Robyn! - shit pommes frites

Robyn, den kommersiella lilla pophoppan med den ganska fina rösten har haft ett bra år och det har återspeglats i alla listor. Precis så där har jag sett på henne under hela hennes karriär, storbolagens lillaguldkalv och jag har aldrig gillat henne. Under året har folk skrikit hennes namn, den nya Robyn på eget bolag med en egen vilja och jag har erkänt att det har blivit en klar förbättring, ett stort steg framåt men hon har ändå varit en parentes under mitt musikår, trots vad alla kritiker har sagt. Ikväll tog hon naturligtvis också plats på Musikbyråns årlista, som väntat men jag hade inte väntat mig att det här skulle vara kvällen då jag till sist kapitulerade. De visade ett klipp från en konsert där Robyn utnyttjar alla sina röstresurser i en avkalad och lugn "Be mine" - och plötsligt fattade jag också. Den under året äntligen hyffsade Robyn rörde mig djup ner i själen, jag grät nästan precis som alla har sagt att de gjort ända sedan den låten kom. Men jag fattade inte förrän nu, men nu kände också jag det där som alla har pratat om; Robyn - shit pommes frites vilken skiva.