Idag ska jag börja ta gitarrlektioner igen efter ett litet juluppehåll. Vi får se om det blir nån musiker av mig till slut men tyvärr har jag nog inte riktigt rätt självförtroende, inte ens Ramones kunde få mig att inse att man inte alltid behöver vara så bra. Den två timmar långa dokumentären satt väldigt fint så där på onsdagskvällen men det kändes som man fick veta en del saker som man helst av allt inte ville veta. Jag önskar verkligen att jag hade fått fortsätta att vara lyckligt ovetande om Dee Dee Ramones hiphop-karriär för nu vet jag inte om jag någonsin ska kunna sova igen.
Jag är alltid lite kluven till dokumnetärer av det där slaget, jag tittar alltid på dom och jag älskar nästan allt (konsertklippen från de första åren var fantastiska) men det är ändå någonting som stör. Legender ska fortsätta att vara legender och att se medlemmarna som ja, ganska gamla förstör min illusion. Samtidigt som det är fantastiskt intressant och roande att höra dem själva prata om tiden i Ramones så blir det fel i mitt huvud. Ramones ska vara långt borta, ouppnåliga, legender från det förgångna men jag ska inte klaga, för samtidigt som det förstör min illusion så kan jag inte låta bli att titta och lyssna med stort nöje. Dom är som från en annan värld, det knarkas och viftas med knivar och båda dom handlingarna ligger väldigt långt från min egen verklighet. Det är förstås tragiskt men jag ska inte förneka att jag ändå fascineras och att jag hade velat vara där, där på CBGB's när Ramones spelade för första gången.
2 kommentarer:
jag håller med. kontrasten mellan fasaden och vad som verkligen hände är total
tack, det var snällt sagt :)
Skicka en kommentar