som sig bör, främst Serge förstås och alla hans damer och naturligtvis även det franskaste av allt überfranskt, Jacques Brel. Brellen är bra och det är ju extra kul när något av fransk härkomst ska komma och hälsa på hos de exotiska svenskorna och möts då av samma musik som hörs hemma hos deras föräldrar.

Okej, nu känner ni till min situation och jag tycker också att mitt överflöd av tid framgår ganska tydligt. den nya informationen är att jag nu beslutat vad denna tid ska ägnas åt: här ska sjungas på gatan!
Jag har egentligen varken självförtroende eller talang för att se det som en seriös satsning inom något sorts musiserande men det är mindre viktigt, jag tänker nämligen göra ett experiment av härligheten. ackompagnerad av en maracas och möjligen en leksaksxylofon ska jag framföra sånger på olika teman och se vad som fransmännen kan tänka sig att klämma fram mest pengar för. Vad ska man välja för att fylla hatten?
Första temat som nu håller på att repas in är "progg", representerad av Nationalteaterns Kolla kolla och Blå tågets Den ena handen vet vad den andra gör. Fransmän och progg, kan det vara en vinnande kombination?
Andra teman som står på tur där låtarna inte ännu är spikade till 100% är:
*Svensk indie: Do you remember the riots?- Jens Lekman + Chosen one - The Concretes
*Svensk schlager: Fångad av en stormvind - Carola + Michelangelo - Björn Skifs
*Fransk retro: Tous les garcon et les filles de mon âge - Francoise Hardy + Poupée de cire poupée de son - Frances Gall (alternativt Un jour comme un autre - Brigitte Bardot)
*N.Y Punk. Judy is a punk - Ramones + Dancing barefoot - Patti Smith
*Julsånger på svenska: Nu tändas tusen juleljus + Julen är här
*Skottsk indie: suspended from class - Camera Obscura + Belle and Sebastian (vet inte vilken låt)
* Beatles: Revoltion + I wanna hold your hand

Nu tycker jag att samtliga som råkar snubbla in på det här inlägget ska skriva en kommentar där de gissar vilket tema som kommer generara störst inkomst. Nya förslag på teman är också välkomna.

kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen...

Hejdå igen

När bloggpeppen är som ströst blir det ändå nu en ny paus. Musikmani flyttar till Lille, Frankrike och tänker stanna där sommaren ut. I höst ska bloggen komma tillbaka starkare än någonsin, ett nytt Stockholmsbaserat Musikmani!

Klantarrangörer

Jag är fortfarande sur över Acceleratorarrangörernas oerhörda klantighet som ledde till irriterande köande och förseningar i fredags. Att inte ha tillräckligt mycket stängsel för att hägna in området och märka det först när insläppet är på väg att starta är någon sorts höjd av oproffsighet.
Ok, att köa men att sen schemat bli uppfuckat och man inte har en aning om när banden kan tänkas börja, det är oförlåtligt.
Men fine, utbudet räddar min Acceleratorhelg, jag kan inte vara arg - inte efter de här spelningarna.
Recensioner har jag nog inte tid med men jag kan ju säga att jag har varit väldigt nöjd med det som nått mina öron.
Bäst var:
CSS - efter att ha eggat dem ett bra tag nu var spelningen helt rätt i tiden. Mitt favoritband just nu gav mig allt jag hade vågat hoppas på.

Rufus Wainwright - som min kära vän uttryckte det "Lelle Kohöna (Leonard Cohen), banjo och manliga dansare, det kan inte bli bättre!

The Long Blondes - En annan skiva jag har haft på högvarv och ännu ett riktigt toppframträdande. Jag har insett hur mycket jag uppskattar band som har lite matchande, snygg klädesel och sångerskor som rör sig på scenen. Vilket osökt får mig att tänka på...

The Gossip - Coolare brud får man leta efter. Det här var festivalens första riktiga höjdare.

O'Death - Det är så roligt när man på konsert kan förälska sig i ett band man hör för första gången. Roliga, roliga och jättebra.

Kate Nash - hade jag inte heller hört förut men säkra källor sa att det var otroligt bra. Säkra källor hade rätt.

Nä, jag tyckte väldigt många fler var bra också, TV on the Radio, Jens Lekman, Modest Mouse. Jamie T, Electrelane, Junior Boys...

En bra helg, trots kö, en mycket bra helg.

Ångest över hypade band

Jag ogillar skarpt att recensera hypade band, det kan bara bli fel. Jag får en extrem ångest om ett band är väldigt hyllat, sägs vara det nya stora, kanske till och med det nya svarta. Min första tvångstanke blir då att jag måste tycka att det är bra, om alla andra är säkra på att just det bandet är värt beröm måste ju jag också förstå det. Sämre musikkritiker än så är jag väl ändå inte, jag förstår väl vad som är ett bra band.
Nästa tvångstanke blir den motsatta. Man vill ju inte vara mesen som bara hoppar på trenden, bara följer hypen och inte har en egen åtiskt. Nä, man vill ju vara den som genomskådar hypen, vara den första som avslöjar att alla bara överdriver.
Så ska man vara den coola kritikern som förstår precis varför det nya hippa bandet är så nytt och hippt eller ska man vara den stenhårda individualisten som vågar säga tvärtemot, den som genomskådar detta oändliga daltande med ett egentligen så mediokert band.

Det här gick jag igenom senast i onsdags så jag fick i uppdrag att recensera osignade Oholics från Göteborg. Ebbot Lundberg hade tydligen blivit så imponerad av bandet att han bett om att få producera deras demo. Och på affischerna som täckte stan kunde den som läste det finstilta se att Oasis minsann redan var stora fans till bandet. Citaten skanderar "This band is going to be huge!"

Jag hatar sånt. Så vad gör man? Jo, det finns bara en lösning på dilemmat. Man lyssnar på hur dom låter. Och sen struntar man i allt annat och skriver precis vad man tycker. Lyssna, det är enda lösningen. Det var det jag gjorde, Oholics fick en fyra. Nu hade jag tänkt länka till min recension som då fint skulle förklara precis varför de fick en fyra men då var inte den upplagd på nätbilagan, typiskt. Inte orkar jag ju skriva en ny recension heller. Men dom var bra i alla fall, de hade en sitar. Sitarer är roliga.

Nya skivor!

(I skrivandets stund: The Rapture - Olio)

Nope, min jättebeställning från CDON har fortfarande inte kommit men borde väl dyka upp imorrn eller senast tisdag eftersom jag fått mail som säger att de har skickat paketet. Men jag har hunnit med några skivköp till. Jag var på Åhléns och spanade efter en födelsedagspresent då jag hoppsan sa, råkade se en skylt med texten "CD, 3 st för 100kr". Jag kunde naturligtvis inte motstå utan började ivrigt bläddra bland skivorna. Medan jag gjorde det stod jag också och tjuvlyssnade på två män i 30-årsåldern som också stod och tittade på samma lilla CD-rea.
Vi får ha tur om vi hittar 3 skivor tillsammans sa dom och blädrade och blädrade och kommenterade vilket oerhört dåliga skivor det var och att det inte gick att hitta ens en enda värd 39.50 vilket var priset för en CD. Jag stod och log lite överlägset och tyckte väldigt synd om deras dåliga smak då jag visste att de just bläddrat förbi både Billie Holliday, Ella Fitzgerld och Edit Piaf. Tur för mig att jag gillar oldies (fast bara bra oldies så klart). De tre nämnda hade jag redan så dom fick ligga kvar däremot gick jag lyckligt hem med några fina samlingsskivor med James Brown, Jerry Lee Lewis, Jaques Brel, David Bowie och Louis Armstrong. Sen blev det den überhypade Echoes av The Rapture också. Visserligen jävligt 2003 men jag gillar den - och jag hade den inte så när priset är 33,33333333333333kr måste jag ju slå till.
Så 6 bra skivor för 200 kr = en bra dag.

Accelerator is my hot hot sex

(Lyssnar på i skrivandets stund: CSS-Music is my hot hot sex)

Jag kan inte med ord beskriva hur peppad jag är på Accelerator, peppad men orolig. För år efter år återkommer The Big One med det mesta man kan önska sig i musikväg, 2007 är inget undantag. Jag går här och längtar ihjäl mig efter nya favoriter The Long Blondes, TV on the Radio och Cansei de ser Sexy. Sen måste jag ju se Electrelane, Modest Mouse och Rufus Wainwright också. Och Bright Black Morning Light. Och The Gossip. Och Junior Boys. Och gamla favoriten Bright Eyes så klart. Och Jamie T. Och sen är ju sjjukt nyfiken på Taken by trees också och, fan... Det här kommer inte att gå - som vanligt. Även fast jag redan av tidskäl sorterat bort stora favoriter som Jens Lekman, Frida Hyvönen och José Gonzales pga deras svenskhet (jag räknar nämligen med att få fler chanser att se dom3) så kommer jag garanterat missa en massa och det svider, det svider som fan.
Jag hade även planerat att kolla upp de band jag inte kände till sen innan men ddet är nog bäst att jag låter bli, det sista jag behöver är ännu ett måste i ett redan pressat schema. Ja, schemat är ju inte avslöjat ännu men så fort det blir det måste jag lägga upp en plan. Frågan är om jag kommer ha tid att äta, det ser inte direkt ljust ut...

I'm back

(Lyssnar på i skrivandets stund: Beirut - Postcards from Italy)

Egentligen skriver jag som aldrig förr, reseblogg, dagbok (vilket jag aldrig lyckats hålla förrut) och på extrajobbet så klart men här har det inte blivit av. Jag lyssnar på en massa musik också, nytt som jag inte gjorde sist jag publicerade här så förutsättningarna har egentligen varit det allra bästa för Musikmani. Oberoende av orsaken till min ickeexisterande Musikmani-inspiration så ska jag i alla fall börja skriva här igen.

Det kan vara så att min bloggtorka har att göra med att jag inte varit mig själv de senaste 3-4 månaderna, jag har nämligen nästan inte köpt några skivor alls. Förutom en Best of Nick Cave and the Bad Seeds, The Essential Leonard Cohen och Regina Spektors Begin to hope har skivsamlingen stått still i växten. Men det blir det också snart ändring på också. I torsdags blev det CD-rea och jag skickade genast iväg en beställning på 19 skivor. Har jag råd med det? Nä, egentligen inte men det var välbehövligt - nu känner jag mig som mig själv igen. Musikmani är tillbaka.


Skivbeställningen som bör komma när som helst nu:

Ali Asha - Asha Ali
CSS - Cansei De Ser Sexy
Tv On The Radio - Return to Cookie Mountain
Persson Peps - Bästa
The Tough Alliance - A New Chance
Björk - Debut
Air - Talkie Walkie
(Ingenting) - Mycket Väsen För Ingenting
Blondie - Essential Collection
Morrissey - Vauxhall & I
Hellström Håkan - Det Är Så Jag Säger Det
Portishead - Dummy
Miss Li - Late Night Heartbroken Blues
Pulp - Different Class
Koop - Waltz For Koop
Lambchop - The Decline Of The Country And Western Civilization (1993-1999)
Lcd Soundsystem - Lcd Soundsystem
Woven Hand - Mosaic
CocoRosie - The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

Summa:
1321.00 kr

Dagens i-landsproblem

Livet är bra orättvist ibland.

Jag fick en i-pod i julklapp så nu kan jag säga hejdå till min kära mini-disc. Ja, jag vet att mini-disc är efter och allt sånt men den var bra, jättebra, enda problemet var att trot hi-md-formatet blev jag tvungen att ha så himmlans många discar.
Nu är det pod som gäller, perfekt men... Då går datorjäveln och går sönder. Eller rättare sakt allt fungerar som det ska förutom ljdenheten. Alla program på datorn står plötsligt och hävdar att det inte finns någon CD-lucka. "Tyvärr inga ljudenheter hittade". Ursäkta mig men jag satte precis i en skiva i den där enheten som inte finns! Titta på datorns högra kortsida och säg att det där inte är en ljudenhet! Datorjävel... Nu blir inte podden fylld på ett bra tag, först ska datorna på reparation... Grattis Mini-Discen, du vann just en resa till London och en till Granada, dig kan man i alla fall lita på.

Nyårsönskningar

Exakt denna dag för ett år sedan bestämde jag mig för att nyårslöften var ute och nyårsönskningar inne. Jag radade upp mina önskningar här på bloggen och nu när jag utvärderar det hela måste jag säga att det gick ganska bra. Besvikelsen var förstås stor när det inte blev något Debaser i Sundsvall (jag tänker ju flytta men det hade varit bra ändå...), att skivor skulle börja kosta under hundringen trodde jag väl aldrig på och om det var mer pop på festivlerna angick inte riktigt mig eftersom jag bara jobbade och slet.
Däremot så hittade jag en hel del bra fransk musik, jag såg Belle and Sebastian live, Essex Green släppte nytt, jättebra album och Bright Eyes släppte en EP-samling.
Bright Eyes-samlingen är ändå en lite sorglig historia för när den äntligen kom så brydde jag mig inte så mycket, jag har inte köpt den eller ens hört den. Jag tror att jag och Connor har växt ifrån varandra och det trodde jag aldrig skulle hända. Nån sa att han släpper nytt nu till våren men min enda reaktion är en axelryckning. Det kanske bara är en fas, vi får se, kanske mitt iintresse väcks till liv igen...


Några nyårsönskningar för 2007 har jag inte klurat ut ännu. Har inga särskilda musikrelaterade förutom att se många bra konserter. Annars önskar jag mest att Peru ska vara ett alldeles fantastiskt trevligt land som tänker behandla mig väl.

Hor-limpa animation

Har ni träffat dödens ekorre?

Antaglien inte men ni har tur för snart kommer filmen om denna kanske inte allför sympatiska kadaverätande lilla krabat. Arbetet med den blivande kultklassikern "Ett meningslöst sus" närmar sig sitt slut och nu finns det en blogg där man kan följa arbetets slutspurt på Puta-Pan Animation. Kolla här.

Dagens textrad

Okej egentligen skulle jag kunna skriva hela texten eftersom den är så söt och rolig men varje gång den kommer på bilens geniala blandband är det den här raden som får mig att dra ännu mer på mina ganska djupa smilgropar.

...so let your hips do the talking. I make you laugh by acting like the guy who sings and you make me smile by really getting into the swing...

från "I'd rather dance with you" av Kings of Comvenience om nu någon mot förmodan missade det. När jag lyssnar på den låten, hör den raden då tänker jag alltid att det är det så där min första dejt med Erland Oye ska vara, när den dagen äntligen kommer...

Musikbyråns årslista

Årslistan var det som krävdes för att väcla mig ur min bloggdvala, Musikbyråns lista som liksom varje år är en av de mest varierade genremässigt och det är därför jag älskar den. Jag kan ju inte nog påpeka hur jag förra året lyckades genomskåda vem som fanns på förstaplatsen. I år gick det lite sämre. Jag gissade på Hot Chip, vad annat kunde man ha gissat på? Har inte sett många listor där den inte var i toppen, även om jag själv inte håller med. Men jag hade fel. När Hot Chip presenterats på vad var det, 22-23 plats gav jag mig på en ny gissning, The Knife. Den var lite bättre, 3:e plats för den.
Men jag hade fel igen, jag hade nog aldrig kommit på svaret om jag så gissat hundra gånger. Tv om the Radio. Inte för att jag är jätteförvånat, Byråns reportage om bandet var väl bevis nog på hur mycket dom gillade skivan men ändå, jag hade glömt att de existerade, jag måste nog ta och lyssna lite mer ordentligt.

Listan i all ära men det som tog min uppmärksamhet var de svenska artisternas negativa kommentarer om Regina Spektor. Jag avgudar ju Regina och jag tycker att hennes musik, framför allt senaste skivan är så lätta att ta till dig och älska. Jag tänkte verkligen att den som inte älskar Regina har helt enkelt aldrig hört henne. Andreas Mattsson och Marit Bergman hade båda försökt men dissat. Och min haka befinner sig i närheten av mina knäveck.

Det finns folk på Dramaten med musiksmak

Jag låtsades först att jag inte var ett dugg förvånad, hallå, vem skulle inte vilja jobba med CocoRosie, liksom. Men jag får väl ändå erkänna att det här vara en aning oväntat...

Love will tear us apart

Idag såg jag 24h party people och blev Joy Division-frälst. Japp, tydligen krävdes det att en fiktiv Ian Curtis skulle hänga sig i min tv-ruta för att jag skulle fatta men nu gör jag det i alla fall.
Dock insåg jag för länge sen att Love will tear us apart är en oförglömlig låt. Men jag avskyr Nouvelle Vagues cover, "hela bossanovanewwavecoverprojektet" stör mig. Jag tål det inte, vilket är konstligt för egentligen är Nouvelle Vague närmare den musik jag lyssnar på mest.

Covers är en klurig grej egentligen. Vissa säger att man inte borde få göra en cover om man inte kan göra det bättre än originalet, annars är det ingen poäng. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker att det räcker med att göra den annorlunda och inte bara härma. Så länge man har ambition att göra något eget av det har en cover existensberättigande enligt mig - men det behöver ju inte betyda att det är bra. En riktigt bra musiker kan ta en dålig låt och göra den bra, lyssna till exempel på Camera Obscuras version av ABBAs Super Trouper. Hur kunde CO höra att det fanns en riktigt låt där nånstans?!
Om man ger sig på en bra låt är det visserligen svårt att överträffa originalet men chansen att det åtminstone blir hyfsat borde bli större, eller?

Jeffrey Lewis cover på The Strokes The Modern Age regerar i alla fall...