Slut på det gamla, in med det nya

Nu har jag lagt in ett urval av artilkarna från min gamla blogg här på nya Musikmani och plötsligt känns det mycket bättre. Jag börjar faktiskt inte om från början utan det är bara en nystart, samma blogg men på ett nytt ställe. Jag är väldigt glad för att jag någon gång i mars bestämde mig för att spara alla mina blogginlägg i en mapp ifall min blogg av någon anledning skulle försvinna. Den försvann. Men det finns alltså bitar kvar av den och det känns bra. Jag kunde dessutom välja ut de texter jag gillade bäst och strunta i resten men tyvärr för min egen del är det så klart en hel del förlorats i flytten. Framför allt kommer jag att sakna de få kommentarer jag faktiskt fick och om jag inte minns helt fel saknas en recension av Fireside, en årssammanfattning av 2004 och hyllningar till Leif Karate och Maher Shalal Hash Baz men vad gör det om hundra år...

Musikmani har återuppstått och vare sig om någon bryr sig eller inte så ska jag försöka skriva mer, oftare och bättre och hoppas att någon mer än jag ser poängen i det.

Så bra att jag köpte singeln

Det var säkert tre år sedan jag senast köpte en singel. Singeln är död, det verkar alla vara överens om. Den typen av människor som inte gillar musik á la hysteriskt skivsamlande laddar ner sin musik från Internet och vi som ser musiken som ett intresse och en passion lägger hellre pengarna på ett helt album (albumet får inte dö, snälla dö inte… ). Men nu var jag tvungen att ha den här låten, jag hade kunnat ladda ner den men det ligger inte för mig, kanske har jag helt enkelt ett väldigt materialistiskt behov av att äga musik. ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” med brittiska Johnny Boy var alla kritikers favoritlåt under våren. Då var jag inte direkt övertygad men nu har jag plötsligt blivit hopplöst förälskad i den, så till den grad att jag köpte singeln. Låten är ta mig fan perfekt! Lugn men samtidigt energisk, lågmäld men på samma gång pampig. Den smyger igång men pålägg efter pålägg gör att den växer mer och mer och när jag hör den vill jag ta med mig en gigantisk stereo, höja till högsta volym och promenera längs gatan medan jag vrålar med i varenda textrad. Perfektion mina vänner, perfektion.

(Skriven 27/8 - 05)

Vart tog sommaren vägen? (Accelerator regerar)

Det blev sommar och jag skulle äntligen hinna med alla saker jag vill göra som jag inte hinner i vanliga fall. Skriva i bloggen till exempel, varje dag hade jag tänkt skriva och här är jag nu tre månader senare utan en enda skriven rad. Alla mina tips på bra picknickmusik och åsikter om populärkultur blev liksom inte av och jag funderade nästan på att lägga ner helt och hållet. Men nu sitter jag här igen med massor att säga och nu är det först och främst Accelerator jag vill prata om. Jag har haft en ovanligt ”torr” festivalsommar i år, inget Hultsfred och jag var inte ens på min egen stads lilla Gatufest. Men jag var på Popaganda vilket jag redan skrivit om och framför allt så var jag på Accelerator, årets fullständigt oslagbara minifestivalpaket. Förutom helstabila kvalitetsframträdanden av bl. a Smog och Teenage fanclub fick jag fyra fullständigt lysande konsertupplevelser...

Joanna Newsom var tillsammans med Devendra Banhart den största anledningen till att jag åkte överhuvudtaget. Jag älskar allt med Joanna, hennes röst, hennes sånger och naturligtvis hennes harpa. Början av konserten var bra, jag såg inte så mycket men så småningom började några personer precis framför mig ge upp och lämna den kokheta lokalen och det var då konserten förvandlades från jättebra till fantastisk för det var då jag såg fingrarna. Först när jag såg fingrarna förstod jag hela essensen av hur svårt det måste vara att göra popmusik med harpa, resten av konserten var jag helt enkelt förtrollad.

Sonic Youth och Devendra Banhart spelade samtidigt och jag gråter fortfarande bittra tårar över att jag inte kunde se båda deras konserter. Lägg dessutom till att min sista buss gick tio i ett så jag vart tvungen att gå tidigare. Resultatet blev tjugo minuter av varje konsert, sammanlagt fyrtio minuter total musiknörd lycka. Jag har inte lyssnat jättemycket på Sonic Youth men från och men nu tänker jag göra det. De känns lika unga som för tjugo år sedan och det jag var orolig skulle bli ett långt instrumentalt nötande blev istället en uppvisning i hur bra musik ska framföras. Devendra var precis som jag hade väntat mig, fin, flummig gitarrbaserad folk/pop. Jag hade gärna sett mer men jag hann i alla fall höra ”This beard is for Siobhan så jag kunde gå därifrån relativt nöjd.

Trots mina redan överexalterade ord var det ett band som berörde mig ännu lite mer än de andra. När jag hade sett Joanna var hela min kväll gjord, jag anande inte att det var hennes polare som skulle nocka mig totalt. CocoRosie är ett jättebra band på skiva vilket jag tyvärr inte hade upptäckt före konserten. Skivan är fylld av originella sånger, underliga ljud och underbart vacker, skir sång. CocoRosie på scen är något helt annat. Låtarna är de samma, de underliga ljuden finns där skillnaden är att den på skivan återhållna sången nu framförs med en obeskrivlig passion, innerlighet och kraft. Inte nog med att lokalen är het som en djungel och publiken uppmanas visa prov på sitt bästa djungelljud utan Bianca Cassidy tar verklig ifrån tårna på riktigt Djungelbokenvis. ”Terrible Angels” är en av de bästa låtar jag hört på skiva, live är den som från en annan planet…

(Ursprungligen publicerad på Musikmani 24/8 - 05)

Popaganda - 05

Jag älskar musik. Jag älskar att köpa skivor, jag älskar att gå på konserter och jag älskar att upptäcka nya band. Lägg också till att är en fattig student så kan man se ett problem. För tyvärr kostar allt pengar, till och med musik men det finns ett undantag: Popaganda. En tre dagar lång festival som bokar nya spännande band plus några lite mer rutinerade akter vilket innebär himmelriket för en sån som jag. Popaganda är gratis. Jag älskar Popaganda!
Jag var där för första gången förra helgen och jag kan fortfarande inte förstå hur ett sådant fantastiskt arrangemang kan vara gratis. Personligen skulle jag ha kunnat betala en hel del för att se t ex Jens Lekman, Jenny Wilson eller Silverbullit för Popgandas arrangörer verkar verkligen vara ett gäng med god smak. Hade jag kunnat hade jag gärna sett varenda konsert men tyvärr var jag tvungen att åka hem redan söndag eftermiddag och dessutom har jag gått och blivit vek. Ja, det svider att erkänna men redan nu vid nitton års ålder har jag blivit en gammal vekling, jag gick när det började regna. Halv sju på lördag kväll hade jag och min medresenär fått nog av regn och kyla och övergav området för tak över huvudet. Efter obehagliga Hultsfreds- flashbacks offrade vi Isolation Years, Silverbullit och alla de andra och gick och hyrde film. Filmen var värdelös men jag ångrar fortfarande inte att vi gick, jag uppenbarligen blivit gammal – jag hatar regn…
Vek eller inte så såg jag i alla fall en mängd fantastiska konserter så många att alla inte kan få en egen recension utan det får istället bli några korta omdömen av varje konsert:

David Sandström
Jag kommer inte ihåg en enda låt från konserten men det spelar ingen roll för jag kommer ihåg att det var bra. Bra melodier och bra väder, jag trivdes under helgens första konsert.

The Tourettes
Lite punkigt, lite popigt med en väldigt avig liten sångerska. Tyckte inte att de var särskilt bra de första 5-10 minuterna men man vande sig liksom efter ett tag. Innan det var klart hade jag ändå blivit charmad…

Mattias Alkberg BD
De gjorde en av förra årets bästa skivor och jag är väldigt glad över att kunna säga att de nya låtarna lät minst lika bra.

Elias & the Wizzkids
Countrydoftande pop ’n roll- sväng med en riktigt bra frontman. Jag gillade dem verkligen och min vän blev frälst…

Jenny Wilson
Hon har en originell röst och gör fantastiska låtar. De var bara tre personer på scenen men lyckades ändå skapa en väldigt vacker och mäktig ljudbild, imponerande. definitivt en av helgens favoriter.

Convoj
Jag gillar inte att skriva negativa saker om band så jag nöjer mig med att säga att Convoj inte riktigt föll mig i smaken. De gjorde inget direkt fel men jag tyckte helt enkelt inte att det var tillräckligt intressant.

The Je Ne Sais Quoi
Punk, pop och funk i en perfekt blandning gjorde det här bandet till en av kvällens höjdpunkter, jag visste nämligen inte att jag gillade dem så här mycket.

The Tough Alliance
Ingen kommentar.

Andreas Tilliander
Jag hatar ”dansmusik”. Musik som bara skapas för att folk ska ha ett beat att dansa till är tråkigt, opersonligt och fullständigt oengagerande. Av någon anledning älskar jag Andreas Tilliander. Det finns något i hans musik som känns originellt och äkta, personligt. Jag skulle kunna sitta helt stilla och bara lyssna på Tillianders musik för att det faktiskt finns något att lyssna på. I fredags hade jag kunnat dansa hela natten. Nämnde jag förresten att jag aldrig dansar?

Jens Lekman
Jens Lekman var kungen av Popaganda. Hela konserten var en stor fest med grymma låtar och ett klassiskt svenskt indieblås.

Rough Bunnies/The Flame
Äntligen fick jag höra Rough Bunnies eller The Flame som det stod på skivan jag köpte. Lo-fi när den är som bäst.

Ane Brun
Ane har en förtrollande vacker röst och hon gjorde ett nästan lika klockrent framträdande som när hon spelade i här i Sundsvall för nån månad sedan (se recension).

Maria Taylor
En lite oväntad bokning som gjorde mig överlycklig. Hela vägen från USA kom Maria Taylor som bland annat medverkat på Bright Eyes skivor (och får man jobba med Connor måste man ju vara bra) och framför allt bildar duon Azure Ray tillsammans med Orenda Fink. De både är ute med soloprojekt och Maria visade att hon är en riktigt begåvad musiker och låtskrivare som definitiv klarar av att stå på egna ben. Jag var väldigt sugen på att köpa hennes skiva.

Teitur
Sista konserten innan jag kapitulerade för regnet. Jag såg Teitur, antagligen Färöarnas mesta kända (och enda?) singer/songwriter på Hultsfred förra året och tyckte att han var fantastisk. Jag köpte skivan och blev jättebesviken. Varenda låt var sliskigt överarrangerad och tråkigt i motsats till den underbara mannen som jag hade sett på scen, ensam med sin gitarr. Nu var det bara Teitur och gitarren igen och det var fantastiskt…

The Lovekevins
Mitt första möte med The Lovekevins var en angenäm upplevelse. Popmusik man blir glad av.

Britta Persson
Jag köpte Britta Perssons demo för några månader sedan och sen dess har hon varit en personlig favorit. Skandal att denna begåvade människa bara fick spela i ynka 15 minuter.

Kristoffer Åström
Säkert och stabilt som vanligt när det gäller Åström. Låtarna håller hög klass men konserten lyfter extra när Britta Persson körar.



Firefox
En ensam tjej med en elgitarr och en mängd förinspelade elektroniska beats. Begåvad är det bästa adjektiv som beskriver henne och jag skulle inte bli förvånad hennes musik slår igenom på dansgolven.

Johnossi
Jag gillar verkligen ”Man must dance” men jag tycker inte att resten av låtmaterialet håller samma klass. De har fått massor av beröm och har redan en hel del fans men för mig klickar det inte riktigt…


Så har jag då en vecka för sent recenserat min Popaganda-helg som trots vädret var riktigt lyckad och jag ska definitivt dit nästa år igen. Jag är lite ledsen över att jag missade Timo Räisänen och Death from above 1979 men man kan ju inte få allt. Däremot är jag jätteglad över att Suburban kids ställde in. Jag vill ju naturligtvis inte att de ska behöva vara sjuka men det kändes otroligt mycket lättare att åka hem när jag visste att jag inte missade ett av Sveriges just nu bästa band.

(Från gamla Musikmani, publicerad 3/6 - 05)

CDOASS - bättre än vilken majbrasa som helst

Vad är det egentligen som är så speciellt med sista april? Jag menar, supa kan man göra när som helst men bara idag kunde man se Fagersta-bandet CDOASS i Sundsvall. Sveriges och kanske ett av världens just nu mest hypade band spelade ikväll på Pipeline i Sundsvall. Jag gick dit ensam eftersom alla mina kompisar skulle ut och festa men det ångrar jag absolut inte. Om ni inte har hört CDOASS så har ni åtminstone om ni läser musiktidningar hört talas om dem och stor energi har lagts ner för på ett rättvist sätt beskriva deras musik: ett ”New-wave-Hives” eller ett punkigt Franz Ferdinand är några av de uttryck som har använts men personligen så tänker jag strunta i jämförelser och etiketter och nöja mig med att säga att det här är jäkligt bra. Fantastisk energi och låtar som både går bra att bara lyssna på men framför allt att dansa till gör CDOASS till ett band som känns väldigt ”rätt just nu”. Ryktena säger att de kommer slå stort precis som deras kollegor i The Hives och jag skulle definitivt inte bli förvånad. Det som var tråkigt med själv konserten var att den var väldigt kort, inte ens trettio minuter. Jag har absolut inget emot korta energiurladdningar men ett litet extranummer hade suttit fint. Det största problemet var dock inte konsertlängden utan Sundsvallspubliken. Folk i den här stan har ingen aning om hur bra dom har det. Ynka trettio personer hade pallrat sig dit och för sådana här intressanta arrangemang kan publiktillströmningen inte beskrivas som annat än pinsam. CDOASS var bättre än vilken Majbrasa som helst!

(Från gamla Musikmani 30/4 - 05)

Konsert med Frida Hyvönen

Det är en galet bra konsertperiod i Sundsvall just nu och igår var det dags igen. Den omåttligt hyllade Frida Hyvönen spelade på rockklubben Pipeline i Sundsvall och jag var naturligtvis där. Det märks direkt när en artist eller ett band har fått bra recensioner för då kommer det oftast helt annat folk än vad det gör i vanliga fall och så var det även igår och det var roligt.

Support var det lokala bandet The Charm som består av ett hopplock musiker från andra Sundsvallsband. De har inte spelat så mycket tillsammans men det märktes inte, för som de spelade. De presenterade en fantastisk samling poplåtar som var snygga och opretentiösa och det var svårt att inte falla för dem. Någon som är bättre än mig på att komma på liknelser säger att de låter som ett soligt Velvet Underground utan droger och den beskrivningen tänker jag sno och skriva här för det är precis så de låter. Och eftersom jag gillar sol och älskar Velvet Underground så kan jag inte annat än gilla The Charm.

Men trots att förbandet gjorde ett sådant intryck så blev de ändå fullständigt överglänsta av huvudakten. Frida Hyvönen äntrade scenen med ett strålade självförtroende och det speglade av sig under hela konserten. Hon spelade sina kompositioner med makalös känsla och en aldrig sinande energi och publiken, inklusive jag själv var hänförda. Ensam på scenen mellan två kandelabrar lyckades hon verkligen skapa en kontakt med publiken båda när hon fokuserat framförde sin musik och genom sitt humoristiska och excentriska mellansnack. En recensent i en av de lokala tidningarna (den som jag normalt inte läser) tyckte att Frida Hyvönens prat med publiken och hennes teatraliska sätt förstörde stämningen som hennes låtar kräver men jag håller inte alls med. Är man inte sorgsen, lugn och allvarlig ska man inte lossas vara det heller och personligen tyckte jag att tyckte jag att hennes lättsamma, roliga prat var befriande och charmigt, musiken fick ändå den plats den behövde. Om man känner för det, varför ska man då inte sträcka upp händerna i luften och jubla när man har avslutat en låt så länge publiken är med på noterna? På vägen ut köpte jag skivan också och ja, den är lika bra som alla säger.

(Text från gamla musikmani 17/4 - 05)

Fyra blombuketter och en grön filt

Igår upplevde jag den tråkigaste födelsedagen i hela mitt liv. Jag var sjuk och låg hemma ensam hela dan och kunde inte göra nånting. På kvällen fick jag äntligen mina presenter som jag hade längtat efter hela dan och musikälskare som jag är hoppades jag naturligtvis på cd-skivor, det är alltid det jag önskar mig och jag fick en, fast bara en. Det är det den här artikeln handlar om, sorgligt nog. Jag tänker gnälla över att jag bara fick en enda skiva och jag vet att barn svälter i världen och att jag beter mig som en bortskämd snorunge men det var bara för att jag tyckte så synd om mig själv. Jag fick visserligen pengar så att jag kan köpa skivor men det är inte riktigt samma sak, jag blir så snål när jag får pengar och jag skäms alltid om jag lägger för mycket pengar på skivor (ca 4700kr förra året…). Sen fick jag ju fyra blombuketter och en grön filt också. Blommorna var jättefina och filten var JÄTTEGRÖN och fin, i alla fall efter ett tag när man hade vant sig. Och så var det en jättegod tårta så det kanske inte var så dåligt ändå när jag tänker efter? Skivan jag faktiskt fick var i alla fall bra. Det var ”Lets back the wrong band” med Leif Karate, ett band som jag redan har hyllat på den här sidan. Skivan ledde till långa diskussioner om bandnamn mellan mig, min pappa och min farbror. Hur kommer man egentligen på ett namn som Leif Karate? Vi kom inte fram till något bra svar men vi bestämde i alla fall att om vi ska starta ett band så ska vi heta Jan Judo. Den första singeln får bli ”Lasse Åberg was great in Sällskapsresan”, en cover av Leif Karates ”Steve McQueen was great in Papillon”, antagligen en punkversion eftersom ingen av oss är särskilt duktiga på att spela. Antagligen ingenting att se fram emot men man vet ju aldrig…

(Publicerades ursprungligen 9/8 - 05)

Det var inte jag som hostade på Ane Brun

Det var inte jag som hostade på Ane Brun. Alltså inte på själva personen Ane Brun utan på konserten med Ane och som sagt: jag hostade inte men det var jäkligt nära… För febersjuk och småhostandes gick jag ändå på konsert i måndags kväll. Jag menar jag hade ju redan köpt biljetten för länge sen, det var ju faktiskt sittplats och ingen rutten förkylning ska hindra mig från att se min gitarrhjältinna nummer ett. Jag har nämligen själv börjat spela gitarr och då är Ane en självklar förebild, har ni hört hur hon spelar? Det är makalöst och det mest fantastiska är att hon, enligt vad jag har hört, inte började spela förrän hon var tjugo och före det spelade hon ingenting alls och det ger mig verkligen hopp. Jag är inte tjugo än så då finns det chans för mig att också bli bra på gitarr, kanske inte Ane Brun-bra men om jag lyckas spela hälften så bra som hon gör är det ungefär hundra gånger över mina förväntningar! Men; åter till konserten. Ni har antagligen förstått att jag gillar Ane och efter igår gör jag det ännu mer. Allt hon gör är så fruktansvärt vackert, hennes låtar, hennes röst, hennes gitarr och ja, hela hon så det bästa orden för att beskriva konserten är naturligtvis vacker. Den finns en sådan musikalisk begåvning och känsla i den där tjejen så att man blir alldeles förundrad och med två ytterst kompetenta musiker med sig på scenen går det inte att misslyckas. Konserten höll på exemplariskt länge, alla mina favoritlåtar var med och det var ingen paus mellan support och huvudakt. Jag har helt enkelt inget att klaga på. Jag var visserligen lite besviken att den tänkta supporten Wendy McNeill ställde in men när det blev klart att Ellikari från det jättesöta Stockholmsbandet The Tiny skulle ta över den rollen hade jag inget kvar att gnälla över. Inte ens publiktillströmningen som jag oftast är besviken på kunde jag säga någonting om när jag kom från en i stort sett fullsatt teater. Nej, allt var bra förutom möjligen febern…

(Texten är en recension från 5/4 - 05)

Kort och koncist på bloggvis?

Jag satt och åkte bil för ett par dagar sedan med radion på och om jag får bestämma, vilket jag oftast får så är det P3 som gäller. Den här gången råkade jag slå på ”Frank” och ironiskt nog pratade de om bloggar. En bloggexpert var där och förklarade hur det hela går till och han gav också några tips på hur man gör sin blogg så bra som möjligt. Vilken tur tänkte jag, för jag skulle gärna ha några fler läsare men tipsen som gavs gjorde mig lite besviken. För tydligen är det så att en bra blogg har bara korta inlägg med små mysiga vardagshändelser som det är trevligt och går snabbt att läsa. Man ska helst inte lägga in så många åsikter för då kan det ju bli en massa jobbiga diskussioner… Det viktigaste var i alla fall att texterna var korta och att man skrev ofta. Det här funkar säkert jättebra för att få läsare men jag skulle aldrig klara av det. Jag är verkligen inte den typen av person som fattar mig kort och dessutom vill jag ju hinna säga någonting i mina artiklar, jag vill beskriva musiken och om jag har lust, inte spara på superlativen. Om man inte orkar läsa mina texter så är man helt enkelt inte intresserad och då är det ju bara att låta bli och dessutom, om jag var intresserad av småmysiga händelser ur någons privatliv så pratar jag med mina kompisar, ni vet de där i den riktiga världen. Men för att blidka alla experter kommer här en om inte mysig så i alla fall en exemplariskt kort hyllning av ett band:


Efterklang.
Dansk, elektronisk pop. Påminner lite om Sigur Rós. Både intressant att lyssna på och skön bakgrundsmusik. Albumet ”Tripper” är fantastiskt. Mer info: www.efterklang.net




Det är bäst att spara på orden i bloggarnas värld…
(Texten publicerad på gamla Musikmani 29/3 - 05)

Bright Eyes - en magisk konsert

Av någon anledning hamnade jag mitt framför scenen precis mitt i klungan och halvtimmen mellan förbandet och huvudnumret var som en kamp på liv och död. Alla knuffades och pressade framåt och jag vet inte hur jag lyckades stå på benen och då hade konserten inte ens börjat. Connor Oberst kom in på scenen och alla pressade om möjligt ännu mer framåt, Connor Oberst tar sitt första ackord och plötsligt står alla blixt stilla. Ingen försöker längre ta sig längre fram utan alla bara står och lyssnar. Det finns bara ett ord som kan beskriva det här och det är magi. Bright Eyes musik är något väldigt speciellt för mig och antagligen för alla andra som besökte Münchenbryggeriet i måndags och konserten var verkligen allt jag hade hoppats på. Jag hade sett fram emot den här konserten väldigt länge och jag var nästan orolig för att bli besviken, så höga var mina förväntningar men jag blev absolut inte besviken utan gick därifrån om möjligt ännu mer förälskad i Connors musik än jag var innan. Det finns ingen som skriver och framför musik på ett så ärligt och gripande sätt som Connor Oberst, om någon bad mig att beskriva skönhet i dess allra renaste form så skulle jag ge dem en skiva med Bright Eyes, så bra tycker jag att det är. Varenda ord skär rakt in i hjärtat och varenda ton går rakt in i själen och jag var nära att gråta flera gånger. Connor var fantastisk, bandet var fantastiskt och hela kvällen var alldeles underbar. Jag ville verkligen aldrig att den skulle ta slut men det gjorde det förstås och det enda negativa jag kan säga om konserten är att jag tyckte att de missade en massa av de allra bästa låtarna men å andra sidan, om de hade spelat alla de låtarna jag saknade i måndags hade jag nog saknat låtarna som faktiskt var med. Det är det som är problemet med Bright Eyes, det finns så mycket som är så oerhört bra att det omöjligt går att få in allting under en konsert men det någonting jag får leva med.

Några andra kommentarer om kvällen:

• Förbandet Rilo Kiley lät exakt som de gör på skiva dvs. väldigt bra men det lyfte aldrig hundra procent men alla kan ju inte vara Bright Eyes.

• Gud vad alla som man stod och trängdes med innan konserten var trevliga, man kände verkligen att man var omgiven av vänner.

• MEN Münchenbryggeriet var den sämsta konsertlokal som jag någonsin har besökt! Det tog nästan en timme från att konserten var slut innan jag fick min jacka och det är nästan oacceptabelt, dessutom fick min febersjuka kompis betala för att få vatten.

• Och fan vad kallt det var och jag är ändå från Norrland...

(Texten är från gamla Musikmani 2/3 - 05)

Dags att börja om från början

Efter ungefär ett år hos bloggi.se försvann min lilla blogg i tomma intet och efter en ca två månader lång bloggdepression ska jag försöka börjaom på nytt. Inte för att jag hade särskillt många läsare på gamla musikmani men det känns väldigt tråkigt att de få som faktiskt hade hittat dit kanske inte hittar tillbaka till mig. Jag kommer antagligen att lägga upp några texter från min gamla blogg här, några recensioner som jag gärna vill ska finnas kvar på internet... Just nu känns det bara konstigt att skriva ett första inlägg på en helt ny blogg, få se om jag vänjer mig så småning om...