Mindrevärdeskomplex i mitt lyckorus

Om jag fick vara någon annan skulle Leslie Feist stå väldigt högt upp listan, ett faktum som bara stärktes efter kvällens fina konsert på Cirkus. Hon utstrålar en imponerande självsäkerhet, trygghet i sitt eget varande, sprudlande kreativitet, hon besitter en makalös musikalisk begåvning och är så snygg eller kanske snarare vacker att man bli stum.
Hon är en sån där kvinna som man kan bli fruktansvärt avundsjuk på, en avundsjuka som skulle leda till hat om det inte vore så att Leslie Feist är så självsäker, kreativ, begåvad och snygg - hon verkar ha allt och det går inte annat än att älska henne och det sönder och samman. Dessutom verkar hon i sin självsäkerhet ändå ganska omedveten om sin egen förträfflighet vilket naturligtvis gör henne än mer älskvärd. Hennes uttryck är så levande, hennes musik så lynnig i sin finess. Hon är Leslie Feist och hon kan få en publik där många säkert är helt omusikaliska att sjunga 3-stämmigt redan efter några få minuter i hennes närhet. Precis som min kära vän och konsertsällskap ser jag Patti Smith i henne, inte bara för att de är ganska lika till utseende utan framför allt i deras fullständiga kompromisslöshet. Feist liksom Smith verkar äga själva musiken.

Om jag nu aldrig kan bli Feist måste jag försöka gifta mig med henne för på något sätt måste jag få en del av denna fantastiska kvinna!