Topp 5 2004 - listor blir alltid fel

Jag hittade precis min årslista för 2004, mina favoritskivor från förra året. Den finns inte att hitta på den här bloggen utan fanns på den första musikmani på bloggi och det är jag ganska glad för, för jag håller verkligen inte med mig själv. Jag kan inte riktigt stå för den där listan och det är väl därför jag tycker att det är så jobbigt att sätta igång med årets, jag vet ju att jag kommer ångra mig. Anledningen till det är att jag aldrig hinner köpa alla skivor jag vill ha och därmed inte får särskilt bra överblick, det har visserligen gått bättre med det i år men det finns inte en chans att jag kommer hålla med mig själv nästa år. Fast det är kanske också en del av charmen, att smaken förändras men vad tyckte jag då. Men jag kan ändå inte låta bli att bli irriterad över att några av mina absoluta favoritskivor inte uppmärksammades av mig själv. Så som motgift kommer här min topp 5-lista från 2004, bestående av skivor jag inte brydde mig ett dugg om då.


1. Joanna Newsom - Milk-eyed mender

2. CocoRosie - La maison de mon rêve

3. Rilo Kiley - More Adventures

4. The Polyphonic Spree - Together we're heavy

5. Khonnor - Handwriting


Jens Lekman är den enda från min lista från förra året som fortfarande skulle slå sig in här, det enda jag kan glädjas åt är att jag har fattat brilliansen av de här skivorna nu. Jag ska fortfarande göra en lista för i år också, imorgon tror jag och om ett år kommer jag med största sannolikhet rätta den också...

Jag vet, det var ett skitår

Det är inte bara jag som vet att det var ett ganska uselt år att vara musikintresserad i Sundsvall. Det finns fler som klagar som till exempel Dagbladets krönikör Jens Höglin. Exakt vad som har varit åt helvete med det här året förklarar han här.

Det finns så mycket att vara besviken på så man vet inte vart man ska börja men det största problemet är ju att nästan ingen är besviken. Nästan alla årets lokala arrangemang har varit för folk på 40+ om man räknar bort den ändå hyffsade konsertvåren innan Piplines kassa sinade. Problemet är som sagt att det nästan inte är nån som tycker att det är något problem, det är jag, nöjekrönikörer och kanske ett hundratal personer till men för alla andra verkar det räcka med att lyssna på Lena Philipsson på krogen och att gå runt med den senaste Green Day eller Robbie Williams hiten i hörlurarna. För mig räcker inte det men minoriteten vinner sällan, kanske aldrig.

Men jag väljer att vara positiv, i alla fall så här lite i slutet av inlägget. Kommer Debaser finns det chans att mentalitet ändras lite, får folk alkohol så blir det mer lockande att gå på spelning och till slut kanske fler börja inse att det inte finns ett bättre sätt att spendera en kväll än att njuta av lite schyst livemusik.

Angående de lokala banden hoppas Jens på Takida medan jag hoppas att jag slipper. Själv sätter jag mina förhoppningar till Marble fast det kanske inte Jens får skriva...

Snabba dotshop

Jag måste ju berätta att jag fick första leveransen med skivor idag, fyra stycken från dotshop.se
Jag beställde så sent som måndag kväll vid nio och de kom redan idag på förmiddagen. Det tog alltså mindre än ett och ett halv dygn och som tack för det ger jag dom lite reklam här. Man var visserligen tvungen att betala med kort eller postförskott och fraktavgiften blev dyrare ju mer man köpte MEN det var mycket bra när det gäller sådana relevanta saker som att

1. Dom säljer bra skivor
2. Det var bra priser
3. Skivorna kom ruskigt snabbt

Dotshop är ett trevligt ställe.

Jag fick den! En gratisskiva!

JAAAA!!!

Efter alla mina desperata försök att vinna tävlingar i Sonic lyckades jag i alla fall vara tillräcklligt snabb med att förnya min prenumeration att jag fick en bonusskiva, helt gratis. Det lönade sig att kasta på sig kläderna och åka in till stan direkt när posten kom, fylla i blanketten på bussen och gå på banken mitt i julruschen. Ett stort tack till den snälla bankkassörskan som lät mig betala 299kr i mynt utan avgift fast det inte var tillåtet, jag är evigt tacksam.

Skivan jag fick är Montt Mardiés debutskiva "Drama" och det var ett utmärkt val. Himla trevlig soul-pop är det och hade jag inte fått den så hade jag nog köpt den ialla fall. Extra rolig är covern på Håkan Hellströms "Kom igen Lena" som översatts till engelska och där getts titlen "Come on Eileen", vilket ju är titeln på den låt Håkan anses ha snott refrängen från. Mycket fyndigt och mycket bra.

Forever Lost

Jag hörde just Forever Lost med The Magic Numbers för kanske sjunde eller åttonde gången och jag tror att jag nästan gillade den nu. Den har varit tråkig alla de andra 6-7 gångerna och den var lite tråkig den här gången också men jag log när refrängen kom, snart köper jag säkert skivan också trots att jag har stått emot deras platta lilla myspop så länge.

Fan, måste jag gilla allt som man "ska gilla". Snart kommer jag väl gilla "Fix you" också...

Mina julklappsskivor -05

Jag glömde ju att berätta vilka skivor jag faktiskt fick i julklapp. Trots att jag kände mig tvungen att göra en jättebeställning direkt efter jul så fick jag faktiskt några också:


Jenny Wilson - Love & Youth
Regina Spektor - Soviet Kitsh
Islaja - Palaa Aurinkoon

Tack mamma. Du har visserligen ganska usel smak själv men du är väldigt duktig på att läsa önskelistor och förstå att det som står där är det jag vill ha =)

Franz Ferdinand - You could have it soo much better

Det är inte lätt för farmor och farfar att köpa skivor till mig när jag bara vill ha sånt som nästan inte går att hitta i vanliga affärer, i alla fall inte på Åhléns. Jag valde medvetet ut skivor som de förhoppningsvis skulle kunna hitta men det gick inte så bra. Men den här hittade de i alla fall så det var starkt, tyvärr börjar jag tveka lite angående om jag verkligen ville ha den. Behöver jag verkligen två skivor med Franz Ferdinand?

The Embassy - Tacking

Ännu ett försök att komma på något bra som skulle finnas i en skivbutik och det lyckades. Tack, farbror "Johnny".

Katie Melua - Piece by piece + en bränd blandskiva

Jag förväntar mig inte att någon läser min blogg så noga att de kommer ihåg min önskelista men jag berätta att Katie Melua inte fanns med där. Min käre faster och ingifta farbror valde istället att fördöma min musiksmak och ge mig en skiva jag "borde vilja ha". Få man verkligen göra så?!? Nu har jag inte lyssnat på den än men så småning om kommer det här finnas ett antingen väldigt förbannat eller väldigt tacksamt inlägg, vi får ser vad det blir. Och om ni läser det här kära faster och typ farbror så kan jag berätta att den brända skivan hackar.


Jag hade i alla fall en väldigt trevlig jul. Det var bara synd att den tog slut så fort så just nu försöker jag övertyga familjen att vi borde köpa mer julmat och äta julbord till middag imorgon. Det är inte likt mig som brukar slita ner mina julpynt men i år så känner jag the holiday spirit.

Skivköparabstinens

Äntligen kan jag avbryta mitt shoppingcelibat! Nu är alla julklappar färdigutdelade och jag har dessutom kasserat in en del pengar under helgen så nu kan mitt månadslånga skivköparförbud äntligen upphöra. Och som det lätt blir när man inte har haft tillåtelse att göra något under en längre tid blir det som om vallen spricker, snarare än bara svämmar över. Jag har precis köpt nio nya skivor och som jag har påpekat tidigare är det väldigt mycket för att vara student. Jag hann inte mer än vara i en dators närhet så hade jag spenderat 1000kr. Men är det jul så är det och det där var min julklapp till mig själv.



Lucys shoppinglista 26/12 - 05

Tenniscoats - The Ending Theme
Davide Balula - Pellicule
Mi and L'au - Mi and L'au
The Though Alliance - New School
M.I.A - Arular
Anthony and the Johnsons - I'm a bird now
Hello Saferide - Introducing...
The Polyphonic Spree - Together we're heavy
Nationalteatern - Livet är en fest, samling


Nu är det bara att invänta leverans =)

God Jul - ett julrim

En 33-varvs svarv, en platta av vinyl
visst håller den än denna gamla pryl"


Ja!! Jag fick äntligen min skivspelare! Det önskade jag mig förra året också men då var det ingen som tog det på allvar och sen var jag för snål för att köpa en själv men nu äntligen så har jag en. Det bästa just nu är att min käre far har haft en viss förkärlek till Patti Smith och Lou Reed så det går att leta fram några riktigt fina skivor från gömmorna.

God Jul.

Årets bästa konserter

Jag har varit på sorgligt få konserter/spelningar i år och det skyller jag på att jag är pank och på att jag bor i Norrland (visserligen södra men ändå). Men jag har varit på tillräckligt många för att få ihop en trevlig liten lista på vad som har roat mig/berört mig allra mest under årets. För jag har lyckat hinna med en hel del bra grejer ändå och konkurrensen om platserna är stenhårda men så här minns jag det i alla fall:



1.Bright Eyes – Münchenbryggeriet Sthlm
Jag kan inte vara objektiv när det gäller Connor Oberst. Det här var antagligen inte en av hans bästa spelningar och den baserades på en skiva (I’m wide awake it’s morning) som inte är en hans allra bästa men det spelar ingen roll för mig, jag är kär, i hans sånger, i hans röst, allt. Jag var helt och totalt lycklig under hela den här konserten och det är inte ofta man känner så. Därför måste Bright Eyes få förstaplatsen och min recension i vintras tror jag bestämt att jag beskrev det som magi.


2. Frida Hyvönen – Pipeline Sundsvall
Frida hade chansen att bli etta på den här listan om det inte hade varit för några irriterande personer som pratade högt hela spelningen. Det var inte hennes fel men sånt har betydelse. Det jag kan säga är att har ni inte sett Frida Hyvönen i en mörk liten lokal någonstans i år så har ni verkligen missat något.


3. Joanna Newsom – Accelerator Sthlm
Att höra Joanna Newsoms musik är som en obeskrivligt vacker dröm. Och att se hennes fingrar flyta över harpans alla strängar gjorde det hela än mer drömlikt. Jag kände mig hypnotiserad, hypnotiserad och väldigt tacksam över att jag fick vara där.


4. CocoRosie – Accelerator Sthlm
Att CocoRosie hamnar placeringen bakom Joanna beror främst på att jag hade en betydligt sämre plats på den här spelningen för de var minst lika bra. Systrarna Cassady slog mig verkligen med häpnad och jag rusade ut och köpte skivan så fort de sista tonerna hade klingat ut.


5.Jenny Wilson – Popaganda Sthlm
De var bara tre personer på scenen och ändå lyckades de frambringa en alldeles fantastisk ljudbild som jag aldrig trodde att det gick att åstadkomma live. Det var oerhört fascinerande och oerhört vackert.



6.Jens Lekman – Popaganda Sthlm
Jens ägde scenen den där kvällen och var som en helt annan person mot för när jag såg honom på Hultsfred 04. Då hade han samma fantastiska sånger men gjorde ett mer osäkert intryck, nu var han lätt kungen av Popaganda. Ett extra plus till den fina damorkestern.

7. Ane Brun – Sundsvalls Teater
Min gitarrhjältinna Ane Brun gör ingen besviken om man gillar vacker singer/songwriter-pop och det gör jag, speciellt Ane. Hon har en av de finaste sångröster jag har hört i hela mitt liv och ingen feber i världen hade kunnat stoppa mig fram att gå dit. Sötast i hela Musiksverige och säkert hela Musiknorge också.



8. Devendra Banhart – Accelerator Sthlm
Devendra hade också han chans till en högre placering men vad gör man om man spelar samtidigt som Sonic Youth. Jag kunde inte välja utan såg lite av både men en halvtimme Devendra Banhart räcker gott till en topp tio-placering. Fin stämning och härliga låtar, vad mer kan man begära.



9.Sonic Youth – Accelerator Sthlm
En halvtimme hann jag med innan jag sprang iväg till Devendra Banhart men det var svårt att gå. På den korta tiden skaffade sig Sonic Youth ett nytt hysteriskt fan. Jävla schemaläggare.


10. CDOASS – Pipeline Sundsvall
CDOASS har blivit bortglömda under året och jag är också skyldig till det. Det var först nu när jag funderade på vilka konserter jag varit på under året som jag mindes den energiladdade halvtimmen i våras. Hur kunde jag glömma? I en i stort sett om lokal skapade CDOASS ett fantastiskt ös, jag vet inte vart motivationen kom ifrån men om det där är vad de presterar i en tom lokal vad kan de då få fram med publik. LCD Sound system möter The Hives och som det svänger.

Gör en egen lista för fan!

Titta HÄR vad upprörd man kan bli. Kommentarerna om musikbyråns lista är många - och dom är arga. Det är ganksa roligt, det spelar liksom ingen roll hur många gånger Magnus och resten av redaktionen förklarar att listan inte är någon officiell sanning utan helt enkelt det dom gillar. Det är så patetiskt och skälla ut folk för att de inte "tycker rätt", det är väl bara att göra en egen lista om det är så viktigt. Det var till och med någon som föreslog att man skulle ta de skivor som sålt mest under året och sen välja de bästa av dem så att listan blir mer rättvis och inte så missvisande. Jag vet inte vem du är men kan du snälla sluta att försöka döda musiken. Jag är säker på att det finns någon form av statestik över vad som säljer mest, senast jag kollade kallades det försäljningslistan och går att hitta i närmaste dagstidning.

Jag undrar om det här extrema behovet av att få med sina favoritskivor på en listan som det här bottnar i någon sorts osäkerhet, man vill ha bevis för att det man gillar är bra. Så istället för att erkänna att man är orolig för att inte vara rätt så skäller man på Musikbyrån för att maskera sin egen osäkerhet. Varför skulle dom annars bry sig så mycket?

Välj ett band

Det här går att hitta på massor av bloggar nu och jag hittade den hos Barse. Det är grymt kul att läsa när det är bra gjort men det gäller att välja ett lämpligt band. Själv har jag försökt mig på Belle and Sebastian.


Choose a band and answer only in song titles by that band: Belle and Sebastian

Are you male or female: The wrong girl
Describe yourself: I’m a cuckoo
How do some people feel about you: She’s losing it
How do you feel about yourself: Get me away from here I’m dying
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Is it wicked not to care?
Describe your current girlfriend/boyfriend: I don’t love anyone
Describe where you want to be: Asleep on a sunbeam
Describe what you want to be: The State I Am in
Describe how you live: I could be dreaming
Describe how you love: Wandering alone
Share a few words of wisdom: Stop, look and listen

Tankar om musik är alltid kul

Som jag skrev igår har jag fått boken "31 låtar" i julklapp av en kompis. Nick Hornby skriver om sånger som har betytt något för honom på ett som vanligt när det gäller honom ganska mysigt sätt. (Och ja Daniel) det är ett ganska så trist låtval men det spelar ingen roll, tankar om musik av någon som verkligen bryr sig om och älskar musik är alltid intressant, även om det råkar handla om Rod Stewart. Förutom Rod så sträcker sig låtvalet ifrån allt mellan Led Zeppelin och Nelly Furtado, det mesta är inte min kopp te men det är ändå himla roligt. Dessutom har han ju med Patti Smiths "Pissing in a River" så det gör ju automatiskt att alla mindre bra låtar är förlåtna. Men Hornby skriver bra och man fattar att musik betyder oerhört mycket för honom och det är lätt att identifiera sig med. Resultatet blir att man nästan blir sugen på att ge sig in på samma projekt själv, så att det blir rätt låtar också. Framför allt finns det många smarta iakttagelser om vad det är för skillnad mellan att vara en sån som verkligen Gillar musik och de som inte tar det så allvarligt.

"Man får väl anta att folk som säger att deras absoluta favoritskiva
alla kategorier påminner dem om en smekmånad på Korsika eller
om familjens chihuahua, faktiskt inte gillar musik särskilt mycket"

Nä, precis. För det är alltid musiken som betyder mest, alltid den som kommer först - alltid.

Två fina julklappar

Det här inlägget är det första som nästan inte alls handlar om musik (eller ev. väldigt lite) men jag måste skriva om det här ändå för jag blev så glad. Jag bytte julklappar med två kompisar och fick en jättefin vit, mönstrad mugg och en bok, "31 låtar" av Nick Hornby. Jag blev glad eftersom båda sakerna passade mig så bra, utan några som helst ledtrådar lyckades de hitta något som jag verkligen gillar på riktigt och det med en prigräns på 50 kr. De känner mig verkligen, de hade verkligen lagt ner tid på att tänka ut något som jag gillar. Det är skönt att få känna så ibland, att nån faktiskt har en hum om vem man är, att nån bryr sig.

Nu ska jag gå och dricka varm choklad ur min nya mugg och läsa om 31 låtar och nu, för första gången i år, känns det verkligen som jul.

Vinyl - finns det?

Tänk vilka olika världar vi lever i egentligen. Jag pratade nyligen med en av min närmaste vänner och vi pratade om vad vi önskade oss i julklapp. Jag nämnde att jag hoppades på en skivspelare eftersom den gamla är trasig. En skivspelare frågade hon då, men din CD-spelare är ju alldeles ny. Nej, en skivspelare, förklarade jag, du vet som man spelar vinylskivor på. Konversationen fortsatte som följer:

-Jaha, finns dom fortfarande?
-Ja det är klart dom gör.
-Men vad ska du ha den till, köpa en massa gamla skivor?
-Ja och nya. Du vet väl att jättemånga band släpper sina skivor på vinyl också? Inte bara "jättealternativa band" utan Kent, The Hives och Håkan Hellström och sånna också. De flesta faktiskt.
-Va? Skojar du med mig?
-Nä, så är det.
-Det hade jag ingen aning om.


Ja, så kan det faktiskt vara; det som är helt självklart för vissa är en stor chock för andra. Alla är vi olika.

Årets julklapp...en rockklubb?

Alla som gillar musik i Sundsvall vet antagligen att det är på gång. Det har pratats om det ganksa länge och än ingenting klart men om allt går vägen har vi snart ett Debaser i Sundsvall. Vilken dröm det skulle kunna vara för enligt vad jag har läst skall tanken då vara att många av de som spelar i Sthlm ska få chansen att göra fel spelningar i Sverige och Sundsvall skulle då vara ett stopp på vägen. Måtte det bli verklighet och måtte det bli bra, då kanske jag till och med kan börja dra ner på gnället om musikutbudet? Drömmar kan bli verklighet och jag hoppas att det här en sådan gång.

Som de uttrycker det på Sundsvalls nuvarande mycket respektabla men dock lätt konkurshotade rockklubb/musikförening: Årets julklapp: en rockklubb... ? ett pokerset är ju bara... blaha blaha ;-)

Där satt den!

Det är bra härligt att ha rätt, att satsa allt på att verka ha koll och sen få in en jackpott. Det som kan svida sen är att ingen man känner bryr sig. Jag tippade rätt segrare på Musikbyråns årslista och om ni scrollar ner en bit så ser ni beviset, jag tippade på M.I.A och tänk så rätt jag hade. Sen råkar det vara så att ingen jag känner bryr sig ett dugg om jag gjorde det eller inte så det är därför jag måste få skryta av mig riktigt ordentligt och riktigt njuta av "min seger". Av alla skivor som släppts under ett helt år prickade jag in exakt den som kom först, jag är rätt nöjd men det märks väl ganska tydligt.

Nej nog med skryt nu för den här gången och mer prat om listan. Det var väl inte helt otippat att M.I.A skulle komma etta men det hade ju inte heller varit otippat om det hade blivit Anthony and the Johnsons, Håkan, Jenny Wilson eller Death Cab. En bra blandning var det i alla fall som vanligt, en perfekt lista för den som gillar musik från mer än en genre. Det var inte så många överraskningar men det är som det brukar för det Musikbyrån gillar det gör de reportage om och det de inte gillar får inte vara med. Jag saknade framför allt Frida Hyvönen och jag hade verkligen trott att hon skulle komma med om man ser till vilken kanonskiva hon har gjort. Jag hade dessutom trott ganska hårt på Devendra Banhart men det var ju inte min lista.

Några små positiva överraskningar var för mig Bright Eyes och CocoRosie. Jag menar jag gillar Bright Eyes sjukligt mycket men i år har det nästan blivit en grej bland journalister att gnälla lite på Connor så det var kul att de som gillar honom inte bryr sig om det. CocoRosie har varit mitt favoritband i år fast då främst tack vare förra årets skiva La maison de mon rêve och jag blev glad över deras placering.

En bra lista var det överlag men fel så klart för det var inte min. Jag borde nog sätta igång och knåpa på min lista snart för sånt brukar ta tid men innan årsskiftet ska den förhoppningsvis publiceras här om jag lyckas komma överens med mig själv.

Robyn! - shit pommes frites

Robyn, den kommersiella lilla pophoppan med den ganska fina rösten har haft ett bra år och det har återspeglats i alla listor. Precis så där har jag sett på henne under hela hennes karriär, storbolagens lillaguldkalv och jag har aldrig gillat henne. Under året har folk skrikit hennes namn, den nya Robyn på eget bolag med en egen vilja och jag har erkänt att det har blivit en klar förbättring, ett stort steg framåt men hon har ändå varit en parentes under mitt musikår, trots vad alla kritiker har sagt. Ikväll tog hon naturligtvis också plats på Musikbyråns årlista, som väntat men jag hade inte väntat mig att det här skulle vara kvällen då jag till sist kapitulerade. De visade ett klipp från en konsert där Robyn utnyttjar alla sina röstresurser i en avkalad och lugn "Be mine" - och plötsligt fattade jag också. Den under året äntligen hyffsade Robyn rörde mig djup ner i själen, jag grät nästan precis som alla har sagt att de gjort ända sedan den låten kom. Men jag fattade inte förrän nu, men nu kände också jag det där som alla har pratat om; Robyn - shit pommes frites vilken skiva.

Musikbyråns årslista

Jag älskar listor så det här är en underbar tid på året för min del. Ikväll är det musikbyråns tur och det är alltid den bästa listan av den enkla anledningen att man tack vare tv-formatet får höra alla som är med och när det gäller ljud är ju tv enligt min erfarenhet överlägset bättre än tidningar. Jag längtar med andra ord till ikväll och jag har ägnat en stor del av dagen åt att filosofera över vilka som kan tänkas vara med och förslagen bara strömmar fram; Frida Hyvönen, Håkan Hellström, Anthony and the Johnsons, Jenny Wilson, The Arcade Fire, Robyn; Devendra Banhart ja det finns ingen hejd på den mängd skivor jag tror kommer finnas med.

Naturligtvis skulle jag aldrig kunna pricka in hela listan eftersom jag är en poptjej och har däemed ganska dålig koll på de flesta andra genres (även om jag visserligen kallar det mesta för pop) och Musikbyrån har ju "experter" på de flesta områden. Men jag tänkte ändå att jag skulle dra till med en gissning när det gäller förstaplatsen, i stort sett omöjligt att pricka in rätt men jag satsar på att det blir M.I.A som kniper förstaplatsen. Förklaringen är enkel; det finns inte en chans att de som gillar grime och bailefunk och sånt inte skulle älska M.I.A och jag vet helt säkert att hon går hem otroligt bra bland alla poppare, där kan jag ju se på mig själv som i det fallet är ett upperligt exempel. Jag blir inte förvånad om jag har rätt men jag blir definitivt inte förvånad om jag har fel heller, det har varit ett bra musikår. Det är bara att vänta och se och inom kort ska jag också lägga upp min lista och rätta där alla andra har gjort fel.

(Glöm inte att Musikbyrån är en hel timme idag del 2 börjar 22.30)

If you're feeling sinister

"But if you're feeling sinister
go off and see a minister
He'll try in vain to take away the pain of being a hopeless unbeliever"


Ur låten "If you're feeling sinister" från albumet "IF you're feeling sinister" med Belle and Sebastian. Är det så att det här den snyggaste, coolaste, smartaste, sannaste jävla textrad som någonsin skrivits? - Antagligen

Ge mig Sonicbonus - snälla!

Min prenumeration på Sonic går ut efter nästa nummer och idag fick jag erbjudande med posten om att teckna en nu vilket jag naturligtvis hade tänkt göra. Precis som det brukar vara när det är dags att förnya får man möjlighet att få en skiva om man är tillräckligt snabb och jag hoppas verkligen att jag skyndade mig tillräckligt. Förra gången det hände tyckte jag att jag var jättesnabb som skickade in dagen efter men då blev jag lottlös så den här gången tog jag ingen risk utan slängde mig iväg till banken för att betala och svor hela vägen dit över att jag inte har skaffat internetbank. Det svåra var som vanligt att välja vilken bonuspresent man vill ha, ifall man nu har turen på sin sida. Alternativen var nyaste skivorna av Martha Wainwright och Broken Social Scene, debuterna från Radio LXMBRG, Yttling Jazz och Montt Mardié, El Perro del Mar:s nya EP och Sonicboken Trender är galna. Och man måste rangordna. Det kändes omöjligt eftersom jag ville ha allt som vanligt. Jag satte boken sist eftersom en bok aldrig kan bli en skiva och El Perro näst sist för även om jag älskar henne så är en EP kortare än ett album. Sen hade jag ångest, visste inte hur jag skulle göra men det slutade med att jag satte Montt Mardié först, en ny Rocky Dennis sägs det och det låter ju spännande. Men bara jag får nån så blir jag superglad, snälla snälla låt mig ha varit tillräckligt snabb.

The White Stripes - så ocoolt, så bra

P3 live på måndagar, det är grejer det. Idag var det The White Stripes och jag blev påmind om att det verkligen är ett av mina absoluta favoritband, ja jag glömmer faktiskt bort det ibland. För två år sedan var The White Stripes det coolaste som fanns, de var så inne. Så är inte längre, de säljer ju fortfarande men det är inte "creddigt" längre eller det är i alla fall så det verkar vara. Tur för mig att jag inte har något emot att vara ocool, det är lite min grej (ibland). Jag hörde de på P3 och mindes, oj oj oj vad bra det är. Jag har inte köpt den nya skivan för jag tänkte att jag kanske inte behövde den när jag redan har fyra men jag hade fel. Om tio, tjugo, femtio år finns det vissa band och artister som folk kommer att minnas, som kidsen kommer att veta vilka de är fast det var länge sedan de var aktuella. Jag undrar ofta vilka det kommer vara men jag är redan nu helt säker på att The White Stripes kommer att vara ett av dem.

Nationalteatern – gamla men långt ifrån slut

Jag har äntligen varit på konsert igen efter ett uppehåll som varit så långt att jag inte ens kan hålla redan på när det började. Jag var ute och 70-talsproggade lite eftersom Nationalteatern var i stan och det var en mycket angenäm upplevelse. För en gångs skull behöver jag inte klaga på publiktillströmningen, det var nästan fullt och det var folk i alla åldrar, från 14 till en bit över 60, fast de flesta var förstås kring 50, de som var med när Nationalteatern var som störst och som här fick chansen att försöka återuppleva lite av sin ungdomstid.

Nationalteatern har verkligen hängt med länge och det märks tydligt på det faktum att det bara finns en enda medlem kvar från starten men för min del tyckte jag inte det gjorde så mycket. Inte heller spelade det någon roll att flera av medlemmarna nu blivit en bra bit uppåt åren, rocka kan de ändå. En stor behållning i Nationalteaterns låtar är texterna, de är meningsfulla om än kanske lite radikala i mångas öron men de är väldigt bra och bra texter på svenska hör man så sällan, speciellt när det ska vara lite rockigare. Men Nationalteatern har verkligen lyckats med bedriften att få svenska språket att låta väldigt coolt.

Konserten då, jo publiken var minst sagt entusiastisk, det var ett himla drag för det kan när de vill de där 40plusarna. Spelningen smyger igång med den stenhårda ”Barn av vår tid” - en riktig kultklassiker och fortsätter sedan med alla de bra låtarna rockorkestern skapat under åren. Bäst var förutom "Barn av vår tid" naturligtvis den extremt välkända "Livet är en fest" och även "Jack the Ripper". Totta Näslund finns ju inte mer och i hans ställe har man istället tagit in Mattias Hellberg som enligt mig var en ypperlig ersättare, perfekt för uppgiften men framförallt var det musiken som förförde. Riktigt skönt lir och jag kan ärligt säga att det var den absolut bästa rockkonsert jag har varit på i år för även om Nationalteaterns storhetstid var för ungefär tjugo år sedan så är bäst före datumet långt ifrån utgånget. Gubbsen som haft äran att höra Totta live var lite besvikna på sången men det märkte jag inget av. Jag har ju aldrig hört hur ”det ska låta” och den här gången var det antagligen till min fördel. Jag behövde inte stå och vara besviken efter vad som var en lysande uppvisning i rock när den är som bäst.

Noga övervägda Rockbjörnar

Jag var nyss inne och röstade på årets rockbjörn och precis som väntat var ingen av de som jag nominerat i första omgången med. Föga förvånande förstås, jag har inte riktigt samma smak som majoriteten och jag hade naturligtvis inte heller väntat mig att björnarna skulle fördelas mellan folk som Devendra Banhart och Jenny Wilson, även om det hade varit grymt. Nu var alltså nomineringarna klara och det såg väl okej ut, det hade sannerligen kunnat vara mycket värre. Lättaste kategorin var årets nykomling där jag snabbt lade in rösten på Hello Saferide, hon är ju himla söt. Robyn, Laleh, Håkan och Moneybrother fick varsin röst, vilken kategori det blev kändes mindre viktigt, jag gick främst in för att sprida ut det så mycket som möjligt på folk jag tyckte var relativt lika bra. Årets svenska grupp kändes svårare, där stod det mellan The Ark, The Cardigans och Kent för min del och de tre kändes ganska likvärdiga för mig, inga favoriter men inte katastrofer heller. Jag valde Kent, inte för att de kommer att behöva min röst utan för jag efter en noggrann övervägning beslutade mig för att jag nog gillar dem bäst av de tre. De utländska nomineringarna var svåra, jag gillade inte någon så särskilt mycket men av rent nostalgiska skäl fick Gwen Stefani, Green Day och Robbie Williams varsina röster, de tre är i stort sett en sammanfattning av hela min skivsamling vid 15 års ålder så det var ju lite komiskt. Men jag ville ju inte att någon av de skulle få två röster, så mycket vill jag inte ge dem så årets utländska skiva blev en nödlösning. Madonna fick min röst mest bara för att hon är Madonna, jag har ingen relation till hennes musik överhuvudtaget men jag kan ju ändå inte förneka att hon är en ikon, så en Rockbjörn kan hon väl få.


Jag borde kanske dela ut egna priser så att jag kan få ett precis som jag vill ha det, annars kommer det aldrig blir ”rätt” som vinner. Jag får helt enkelt börja dela ut The Lucy.

Min önskelista

De senaste dagarna har jag kollat runt på en del bloggar och här och där börjar man hitta en hel del önskelistor, alla olika förstås men en sak återkommer hos ganska många och det är ett påpekande att de inte vill ha några CD-skivor för det har dom lagt av med. Jag visste redan att CD-skivan var på väg att om inte dö ut så i alla fall närapå utrotas men det här är väl ett tydligt tecken på att det kommer att hända väldigt snart. Jag som älskar att äga skivor och avskyr det dåliga ljudet i mp3-spelare och datorer har så klart en lite annan inställning och min önskelista består som en kontrast också i stort sett uteslutande av CD-skivor nämligen följande:

Jenny Wilson : Love and Youth
Regina Spektor: Soviet kitsch
The Polyphonic Spree: Together we’re heavy
Islaja: Palaa Aurinkoon
Tenniscoats: The Ending Theme
M.I.A: Arular
Hello Saferide: Introducing…
Davide Balula: Pellicule
Electrelane: Axes
Anthony and the Johnsons: I’m a bird now
Vashti Bunyan : Lookaftering
The Embassy: Tacking
Acid house kings: Sing along with the Acid house kings
Feist: Let it die
The Tough Alliance: New school
Babyshamblers: Down in Albion
Finishing School: Destination girl
Franz Ferdinand: You could have it so much better
Midaircondo: Shopping for images


När jag gör den här uppräkningen känns det nästan som om jag inte kan ha köpt en enda skiva i år och ändå har jag köpt över 50 stycken (vilket är mycket när man är student). Listan gör verkligen ingen hemlighet av hur fascinerad jag är av This is our music och hur mycket jag dyrkar Sonic, värst är TIOM, varje vecka är det fler skivor jag vill ha men jag har faktiskt hållit ner den här listan till minsta möjliga. Jag känner mig dessutom lite barnslig med tanke på att jag faktisk också har skrivit ner den och gett väl valda delar till föräldrar och nära släktingar men jag är som sagt en fattig student, jag är fullständigt beroende av att folk köper skivor till mig, hur skulle jag annars klara mig. Fast jag räknar förstås inte med att få alla, så bortskämd är jag inte men man kan väl få drömma…



(De enda två övriga sakerna på min önskelista som inte är CD-skivor är en ny skivspelare och Quentin Tarantinos DVD-box)

Mitt hjärtas förlorade slag

Såg just en väldigt bra film: "Mitt hjärtas förlorade slag". Den handlar om att välja vad man ska göra med sitt liv, att våga försöka uppnå det man verkligen vill, i det här fallet att bli konsertpianist. Huvudpersonen struntar i sitt jobb i sin strävan att lyckas som musiker, konsten går liksom före och det borde den väl alltid göra. En sak som gjorde filmen extra bra var att trots att den till stor del handlade om klassisk pianomusik så var det inget hinder för att ta in annan musik också, eller vad sägs om att spöa upp någon till tonerna av "Lokomotion".

Konserterna jag hade velat se

Jag hade tänkt lista de bästa konserter som jag har sett i år men det var så svårt att jag behöver lire mer tid på mig. Istället började jag fundera på vilka konserter jag har missat som jag skulle vilja ha sett. Det här är en lista över de konserter jag lider mest av att inte ha sett:

1. The Polyphonic Spree - Emmaboda
Ja, jag såg klippen på Musikbyrån men det gjorde ju bara det hela lite värre. Det verkade verkligen vara en helt fantastisk konsert och det är den som jag är mest ledsen över att ha missat.

2. M.I.A - Hultsfredsfestivalen
Jag gillar ju inte ens sån här musik. Jag vet inte vad det är med mig men av någon anledning dyrkar jag M.I.A. Jag lyssnar inte på något som är det minsta likt det men det är bara så bra. Jag hade verkligen velat vara där.

3. Anthony and the Johnsons - vilken konsert som helst faktiskt
Det är så fint, hade velat se men jag kunde inte åka för att jag hade en dum obligatorisk föreläsning.

Nä, jag börjar nästan gråta bara jag tänker på allt jag har missat så jag orkar inte ens fortsätta. Jag får helt enkelt bryta här, samla mig och återkomma senare.