Jag har äntligen varit på konsert igen efter ett uppehåll som varit så långt att jag inte ens kan hålla redan på när det började. Jag var ute och 70-talsproggade lite eftersom Nationalteatern var i stan och det var en mycket angenäm upplevelse. För en gångs skull behöver jag inte klaga på publiktillströmningen, det var nästan fullt och det var folk i alla åldrar, från 14 till en bit över 60, fast de flesta var förstås kring 50, de som var med när Nationalteatern var som störst och som här fick chansen att försöka återuppleva lite av sin ungdomstid.
Nationalteatern har verkligen hängt med länge och det märks tydligt på det faktum att det bara finns en enda medlem kvar från starten men för min del tyckte jag inte det gjorde så mycket. Inte heller spelade det någon roll att flera av medlemmarna nu blivit en bra bit uppåt åren, rocka kan de ändå. En stor behållning i Nationalteaterns låtar är texterna, de är meningsfulla om än kanske lite radikala i mångas öron men de är väldigt bra och bra texter på svenska hör man så sällan, speciellt när det ska vara lite rockigare. Men Nationalteatern har verkligen lyckats med bedriften att få svenska språket att låta väldigt coolt.
Konserten då, jo publiken var minst sagt entusiastisk, det var ett himla drag för det kan när de vill de där 40plusarna. Spelningen smyger igång med den stenhårda ”Barn av vår tid” - en riktig kultklassiker och fortsätter sedan med alla de bra låtarna rockorkestern skapat under åren. Bäst var förutom "Barn av vår tid" naturligtvis den extremt välkända "Livet är en fest" och även "Jack the Ripper". Totta Näslund finns ju inte mer och i hans ställe har man istället tagit in Mattias Hellberg som enligt mig var en ypperlig ersättare, perfekt för uppgiften men framförallt var det musiken som förförde. Riktigt skönt lir och jag kan ärligt säga att det var den absolut bästa rockkonsert jag har varit på i år för även om Nationalteaterns storhetstid var för ungefär tjugo år sedan så är bäst före datumet långt ifrån utgånget. Gubbsen som haft äran att höra Totta live var lite besvikna på sången men det märkte jag inget av. Jag har ju aldrig hört hur ”det ska låta” och den här gången var det antagligen till min fördel. Jag behövde inte stå och vara besviken efter vad som var en lysande uppvisning i rock när den är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar