How we walk

Jag har aldrig någonsin spontant känt för att skrika för att ett band jag gillar är närvarande. När Mando Diao gjorde en kort spelning på Bengans tidig fredag kväll för att promota sin nya skiva skreks det en hel del och fotoblixtarna duggade så tätt att det var epilepsivarning. Strax bakom mig stod några tjejer i kanske 15-årsåldern som inte visste vart de skulle ta vägen, trots att Mando Diao stod långt ifrån oss borta i ett hörn var de helt i extas. Likt några äkta hardcore fans stod de också och hoppades på att få höra det obskyra gamla B-sidespåret ”How we walk” vilket de passade på att vråla mycket nära mitt öra så fort tillfälle gavs. Bittra och cyniska, lilla jag tyckte visserligen att de var ganska charmiga men hade ändå stor lust att påpeka att det här faktiskt inte var en vanlig spelning utan reklam för nya skivan och att det var onödigt av dem att stå och skrika önskelåtar. Men det var deras lyckodag när snälla Mando uppfyllde deras önskan. Under hela låten, vars förträfflighet jag nästan hade glömt stod de sen och mässade i falsett: ”det är helt fucking unbelievable, de spelar How we walk, de spelar faktiskt How we walk” osv.

Den känslan har jag aldrig haft. Inte ens back in the days när jag faktiskt dagligen besökte diverse Mando Diao-diskussionsforums och specialbeställde vinylutgåvor av singlar och sånt. Hur nere jag än var i dem gjorde jag aldrig annat än att stå och stampa takten när jag såg dem spela. Jag dyrkade inombords men inte värre än att jag kanske gick och fantiserade att bandet var mina bästa kompisar. Aldrig var jag som dem och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite tråkigt att jag inte hade starkare uttryckssätt.
Med tårar i ögonen stod de där och precis innan Björn Dixgård skulle klämma i med den allra sista tonen utbrister en av dem helt tyst, bara för sig själv ett smärtsamt, trånande ”Gift dig med mig!”
Det var fint.

Fin gammal spellista

I söndags åkte jag buss i tre och en halv timme. Jag är van vid länge så det kändes inte så farligt, speciellt inte då jag tryckte igång en spellista som jag inte mindes att jag hade. Jag minns nu att jag gjorde den nån gång när jag hade lite bråttom (fast med tanke på det var den väldigt lång) och det märks för efter två låtar är alla andra i bokstavsordning vilket betyder att jag satt med I-Tunes biblioteket och tog låtar jag kände för eftersom jag scrollade ner. Inte sån välplanerad ordning med andra ord men den funkade väldigt bra ändå. Den var som följer:

Morrissey - First of the gang to die
Joy Division - Love will tear us apart
(Ingenting) - Punkdrömmar
2raumwohnung - Kommt zusammen
Beatles - Twist and shout
Belle and Sebastian - Get me away from here I'm dying
Betty Lavette - What condition my condition is in
Big Star - 13
Bob Dylan - Like a rolling stone
Camille - Ta douleur
CSS - Lets make love and listen to death from above
Darkel - My own sun
Devendra Banhart - I feel just like a child
Dusty Springfield - Son of a preacher man
The Embassy - Some indulgence
France Gall - Poupée de cire poupée de son
George Baker - Little Green Bag
Iggy Pop - The Passenger
Jeff Lewis - No LSD tonight
Jens Lekman - Maple leaves
Johnny Dowd feat Neon Baptiste - Barbed wire
Kate Bush - Wutering heights
The Knife - You take my breath away
LCD Soundsystem - Daft Punk is playing at my house
Leonard Cohen - Hallelujah
Mama's and the Papa's- California dreamin'
Mando Diao - Long before Rock 'n' Roll
Marble - Nancy Drew
Nancy Sinatra - These boots are made for walking
Nationalteatern - Kolla Kolla
Nick Cave and the Bad Seeds - Red right hand
Pulp - Common people
Ramones - Beat on the brat
Regina Spektor - That time
Rita Pavone - Ill ballo del mattone
Robyn - Konichiwa bitches
The Smiths - Sheila take a bow
Stereo Total - Comme un garcon
Tough Allience - Make it happen
Tralala - All fired up
TV on the Radio - Playhouses

Jag gillar den, känns varierad och jag tycker att alla låtar håller måttet i sällskapet men jag är ändå peppad på att göra en ny spellista, jag tror bestämt att jag ska göra det på en gång då podden vaknat igen. Jag återkommer med hur det blev.

PANIK!

kan inte andas.
podden.
vet inte vad som hänt.
jag får hjärtattack
podden.
podden beter sig konstigt.
datorn reagerar inte på att jag kopplar in den.
det går inte att göra en säker USB-borttagning för enligt min dator finns inget kopllad till den.
startar om datorn.
podden slocknar inte ens fast datorn är av utan är fast på "Koppla inte ifrån"-läget.
Jag får ännu mer panik och kopplar ifrån ändå för att testa ett annat USB-uttag.
var detta dumt?
har jag nu dödat min i-pod?
vad ska jag göra?!?!?!?!?!?!?
andnöd.
hjärtklappning.
svettas.

PANIK!!!!

Till Landet igen

Landet börjar mer och mer framträda som mitt favoritställe i Stockholm stad, de har alltid något på gång.
Ikväll är det graits inträde och The Last Party på scen. Jag har visserligen inte hört dem än för deras Myspace-sida mobbar mig men "Perfect pop" kan väl aldrig vara fel?

Bonde do Role, Kägelbanan

Det var kul, verkligen jätteroligt. Mest av allt var glad över att det var så pass mycket folk och att så många dansade. Jag hade, gammal Norrlandsvana trogen gått och oroat mig för att det kanske inte var så många som ville gå och se ett band som bailefunk av en massa mer eller mindre bra kända låtar. Men jag bor ju i Stockholm nu tack och lov.

Bandet shakade loss och var väldigt charmiga, jag shakade loss lite mer försiktigt då jag önskat mig mera plats för att kunna få till de bästa movesen. Fasligt kul var det i alla fall minus nedan nämnda ålderschock som följde spektaklet.

Ah, att man får ha så roligt på en tisdag...

Åldersnojja igen...

Jag som trodde att jag hade blivit av med min åldersnoja för en lång tid framöver men inte då. 2 skrämmande fakta från gårdagen bekräftar det jag nästan hade lyckats glömma:

Jag är gammal!!! *snyft*

1. Jag var på Bonde do Role igår och vart arg för att ljudet var för högt. Japp, arg - på riktigt. När förbandet spelade kunde jag inte tänka annat än att det är den här konserten som slutligen kommer att ge mig tinitus och det är fan inte värt det. Jag gick mitt under deras bästa låt för att hämta papper att köra in i öronen! (mina öronproppar är nämligen borttappade, måste skaffa nya snarast om inte Puta Pan har de hemma hos sig(?))

2. När Bonde spelade var publiken jäääkligt på, så på att det sprangs upp på scenen och grejer vilket bandet inte verkade ha något emot. Jag kunde däremot återigen inte koncentrera mig utan stod och var skitnervös för att det skulle spåra ur.

Gammal var ordet.

Jag var där!

Nytt nummer av Sonic fick jag idag då jag äntligen orkade ta omvägen förbi brevlådan. En snabb titt lämnar mig med en känsla av förnöjsamhet.
Deras konsertrecensioner längst bak brukar alltid resultera i bitterhet från min sida men inte den här gången. "En av årets bästa konserter" (om Jens Lekman på Kägelbanan) och "Feist får Cirkus att dåna" är fraser som i vanliga fall skulle ha lämnat mig på ytterst dåligt humör men som sagt, inte den här gången. Varför?


FÖR JAG VAR DÄR! WOHOOOO!

Vad ska jag lyssna på?

Kära läsare. Jag går runt med en faslig massa musik som jag lagt in i podden för att jag tänkt "lyssna in mig/lyssna in mig bättre" på den. Oftast blir det aldrig av men då klarar jag inte metalt av att radera av rädsla för att missa något. Därför vill jag nu att alla som känner sig manade att lobbyera för ett eller flera band nedan att göra det. Utnyttja den makt ni för ögonblicket ges och bestäm vilka av dessa som förtjänar min dyrbara tid.
Adam Green
April March (och inte ett par låtar utan varenda skiva hon har gjort)
Ariel Pink
Big Star
Bill Monroe
Boards of Canada
Brisa Roché
Broken Social Scene
Clap your hands say yeah!
Cornelius
The Cure
Cursive
Cut Copy
Death from above 1979
Destroyer
DEVO
Dungen
Einstürzende Neubauten
The Faint
The Field Mice
First Floor Powet
Four tet
Frou Frou
George Formby
Gilian Welch
Ginger Ale
Grandaddy
Heikki
The Hidden Cameras
Imperiet
Indochine
Islaja
Jarvis
Jeff Buckley
Jenny Lewis and the Watson twins
Josephine Foster
Junior Boys
Justice
Kent
Klaxons
Kris Kristofferson
Ladytron
Lambchop
Le Tigre
Loretta Lynn
Los Hermanos
Martha Wainwright
Merz
Metric
Midaircondo
The Moldy Peaches
Muddy Waters
Oingo Boingo
The Pipettes
Pixies
Pizzicato Five
Radiohead
The Rapture
Red house painters
Rosie Thomas
Saturday looks good to me
The Shins
Sparklehorse
Tom Waits
Vapnet
Vetiver
Whitest boy alive
Woven hand
Yeah yeah yeahs
Zero 7
The 5678's

En minst sagt rejäl lista. Jag börjar nästan undra om jag har något jag lyssnar på på podden också men det finns det ju. Hur som helst kan man se att jag inte har gjort min hemläxa. Så vilka ska jag ge tid och vilka detetas?

Rensa din själ

Det är renande att rensa sin I-pod. Well, det är i alla fall vad jag har blivit informerat om, jag har aldrig försökt mig på något sådant. Jag har 30 GB och jag har bara öst in musik och inte raderat en enda låt. Men renande lät bra och jag har ju en hel del jag inte lyssnar på, eller rättare sagt, jag har löjligt mycket musik som jag aldrig lyssnar på så en bortrensning kan tyckas vara på sin plats.
Jag fastnade på en gång. Jag stirrar på listan av artiser i biblioteket och tänker när jag senast tryckte igång den gruppen eller den artisten. Ofta blev svaret aldrig men det bär ändå emot att trycka på delete. Någon gång i mitt liv kommer jag att vilja lyssna på The Band igen, jag har visserligen inte lyssnat på Bill Monroe en enda gång hittills men den dag jag vill det ska han finnas där. Det är min filosofi, det kan komma ett ögonblick och då ska det finnas där. Visst med tanke på att jag inte har lyssnat på Bright Eyes på flera flera månader är det kanske inte nödvändigt att bära runt på vartenda spår Connor någonsin haft något att göra med, jag lyssnade inte ens på Noise Floor rareties och Motion sicknes när de var nynedladdade...

Motvillig rensning resluterar ändå i att jag raderar:
Nämnda 2 Bright Eyes album
Black Rebel Motor Cycle club
CDOASS
David and the Citizens
Einstürzende Neubauten (någon jobbig samling 80-83 med bara massa oljud, Silence is sexy är kvar - inte för att jag någonsin lyssnar på den men...)
Fireside - Elite
Graham Coxon - Happiness in magazines
The (international) Noise Conspiracy - Armed love
Leif Karate - Lets back the wrong band
Libertines - B-sides (inget ont om Libertines, jag har fortfarande alla album och alla EP-skivor)
M.Ward - Transistor Radio - för den hade jag tydligen dubbelt...
The Soundtrack of our lifes - Behind the music och Origin vol.1
Tomte
The Veils - Runaway found
The Washdown - Yes to everything

Men behöver jag egentligen Imperiet- greatest hits?
50 låtar med Cornelius Vreeswijk? Hela 6 album med Pizzicato Five? Samtliga White Stripes-skivor? Varenda låt The Beatles har spelat in i alla versioner?
Jo, jag gjorde bedömningen att jag behöver det - just inte case...

Konki Duet

Vilken tur att man har uppmärksamma kompisar. Jag hade spanat in, trodde jag, alla konserter som hålls i höst och faktiskt suckat lite att debaser Malmö hade bokat The Konki Duet och det var ju inte alls nära mig. Redan samma kväll får jag sms som påpekar att på onsdagkvällens Bring your fiends på "Landet" är det just den parisiska trion som står på scen, dessutom för en billigare penning än Debaser. Mitt sms-svar blev: Jag dör av lycka.
Ända sedan första gången jag såg dem, på underbara This is our music har de funnits i mitt hjärta och det var en så fin kväll. Landet är ju en underbar lokal bara i sig och nu var det dessutom alldeles lagom mycket folk och som sagt, ett oerhört bra band.

Jag orkar inte med att försöka mig på en beskrivning av musiken men det jag gillar bäst är den undersköna japanskans fina röst och sättet fiolen faktiskt är en naturlig del av huvudintrumentsättningen och inte bara en utsmyckning. De lät mycket mer än vad jag mindes från TV men jag klagar inte.

Det var en väldigt bra spelning och en väldigt trevlig kväll.

Pank av goda skäl

Som min kära läsare Valle påpekade i en kommentar nedan så behöver man ju inte deppa alltför mycket när man missar en spelning i Stockholm, det kommer ju tusen åter och det är så sant så.
Häromdan satt jag och lusläste alla konsertscheman och blev alldeles till mig.

1. CocoRosie kommer. Jag köpte biljetten på sekunden då jag såg det. Tack vare detta faktum är jag på väg att kanske, kanske, kanske komma över den traumatiska konsert-missen från i somras. Jag är så sjukt peppad.

Sen ska jag garanterat se O'Death igen som var bland Accelerators bästa, inte så dyrt var det heller!
Stereo Total blir också ett måste. Jag är oerhört glad att de kommer. Jag har visserligen inte satt mig in i senaste skivan men det kommer bli bra, jag känner det på mig.

Sen har jag velat i några veckor över om Rufus Wainwright är värd att se en gång till i år till den nätta summan av 375 kr. Jag lutade åt nej, en kompis påpekade bestämt att jag skulle ångra om jag inte följde med. Jag tänkte egentligen vela ett tag till men kom på att det antagligen var utsålt redan ändå. Jag kollade Ticnet och där stod de livsfarliga orden "fåtal biljetter kvar". Vid åsynen av den gula lilla fyrkanten som indikerar att ännu är det inte för sent glömmer jag alltid allt vad beslutsångest heter och kastar mig över köp-knappen.

Och så var månadens budget överskriden med alldeles för mycket - men det kommer vara värt det.
Jag älskar Stockholm...

Det blev...

Inte.

Jag velade in i sista sekund. Animal Collevtive eller inte Animal Collective. Jag bröjade mentalt föreställa mig att jag hade bestämt mig för att gå, kollade upp rätt tid osv. Jag beslutade mig för att om jag hann plugga allt jag hade planerat skulle jag belöna mig själv med att gå. Jag insåg att det inte skulle hålla och lade om planen att jag fick ha max 10 sidor kvar av läs-kvoten när det var dags att gå.
Jag klarade den målsättningen precis men då var det som om all luft gick ur mig. Så jag stannade hemma, tog tag i de sista 10 sidorna och ägnade resten av kvällen till Kobra och Boston Tea Party.

Jag ångrar mig inte nämnvärt ännu men på ett teoretiskt plan är jag lite arg på mig själv att jag inte utnyttjar möjligheten att mer spontant gå på spelningar som jag tror kan bli bra, sånt jag vill se men inte skulle åka 40 mil för. Jag hade säkerligen inte ångrat mig om jag hade gått.

Tur för mig att det kommer andra konserter fram över.

Att vara eller att inte vara...

...på Debaser ikväll.

Ska jag gå och se Animal Collective eller ska jag låta bli?

1. Går jag så måste jag gå ensam för jag känner ingen som vill följa med
-å, andra sidan skulle det definitivt inte vara första gången och säkerligen inte sista heller. Jag har alltid varit mer benägen att lägga pengar på konserter än min omgivning. Jag är van.

2. Pengar. Det är som vanligt lite dyrt, 255kr om man köper i dörren. Jag har ca 350 kr på mitt konton och det är fortfarande en och en halv vecka till den 25:e.
- Men. Jag har mat så att jag klarar mig, jag kommer inte svälta. Helgen ska dessutom spenderas med släkten på landet och där finns inget att göra av med pengar på. Det skulle gå. Fast jag kanske kommer vilja göra Nånting annat som kan kosta pengar innan nästa torsdag, det kan ju vara jobbigt att förutsätta att jag inte vill det...

3. Jag har lyssnat på nya skivan Strawberry Jam en hel del den senaste veckan. Problemet är att ganska exakt varannan gång när jag lyssnar på den tänker jag "oj, vad bra, jag ska nog gå och se dem ändå". Andra hälften av gångerna tänker jag: "nja, så bra är det väl ändå inte, det kommer komma andra konserter jag vill lägga pengarna på".

Så vad gör jag?

Animal Collective eller inte Animal Collective?

Mindrevärdeskomplex i mitt lyckorus

Om jag fick vara någon annan skulle Leslie Feist stå väldigt högt upp listan, ett faktum som bara stärktes efter kvällens fina konsert på Cirkus. Hon utstrålar en imponerande självsäkerhet, trygghet i sitt eget varande, sprudlande kreativitet, hon besitter en makalös musikalisk begåvning och är så snygg eller kanske snarare vacker att man bli stum.
Hon är en sån där kvinna som man kan bli fruktansvärt avundsjuk på, en avundsjuka som skulle leda till hat om det inte vore så att Leslie Feist är så självsäker, kreativ, begåvad och snygg - hon verkar ha allt och det går inte annat än att älska henne och det sönder och samman. Dessutom verkar hon i sin självsäkerhet ändå ganska omedveten om sin egen förträfflighet vilket naturligtvis gör henne än mer älskvärd. Hennes uttryck är så levande, hennes musik så lynnig i sin finess. Hon är Leslie Feist och hon kan få en publik där många säkert är helt omusikaliska att sjunga 3-stämmigt redan efter några få minuter i hennes närhet. Precis som min kära vän och konsertsällskap ser jag Patti Smith i henne, inte bara för att de är ganska lika till utseende utan framför allt i deras fullständiga kompromisslöshet. Feist liksom Smith verkar äga själva musiken.

Om jag nu aldrig kan bli Feist måste jag försöka gifta mig med henne för på något sätt måste jag få en del av denna fantastiska kvinna!

Hybris - igen

Min återhittade blogginspiration (och faktumet att jag har börjat få kommentarer igen, wohoo!) har gjort att jag spenderat dagen med att överskatta min egen förträfflighet. Jag gottar min allmänna förträfflighet och framför allt då denna blogg och hur tidigt jag startade den. Jag går in på min egen profil och läser orden "På Blogger sedan januari 2005". Take that newbes!
Jag minns när det bara vara dryga 10 bloggar registrerade under musik på bloggtoppen och liknande. Jag kanske inte alltid varit så aktiv men Musikmani har överlevt och är på väg in i trotsåldern.
Dagens funderingar har lett till följande slutsats: Musikmani skulle kunna vara en institution i bloggvärlden. Det enda som saknas är väl egentligen en läsekrets... hehe

- och genast avtog min självgodhet

Anglofili

Varför kan jag inte vara från England och därmed ha legitim anledning att skriva texter i stil med:

Sheila goes out with her mate Stella, it gets poured all over her fella

eller ännu hellre:
You said I must eat so many lemons'cause I am so bitter. I said"I'd rather be with your friends mate 'cause they are much fitter."

Det är så fulsnyggt, coolt på ett otraditionellt sätt. Om man skulle få för sig att använda något dyligt utan att vara från England skulle det vara pinsamt och patetiskt. Tusan också!