Tankar om musik är alltid kul

Som jag skrev igår har jag fått boken "31 låtar" i julklapp av en kompis. Nick Hornby skriver om sånger som har betytt något för honom på ett som vanligt när det gäller honom ganska mysigt sätt. (Och ja Daniel) det är ett ganska så trist låtval men det spelar ingen roll, tankar om musik av någon som verkligen bryr sig om och älskar musik är alltid intressant, även om det råkar handla om Rod Stewart. Förutom Rod så sträcker sig låtvalet ifrån allt mellan Led Zeppelin och Nelly Furtado, det mesta är inte min kopp te men det är ändå himla roligt. Dessutom har han ju med Patti Smiths "Pissing in a River" så det gör ju automatiskt att alla mindre bra låtar är förlåtna. Men Hornby skriver bra och man fattar att musik betyder oerhört mycket för honom och det är lätt att identifiera sig med. Resultatet blir att man nästan blir sugen på att ge sig in på samma projekt själv, så att det blir rätt låtar också. Framför allt finns det många smarta iakttagelser om vad det är för skillnad mellan att vara en sån som verkligen Gillar musik och de som inte tar det så allvarligt.

"Man får väl anta att folk som säger att deras absoluta favoritskiva
alla kategorier påminner dem om en smekmånad på Korsika eller
om familjens chihuahua, faktiskt inte gillar musik särskilt mycket"

Nä, precis. För det är alltid musiken som betyder mest, alltid den som kommer först - alltid.

Två fina julklappar

Det här inlägget är det första som nästan inte alls handlar om musik (eller ev. väldigt lite) men jag måste skriva om det här ändå för jag blev så glad. Jag bytte julklappar med två kompisar och fick en jättefin vit, mönstrad mugg och en bok, "31 låtar" av Nick Hornby. Jag blev glad eftersom båda sakerna passade mig så bra, utan några som helst ledtrådar lyckades de hitta något som jag verkligen gillar på riktigt och det med en prigräns på 50 kr. De känner mig verkligen, de hade verkligen lagt ner tid på att tänka ut något som jag gillar. Det är skönt att få känna så ibland, att nån faktiskt har en hum om vem man är, att nån bryr sig.

Nu ska jag gå och dricka varm choklad ur min nya mugg och läsa om 31 låtar och nu, för första gången i år, känns det verkligen som jul.

Vinyl - finns det?

Tänk vilka olika världar vi lever i egentligen. Jag pratade nyligen med en av min närmaste vänner och vi pratade om vad vi önskade oss i julklapp. Jag nämnde att jag hoppades på en skivspelare eftersom den gamla är trasig. En skivspelare frågade hon då, men din CD-spelare är ju alldeles ny. Nej, en skivspelare, förklarade jag, du vet som man spelar vinylskivor på. Konversationen fortsatte som följer:

-Jaha, finns dom fortfarande?
-Ja det är klart dom gör.
-Men vad ska du ha den till, köpa en massa gamla skivor?
-Ja och nya. Du vet väl att jättemånga band släpper sina skivor på vinyl också? Inte bara "jättealternativa band" utan Kent, The Hives och Håkan Hellström och sånna också. De flesta faktiskt.
-Va? Skojar du med mig?
-Nä, så är det.
-Det hade jag ingen aning om.


Ja, så kan det faktiskt vara; det som är helt självklart för vissa är en stor chock för andra. Alla är vi olika.

Årets julklapp...en rockklubb?

Alla som gillar musik i Sundsvall vet antagligen att det är på gång. Det har pratats om det ganksa länge och än ingenting klart men om allt går vägen har vi snart ett Debaser i Sundsvall. Vilken dröm det skulle kunna vara för enligt vad jag har läst skall tanken då vara att många av de som spelar i Sthlm ska få chansen att göra fel spelningar i Sverige och Sundsvall skulle då vara ett stopp på vägen. Måtte det bli verklighet och måtte det bli bra, då kanske jag till och med kan börja dra ner på gnället om musikutbudet? Drömmar kan bli verklighet och jag hoppas att det här en sådan gång.

Som de uttrycker det på Sundsvalls nuvarande mycket respektabla men dock lätt konkurshotade rockklubb/musikförening: Årets julklapp: en rockklubb... ? ett pokerset är ju bara... blaha blaha ;-)

Där satt den!

Det är bra härligt att ha rätt, att satsa allt på att verka ha koll och sen få in en jackpott. Det som kan svida sen är att ingen man känner bryr sig. Jag tippade rätt segrare på Musikbyråns årslista och om ni scrollar ner en bit så ser ni beviset, jag tippade på M.I.A och tänk så rätt jag hade. Sen råkar det vara så att ingen jag känner bryr sig ett dugg om jag gjorde det eller inte så det är därför jag måste få skryta av mig riktigt ordentligt och riktigt njuta av "min seger". Av alla skivor som släppts under ett helt år prickade jag in exakt den som kom först, jag är rätt nöjd men det märks väl ganska tydligt.

Nej nog med skryt nu för den här gången och mer prat om listan. Det var väl inte helt otippat att M.I.A skulle komma etta men det hade ju inte heller varit otippat om det hade blivit Anthony and the Johnsons, Håkan, Jenny Wilson eller Death Cab. En bra blandning var det i alla fall som vanligt, en perfekt lista för den som gillar musik från mer än en genre. Det var inte så många överraskningar men det är som det brukar för det Musikbyrån gillar det gör de reportage om och det de inte gillar får inte vara med. Jag saknade framför allt Frida Hyvönen och jag hade verkligen trott att hon skulle komma med om man ser till vilken kanonskiva hon har gjort. Jag hade dessutom trott ganska hårt på Devendra Banhart men det var ju inte min lista.

Några små positiva överraskningar var för mig Bright Eyes och CocoRosie. Jag menar jag gillar Bright Eyes sjukligt mycket men i år har det nästan blivit en grej bland journalister att gnälla lite på Connor så det var kul att de som gillar honom inte bryr sig om det. CocoRosie har varit mitt favoritband i år fast då främst tack vare förra årets skiva La maison de mon rêve och jag blev glad över deras placering.

En bra lista var det överlag men fel så klart för det var inte min. Jag borde nog sätta igång och knåpa på min lista snart för sånt brukar ta tid men innan årsskiftet ska den förhoppningsvis publiceras här om jag lyckas komma överens med mig själv.

Robyn! - shit pommes frites

Robyn, den kommersiella lilla pophoppan med den ganska fina rösten har haft ett bra år och det har återspeglats i alla listor. Precis så där har jag sett på henne under hela hennes karriär, storbolagens lillaguldkalv och jag har aldrig gillat henne. Under året har folk skrikit hennes namn, den nya Robyn på eget bolag med en egen vilja och jag har erkänt att det har blivit en klar förbättring, ett stort steg framåt men hon har ändå varit en parentes under mitt musikår, trots vad alla kritiker har sagt. Ikväll tog hon naturligtvis också plats på Musikbyråns årlista, som väntat men jag hade inte väntat mig att det här skulle vara kvällen då jag till sist kapitulerade. De visade ett klipp från en konsert där Robyn utnyttjar alla sina röstresurser i en avkalad och lugn "Be mine" - och plötsligt fattade jag också. Den under året äntligen hyffsade Robyn rörde mig djup ner i själen, jag grät nästan precis som alla har sagt att de gjort ända sedan den låten kom. Men jag fattade inte förrän nu, men nu kände också jag det där som alla har pratat om; Robyn - shit pommes frites vilken skiva.

Musikbyråns årslista

Jag älskar listor så det här är en underbar tid på året för min del. Ikväll är det musikbyråns tur och det är alltid den bästa listan av den enkla anledningen att man tack vare tv-formatet får höra alla som är med och när det gäller ljud är ju tv enligt min erfarenhet överlägset bättre än tidningar. Jag längtar med andra ord till ikväll och jag har ägnat en stor del av dagen åt att filosofera över vilka som kan tänkas vara med och förslagen bara strömmar fram; Frida Hyvönen, Håkan Hellström, Anthony and the Johnsons, Jenny Wilson, The Arcade Fire, Robyn; Devendra Banhart ja det finns ingen hejd på den mängd skivor jag tror kommer finnas med.

Naturligtvis skulle jag aldrig kunna pricka in hela listan eftersom jag är en poptjej och har däemed ganska dålig koll på de flesta andra genres (även om jag visserligen kallar det mesta för pop) och Musikbyrån har ju "experter" på de flesta områden. Men jag tänkte ändå att jag skulle dra till med en gissning när det gäller förstaplatsen, i stort sett omöjligt att pricka in rätt men jag satsar på att det blir M.I.A som kniper förstaplatsen. Förklaringen är enkel; det finns inte en chans att de som gillar grime och bailefunk och sånt inte skulle älska M.I.A och jag vet helt säkert att hon går hem otroligt bra bland alla poppare, där kan jag ju se på mig själv som i det fallet är ett upperligt exempel. Jag blir inte förvånad om jag har rätt men jag blir definitivt inte förvånad om jag har fel heller, det har varit ett bra musikår. Det är bara att vänta och se och inom kort ska jag också lägga upp min lista och rätta där alla andra har gjort fel.

(Glöm inte att Musikbyrån är en hel timme idag del 2 börjar 22.30)

If you're feeling sinister

"But if you're feeling sinister
go off and see a minister
He'll try in vain to take away the pain of being a hopeless unbeliever"


Ur låten "If you're feeling sinister" från albumet "IF you're feeling sinister" med Belle and Sebastian. Är det så att det här den snyggaste, coolaste, smartaste, sannaste jävla textrad som någonsin skrivits? - Antagligen

Ge mig Sonicbonus - snälla!

Min prenumeration på Sonic går ut efter nästa nummer och idag fick jag erbjudande med posten om att teckna en nu vilket jag naturligtvis hade tänkt göra. Precis som det brukar vara när det är dags att förnya får man möjlighet att få en skiva om man är tillräckligt snabb och jag hoppas verkligen att jag skyndade mig tillräckligt. Förra gången det hände tyckte jag att jag var jättesnabb som skickade in dagen efter men då blev jag lottlös så den här gången tog jag ingen risk utan slängde mig iväg till banken för att betala och svor hela vägen dit över att jag inte har skaffat internetbank. Det svåra var som vanligt att välja vilken bonuspresent man vill ha, ifall man nu har turen på sin sida. Alternativen var nyaste skivorna av Martha Wainwright och Broken Social Scene, debuterna från Radio LXMBRG, Yttling Jazz och Montt Mardié, El Perro del Mar:s nya EP och Sonicboken Trender är galna. Och man måste rangordna. Det kändes omöjligt eftersom jag ville ha allt som vanligt. Jag satte boken sist eftersom en bok aldrig kan bli en skiva och El Perro näst sist för även om jag älskar henne så är en EP kortare än ett album. Sen hade jag ångest, visste inte hur jag skulle göra men det slutade med att jag satte Montt Mardié först, en ny Rocky Dennis sägs det och det låter ju spännande. Men bara jag får nån så blir jag superglad, snälla snälla låt mig ha varit tillräckligt snabb.

The White Stripes - så ocoolt, så bra

P3 live på måndagar, det är grejer det. Idag var det The White Stripes och jag blev påmind om att det verkligen är ett av mina absoluta favoritband, ja jag glömmer faktiskt bort det ibland. För två år sedan var The White Stripes det coolaste som fanns, de var så inne. Så är inte längre, de säljer ju fortfarande men det är inte "creddigt" längre eller det är i alla fall så det verkar vara. Tur för mig att jag inte har något emot att vara ocool, det är lite min grej (ibland). Jag hörde de på P3 och mindes, oj oj oj vad bra det är. Jag har inte köpt den nya skivan för jag tänkte att jag kanske inte behövde den när jag redan har fyra men jag hade fel. Om tio, tjugo, femtio år finns det vissa band och artister som folk kommer att minnas, som kidsen kommer att veta vilka de är fast det var länge sedan de var aktuella. Jag undrar ofta vilka det kommer vara men jag är redan nu helt säker på att The White Stripes kommer att vara ett av dem.

Nationalteatern – gamla men långt ifrån slut

Jag har äntligen varit på konsert igen efter ett uppehåll som varit så långt att jag inte ens kan hålla redan på när det började. Jag var ute och 70-talsproggade lite eftersom Nationalteatern var i stan och det var en mycket angenäm upplevelse. För en gångs skull behöver jag inte klaga på publiktillströmningen, det var nästan fullt och det var folk i alla åldrar, från 14 till en bit över 60, fast de flesta var förstås kring 50, de som var med när Nationalteatern var som störst och som här fick chansen att försöka återuppleva lite av sin ungdomstid.

Nationalteatern har verkligen hängt med länge och det märks tydligt på det faktum att det bara finns en enda medlem kvar från starten men för min del tyckte jag inte det gjorde så mycket. Inte heller spelade det någon roll att flera av medlemmarna nu blivit en bra bit uppåt åren, rocka kan de ändå. En stor behållning i Nationalteaterns låtar är texterna, de är meningsfulla om än kanske lite radikala i mångas öron men de är väldigt bra och bra texter på svenska hör man så sällan, speciellt när det ska vara lite rockigare. Men Nationalteatern har verkligen lyckats med bedriften att få svenska språket att låta väldigt coolt.

Konserten då, jo publiken var minst sagt entusiastisk, det var ett himla drag för det kan när de vill de där 40plusarna. Spelningen smyger igång med den stenhårda ”Barn av vår tid” - en riktig kultklassiker och fortsätter sedan med alla de bra låtarna rockorkestern skapat under åren. Bäst var förutom "Barn av vår tid" naturligtvis den extremt välkända "Livet är en fest" och även "Jack the Ripper". Totta Näslund finns ju inte mer och i hans ställe har man istället tagit in Mattias Hellberg som enligt mig var en ypperlig ersättare, perfekt för uppgiften men framförallt var det musiken som förförde. Riktigt skönt lir och jag kan ärligt säga att det var den absolut bästa rockkonsert jag har varit på i år för även om Nationalteaterns storhetstid var för ungefär tjugo år sedan så är bäst före datumet långt ifrån utgånget. Gubbsen som haft äran att höra Totta live var lite besvikna på sången men det märkte jag inget av. Jag har ju aldrig hört hur ”det ska låta” och den här gången var det antagligen till min fördel. Jag behövde inte stå och vara besviken efter vad som var en lysande uppvisning i rock när den är som bäst.

Noga övervägda Rockbjörnar

Jag var nyss inne och röstade på årets rockbjörn och precis som väntat var ingen av de som jag nominerat i första omgången med. Föga förvånande förstås, jag har inte riktigt samma smak som majoriteten och jag hade naturligtvis inte heller väntat mig att björnarna skulle fördelas mellan folk som Devendra Banhart och Jenny Wilson, även om det hade varit grymt. Nu var alltså nomineringarna klara och det såg väl okej ut, det hade sannerligen kunnat vara mycket värre. Lättaste kategorin var årets nykomling där jag snabbt lade in rösten på Hello Saferide, hon är ju himla söt. Robyn, Laleh, Håkan och Moneybrother fick varsin röst, vilken kategori det blev kändes mindre viktigt, jag gick främst in för att sprida ut det så mycket som möjligt på folk jag tyckte var relativt lika bra. Årets svenska grupp kändes svårare, där stod det mellan The Ark, The Cardigans och Kent för min del och de tre kändes ganska likvärdiga för mig, inga favoriter men inte katastrofer heller. Jag valde Kent, inte för att de kommer att behöva min röst utan för jag efter en noggrann övervägning beslutade mig för att jag nog gillar dem bäst av de tre. De utländska nomineringarna var svåra, jag gillade inte någon så särskilt mycket men av rent nostalgiska skäl fick Gwen Stefani, Green Day och Robbie Williams varsina röster, de tre är i stort sett en sammanfattning av hela min skivsamling vid 15 års ålder så det var ju lite komiskt. Men jag ville ju inte att någon av de skulle få två röster, så mycket vill jag inte ge dem så årets utländska skiva blev en nödlösning. Madonna fick min röst mest bara för att hon är Madonna, jag har ingen relation till hennes musik överhuvudtaget men jag kan ju ändå inte förneka att hon är en ikon, så en Rockbjörn kan hon väl få.


Jag borde kanske dela ut egna priser så att jag kan få ett precis som jag vill ha det, annars kommer det aldrig blir ”rätt” som vinner. Jag får helt enkelt börja dela ut The Lucy.

Min önskelista

De senaste dagarna har jag kollat runt på en del bloggar och här och där börjar man hitta en hel del önskelistor, alla olika förstås men en sak återkommer hos ganska många och det är ett påpekande att de inte vill ha några CD-skivor för det har dom lagt av med. Jag visste redan att CD-skivan var på väg att om inte dö ut så i alla fall närapå utrotas men det här är väl ett tydligt tecken på att det kommer att hända väldigt snart. Jag som älskar att äga skivor och avskyr det dåliga ljudet i mp3-spelare och datorer har så klart en lite annan inställning och min önskelista består som en kontrast också i stort sett uteslutande av CD-skivor nämligen följande:

Jenny Wilson : Love and Youth
Regina Spektor: Soviet kitsch
The Polyphonic Spree: Together we’re heavy
Islaja: Palaa Aurinkoon
Tenniscoats: The Ending Theme
M.I.A: Arular
Hello Saferide: Introducing…
Davide Balula: Pellicule
Electrelane: Axes
Anthony and the Johnsons: I’m a bird now
Vashti Bunyan : Lookaftering
The Embassy: Tacking
Acid house kings: Sing along with the Acid house kings
Feist: Let it die
The Tough Alliance: New school
Babyshamblers: Down in Albion
Finishing School: Destination girl
Franz Ferdinand: You could have it so much better
Midaircondo: Shopping for images


När jag gör den här uppräkningen känns det nästan som om jag inte kan ha köpt en enda skiva i år och ändå har jag köpt över 50 stycken (vilket är mycket när man är student). Listan gör verkligen ingen hemlighet av hur fascinerad jag är av This is our music och hur mycket jag dyrkar Sonic, värst är TIOM, varje vecka är det fler skivor jag vill ha men jag har faktiskt hållit ner den här listan till minsta möjliga. Jag känner mig dessutom lite barnslig med tanke på att jag faktisk också har skrivit ner den och gett väl valda delar till föräldrar och nära släktingar men jag är som sagt en fattig student, jag är fullständigt beroende av att folk köper skivor till mig, hur skulle jag annars klara mig. Fast jag räknar förstås inte med att få alla, så bortskämd är jag inte men man kan väl få drömma…



(De enda två övriga sakerna på min önskelista som inte är CD-skivor är en ny skivspelare och Quentin Tarantinos DVD-box)

Mitt hjärtas förlorade slag

Såg just en väldigt bra film: "Mitt hjärtas förlorade slag". Den handlar om att välja vad man ska göra med sitt liv, att våga försöka uppnå det man verkligen vill, i det här fallet att bli konsertpianist. Huvudpersonen struntar i sitt jobb i sin strävan att lyckas som musiker, konsten går liksom före och det borde den väl alltid göra. En sak som gjorde filmen extra bra var att trots att den till stor del handlade om klassisk pianomusik så var det inget hinder för att ta in annan musik också, eller vad sägs om att spöa upp någon till tonerna av "Lokomotion".

Konserterna jag hade velat se

Jag hade tänkt lista de bästa konserter som jag har sett i år men det var så svårt att jag behöver lire mer tid på mig. Istället började jag fundera på vilka konserter jag har missat som jag skulle vilja ha sett. Det här är en lista över de konserter jag lider mest av att inte ha sett:

1. The Polyphonic Spree - Emmaboda
Ja, jag såg klippen på Musikbyrån men det gjorde ju bara det hela lite värre. Det verkade verkligen vara en helt fantastisk konsert och det är den som jag är mest ledsen över att ha missat.

2. M.I.A - Hultsfredsfestivalen
Jag gillar ju inte ens sån här musik. Jag vet inte vad det är med mig men av någon anledning dyrkar jag M.I.A. Jag lyssnar inte på något som är det minsta likt det men det är bara så bra. Jag hade verkligen velat vara där.

3. Anthony and the Johnsons - vilken konsert som helst faktiskt
Det är så fint, hade velat se men jag kunde inte åka för att jag hade en dum obligatorisk föreläsning.

Nä, jag börjar nästan gråta bara jag tänker på allt jag har missat så jag orkar inte ens fortsätta. Jag får helt enkelt bryta här, samla mig och återkomma senare.